Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 48, den 25 augusti 1912 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANDJAKTEN.
FÖR H. 8. D. AF SIGNE LAGERLÖW.
U undrar hvarför jag inte tog den
där gentlemannens hand, sade
doktor Agardh, i det han lossade
kättin-gen och sköt ut båten från bryggan.
Du tycker han verkar aktningsvärd
och elegant —icke olik en ungersk
diplomat f. ö. — och han tillhör de
kretsar, där endast aktningsvärdt folk
öfver hufvud har tillträde. Jag såg på din blick i
går att mitt beteende på det högsta förvånade dig
— ja, att du till och med kände dig sårad och en
smula bestört å den förolämpades vägnar.
Men vet du hvad — om jag nu vore i ditt ställe
och såg en man, som icke är van att förgå sig och
på hvilkens omdöme jag någorlunda litar, helt
plötsligt vände en annan man ryggen, så som jag i går
vände min rygg åt herr Robert Gellow, så skulle
jag verkligen anta att den mannen hade några skäl
för sitt beteende. Och det är just hvad den
mannen, d. v. s. jag, har i detta speciella fall. — Får
jag be dig ro litet kraftigare på din styrbordsåra,
ty vi ha grund strax för ut!
Doktor Agardh lutade försiktigt geväret mot toften
och satte sig ned.
Det var tidig morgon, och kring stränderna var
det tyst. Freddy Simmon rodde långsamt båten
uppför den smala kanalen, som man kunnat förmoda
vara en insjökanal, om ej den säregna salta doften
och en och annan mås bebådat hafvets ursprung
och närhet. Roddarens trohjärtade blå ögon
riktades med ett afvaktande uttryck på mannen i
aktern, hvilkens smala bruna händer sysslade med
stoppandet af en pipa. Solen var uppstigen sedan
några timmar och sken klart med stupande strålar
ned på landskapet, som låg friskt och renadt efter
nattens dagg.
Ännu skönjdes den hvita manbyggnadens brutna
tegeltak och öfre balkong, på hvilken de båda
herrarna nyss druckit sitt tidiga morgonkaffe, innan
de begåfvo sig ut på jakten.
Doktor Agardh betraktade den i grönskan
inbäddade byggnaden med en tankfull blick och sade
slutligen helt apropå:
— Det är märkvärdigt att jag aldrig riktigt kan
■örsona mig med den här platsen. Så snart jag
kommer hit, känner jag ett besynnerligt tryck, en
egendomlig beklämning. Om jag inte erfarit samma
obehagliga stämning från första stund jag en
sommar för tre år sedan kom hitut, skulle jag tro att
känslan af vantrefnad sammanhängde med en liten
historia, som hände mig andra sommaren, och som
jag då trodde med ens hade löst alla tillvarons och
isynnerhet existensens problem för mitt
vidkommande. Nu synes mig orsaken mera okult —
icke minst därigenom att jag trots varningen och
obehag ideligen drages hit tillbaka. Det är ju
märkvärdigt — men det är nu så...
Doktorn tystnade ett ögonblick, för att, fördjupad
i sig själf, draga några bloss på sin pipa och
fortsatte därpå med ett pröfvande ögonkast på sin
tystlåtne och intresseradt lyssnande båtkamrat:
Ja, du såg gentlemannen, som jag inte tog i hand
— det är just han som hör ihop med den där
historien andra sommaren. Det är en ståtlig karl ju,
men litet för mörk och het i ögonen enligt mina
pretentioner. Mest lik en magyar, ehuru jag visst
inte tror att han räknar sina anor från det landet.
Så vidt jag vet har ingen reda på hvad slags
landsman han är — och det gör ju f. ö. detsamma. Du
såg äfven hans vackra fästmö, damen i blått, som
du fäste min uppmärksamhet på. Tack för
vänligheten, men jag hade nog sett henne ändå! Det
fanns verkligen en tid, då jag icke såg mycket
annat i världen än henne. Men jag var icke ensam
om denna synpunkt — tyvärr! Det fanns en till,
både för henne och för mig, nämligen magyaren.
Han var ofantligt energisk — på ett mycket
operativt sätt som du sedermera kan förstå. En
ursäkt för honom själf var måhända hans dåliga
affärer, som stodo i vägen för hans karriär, och
som han tydligen ville lösa i samband med hjärtats
problem.
Jag hade inte häller någon lysande ställning — i
förhållandet till min praktik voro mina skulder t. o.
m. enorma. Emellertid var det ekonomiska ingen
hufvudfråga för mig — den gången. Jag hör till
dem som mycket väl kunna stilisera en
giftermålsannons; "vid förmögenhet fästes intet afseende".
Kort sagdt, för mig var det hela en
hjärteangelägen-het, för magyaren en lifsfråga.
Om jag nu skulle stå såsom åskådare till oss tre
— henne, magyaren och mig — vore det mig rätt
svårt att afgöra hvilken af oss två män som
föreföll att ha de största utsikterna. Hon var ganska
jämn. eller snarare ojämn — en dag si — en dag
så. En afton kunde jag gå hem med den
öfvertygelsen att jag var den föredragne, men nästföljande
dag satt magyaren i hennes berså med en lycklig
aspirants säkerhet öfver sitt väsen. Ja, det är inte
lätt att definiera den lilla skillnad hon inlade i sitt
sätt mot oss båda; det förföll mig nästan som hyste
hon större förtroende för mig, men kände mera
dragning till honom. Man behöfver bara se honom
för att förstå det där–
Det hela stod äfven oafgjordt, då jag en morgon
som mycket liknade denna gaf mig ut på en
andjakt tillsammans med häradshöfding Jesperson och
en af öns landtbrukare.
Vi hade rott ut till udden — de två andra lågo
ute med båten, medan jag gick utefter stranden i
väntan på en uppjagad andkull.
Du vet att man från den här kanalens delta kan
se hela hafvet — en syn som jag sällan kan
motstå. Jägaren inom mig är med andra ord mycket
mindre utvecklad än naturdyrkaren. Dessutom
syntes inte en and — det enda fågellif jag såg var
några måsar som sutto alldeles stilla i solskenet och
dekorerade ett sjömärke på ett mycket måleriskt
sätt. Det hela tog sig ut som ett delikat,
alabas-terhvitt snäckarbete mot det mörkblå fjordvattnet,
och jag stod just och funderade på hvad det kunde
likna, då ett skott helt oväntadt ljöd från skogen
bakom mig.
I samma stusd kände jag ett nålfint sting i ena
skuldran. Om du inte vet hur det känns att bli
skjuten, kan jag försäkra dig att man känner
smärtan antingen inte alls — d. v. s. om skottet träffar
prick och dödar omedelbart — eller också först en
stund efteråt. Och ändå, fastän smärtan var så
o-betydlig som om någon på skämt stuckit till mig
med en stoppnål i iyggen, erfor jag en känsla af
fara som var långt effektivare än blessyren af en
stoppnål någonsin kan åstadkomma. Jag förstod
med andra ord att jag var skjuten.
Märkvärdigt nog tappade iag hvarken bössan eller
besinningen — min första blixtsnabba tanke var
endast att se efter hvem som skjutit.
Först såg jag ingenting. Men i samma stund det
började bölja och skymma för mina ögon, såg jag
eller tyckte mig åtminstone se en grön fläck söm
gled bort i den öfriga grönskan — en grön fläck af
alldeles särskild beskaffenhet och hvars färg jag inte
sett någonstädes på jorden utom på magyarens
kläder.
- 761 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
