Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 18, den 2 februari 1913 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KALABALIKEN VID BENDER DEN 1
ETT TVÅHUNDRAÅRSMINNE.
FEBR. 1713.
Såsom så många andra tilldragelser i Karl XII:s
hjältelif har också den så kallade kalabaliken vid
Bender länge varit missförstådd och vantolkad.
Om man betänker att ännu i våra dagar endast
sa att säga de yttre konturerna till kalabaliken äro
kända, så må man ej heller allt för mycket förundra
sig häröfver. Af många har den svenske konungens
sätt att med en obetydlig skara sätta sig till
hopplöst motstånd mot tusentals fiender på det skarpaste
klandrats.
Antagligen — man kan för öfrigt säga med
säkerhet — är det emellertid så med stridstumultet vid
Warnitsa liksom med så mycket annat i Karl XII:s
historia, att när man lär känna de närmare
anledningarna och omständigheterna, så blir det hela
tillfredsställande förklaradt, och Karl XII:s åtgärder
framstå i en både naturlig och försvarlig dager.
Låt oss emellertid utgå från hvad man vet: att
Karl sökt undvika strid, men att han dock
föredragit att sätta sig till motvärn framför att falla undan
för de uppställda fordringarne.
Hurudan var då situationen?
Efter slaget vid Pultava, eller, rättare, efter
kapitulationen vid Perevolotjna, hade Karl XII tagit sin
tillflykt till Turkiet. Hans första afsikt hade varit
att resa hem igen, så fort såret i foten blifvit läkt,
det svåra sår nämligen, som under en rekognosering
utanför Pultava, tillfogades honom af en rysk
muskötkula den 17 juni 1709.
Omständigheter och förhållanden, som vi endast
delvis känna, förorsakade emellertid konungens
kvardröjande i Turkiet 5 hela år. Från den 24 juli 1709
till den 1 februari 1713 bodde han i Bender, från
sommaren 1711 invid det strax norr därom belägna
Warnitza.
Sysslolös var emellertid ingalunda Karl XII under
sin långa vistelse i Turkiet. På
hans inrådan började turkarne
under dessa år tre gånger krig
mot Ryssland. Lifliga
underhandlingar fördes med främmande
makter. De inrikes angelägen- ! j¾f^
heterna hemma i Sverige följdes
uppmärksamt och regeringen i > <" ’ /
Stockholm fick oupphörligen del
af kungliga beslut och
instruktioner. J&
Hvad som uppehöll Karl så
länge i Turkiet var, utom de ofta
nog oöfverstigliga svårigheterna
att komma hem, framför allt den
vissa förhoppningen, att han i
spetsen för en segrande turkisk
armé skulle få tillfälle att
återvända till sina stater. Ack, hade
turkarne förstått den hemsökelse,
som bjöds dem 1709—1714
genom den svenske konungen, så
hade de säkerligen ej i våra dagar
nödgats att, mot på gammal
turkisk mark inkräktande stater,
taga upp kampen för sitt lands
sista europeiska besittningar. Då
hade Sverige och det germanska
Europa måhända ännu emot den
slaviska rasen kunnat påräkna
stöd i Turkiet.
Men turkarne begagnade sig
ej utaf de möjligheter, som för
dem öppnade sig genom utsikten
att turkiska arméer skulle kunna
utaf världens skickligaste fält-
herre föras mot deras farligaste fiende, Ryssland.
Turkiet var redan då en degenererad stat.
Redan 1710 underhandlade en turkisk storvisir
om Karl XII:s utlämnande till Ryssland. Denne
storvisir (liksom 3 andra) blef emellertid genom
Karls påverkan störtad. Men turkarne voro ej ovana
att köpa och sälja människor, och på en konung
måste försäljningspriset locka. Det lockade också
till förnyade försök, under 1711 och 1712. Karl har
ej varit i okunnighet härom.
Så kom, man vet ej precis när eller hur, ett bref
i handen på Karl. Det var skrifvet af en tatarisk
mursa och adresseradt till den polske kronfältherren
Sieniawski. Tyvärr är detta i kalabalikens historia
så viktiga dokument förkommet. Det brann
antagligen upp, med så mycket annat, vid Bender.
Efter allt att döma innehöll det en underrättelse,
att anförarne för den turkiska eskort, som var
samlad vid Bender för att föra Karl genom Polen hem,
stodo i begrepp att under vägen utlämna honom
till konung Augusts folk.
Generalen Axel Sparre säger också i sitt bref
till Rådet i Stockholm att "Hans Kongl. Maj:t hade
säker underrättelse, det så väl Tartar Kan som
Baschan i Bender wore bewisandes honom den
otrohet, at antingen lefwerera honom uti Augusti
eller Czarens händer, så at Hans Kongl. Maj:t sig
för mig dagen efter, sedan han war förd till Baschan,
allernådigst utlät, det han wore numera förnöjd, att
han på detta sättet kunde komma i kejsarens (==
sultanens) händer, som vore hans wän, än at Hans
Maj:t på de andras persvasioner eller hotelser skulle
begifwit sig på marchen, och således fallit uti sina
fienders händer".
Karl XII har sålunda beslutit att hellre sätta sig
till motvärn än låta sig förrädiskt utlämnas. Han
KALABALIKEN I BENDER.
Efter oljemålning af W. Hauschild i Bayerska Nationalmuseet. Foto. för H. 8. D.
- 277 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
