Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1, den 4 oktober 1914 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
— Du blir så tungsint, Johannes, kunde flickan
klaga. — Du är inte som när du var yngre.
— Var med mig, Agathe, skall du förstå mig
bättre.
— Var i stället med mig, du!
— Inte uteslutande, Agathe.
Ja, där låg konflikten. Dumheter, sade flickan.
Jag kan inte annat, måste han svara. Och
småningom skärptes orden.
Han for; han kom igen. Han var inte blifven
gladare, men hon hade kallat. Hon mötte med
smek, men hemligt vaktade hon honom, lade ut
•fällor och ertappade honom upptagen med annat
än henne. Hon passade på alla hans försummelser.
Han märkte det ej. Arbetet han påtagit sig växte
och tog honom alltmera. Sin lilla förmögenhet
hade han offrat, och han bröt med vanor och
vänner. Endast vid henne höll han oföränderligt fast.
En dag kom han för att söka henne och fick
besked att han inte togs emot. Han stod utanför
porten, ett fönster i första våningen öppnades, han
blickade upp, och där var hon, skrattande.
— Ja, ropade hon, där ser du hur det är att ställas
utanför!
— Du missförstår mig grymt, Agathe, svarade han
sorgset.
— Håhå! Javäl! Det roar mig!
Folk gick förbi på gatan, det var storgatan i
småstaden, och söndag Alla kände henne, de visste
hvems hus de passerade, och äfven hvem han var,
som inte slapp in. Plötsligt sprang Agathe bort i
rummet däruppe, och när hon visade sig i fönstret
igen hade hon alla hans bref i händerna och
kastade ut dem öfver honom, öfver trottoaren, öfver
hvem som hälst, som kom i närheten.
Han for, och vände inte tillbaka.
Så förde honom åren långa vägar och han såg
henne inte mer. Han visste att för en sådan saks
skull fick .han inte släcka sin kraft eller begrafva
sin förmåga, om han hade någon, och han teg och
stred den strid, han valt.
Nu står han miut i gamla fröken Sommars rum,
ty hon har inte bedt honom sitta. Han ser på
henne, och hon vänder till sist på sig och ser på
honom tillbaka. Hvad hon tänker kan inte han
gissa, men också hon minnes i tysthet, och går
igenom.
Han vet inte, han, hur hon följt honom år från
är med oförsonligt hat. Hon har funnit hans namn
i tidningarne, och hon har hållit hans eget partis
tidning för att finna och häckla ord af honom där.
Åt hans nederlag har hon gnuggat händerna, för
hvart erkännande har hon vanmäktigt mumlat: nej,
nej! Hon har följt honom på hans resor, suttit med
atlas framför sig och varit med. Två gånger har
han förts i fängelse och hon har följt honom äfven
dit, hon har fått reda på hur man har det i
fängelserna. Ingenting har sysselsatt henne så mycket
som detta, inte ens att han gifte sig... Hon ser
på honom nu, och tycker att han föga förändrats,
hon har tänkt sig honom annorlunda, åtminstone
de senare åren, sedan hon själf blifvit gammal.
— Hvad gör du här? frågade hon plötsligt.
— Jag är på genomresa.
— I mitt hem!!
— Jag menar här i staden, Agathe.
— Gå då ut i staden, säger hon bitande: — Jag
håller inte hus för fängelsekunder!
— Nå, nå, svarar han på sitt gamla lugna, litet
sorgsna sätt. Det var oklokt af mig att göra detta
försök. Jag trodde all bitterhet längesedan var
glömd.
Strax därpå har han lämnat huset. Sofi bakom
köksdörren hör honom gå utför trappan, men vågar
sig inte fram förrän han redan är ute. Däruppe
sitter fröken och ropar, så det ekar:
— Sofi! Sofi!
— Ja, ja! svarar hon och störtar upp, ty nu måtte
elden vara lös, det hör man på rösten.
I rummet sitter fröken alltjämt på sitt vanliga
löjliga sätt på kanten af sin stol, färdig att kunna
springa upp och fjanta omkring vid första infall.
Men Sofi märker också, att hon är förfärligt blek
och liksom fårad i ansiktet, ifall man så må säga
om den, som redan är så skrumpen.
— Mår fröken illa? frågar hon intresserad och
medlidsam.
— Tig, människa, tills jag talar. — Stängde hon
dörren, när hon gick ut i kväll?
— Ja, det gjorde jag.
— Nej! Våga inte ljuga!
— Jo, säger jag.
— Dörren stod och slog, det gjorde den, och på
det viset kom den oförskämda karlen in, det säger
jag! Sker det en gång till får Sofi respass.
Sofi känner fröken och besvärade sig inte vidare.
Hon rullar ner gardinen: — Det nar börjat rägna,
skjuter hon upplysningsvis in. Fröken svarar inte.
Sofi tänder härpå lampan, samt tar köksstaken med
sig, när hon går. Ännu är en timma till tédags,
och Sofi har en häftesroman på köksbordet, att
lifnära sig med.
När fröken blir ensam, reser hon sig upp och
gläntar på gardinen, som pigan rullade ner. Det
har värkligen börjat rägna. Det är nermörkt, öde,
tyst. Om någon... någon är på genomresa här i
staden och inte har bekanta eller eljes något att
göra mer, så är det sannolikt att någon reser igen
med 9-tåget. Under tiden går någon på gatorna,
eller måste sitta på den rökiga källaren, eller i
väntsalen, eller i den tomma, dystra järnvägsparken.
All stadens folk har krupit inomhus så här dags,
och i rägn till, det vet man nog... Fröken står vid
gardingläntan och ser och ser ut, och ser
naturligtvis ingenting.
Slutligen lämnar hon sin post och närmar sig
klaffbyrån, samt öppnar den. I midtelskåpet ligger
en bundt papper, hvilka hon tar fram. Det är
hennes testamenten.
Det första är fyrtio år gammalt, det skrefs strax
efter det Johannes rest, och där skänkte hon honom
allt hon ägde, inte så mycket, på den tiden. Det
andra är flera år yngre, och ännnu har hon alltså
inte dött, som hon först räknade på. Inalles äro
de öfver tjugo, och intet är likt de andra. I
somliga förordnas, att hennes hus skall byggas om, än
till en frökenstiftelse, än till ett hospital, än till hem
för frigifna fångar. Hon har småningom blifvit
rikare och får ofta nya infall; endast Johannes
nämnes ej mer. Hon vill knyta en stor gärning till sitt
eget namn, det har kommit istället.
Nu läser hon igenom papperen; alla äro
bevittnade och i laga ordning. Hon rifver därpå sönder
dem, ett och ett, utom det första, det fyrtio år
gamla, på hvilket skrefs: "Till Johannes att göra
godt med, som han förstår". — Med detta
framför sig blir hon sittande.
I en glimt fattar fröken Agathe det förskräckliga
spektaklet af hela sitt onyttiga lif. En torr gren,
som icke burit ett blad till välsignelse. Ja, när man
i tankarne vänder om, pröfvar man sig själf... Men
endast en glimt, som hon inte länge orkar fasthålla,
ty hon har med ens blifvis mycket trött.
Sofi kommer upp med tébrickan och finner
fröken framför ett försegladt konvolut, och det luktar
ännu lack i rummet. Men hon vågar inte en gång
(Forts- å sid. 15).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
