Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:o 45, den 8 augusti 1915
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’HVAR 8 DAG
tors ansikte och han vände sig halft från oss. För
att göra Bengt till viljes, reste jag mig, gick fram
till Victor och bjöd honom plats vid vårt bord.
Det var med nådig tveksamhet han biföll. Men
snart nog hade Bengts blodfulla och smittande
glädtighet öfvervunnit det oförklarliga motstånd,
som grosshandlarn genast rest mot den nva
bekantskapen. Bengt var en stor tjusare. "Victor
blef glad att träffa en berest man, — doktor
Sjöblom hade både under och efter studietiden ödslat
rätt mycket tid och pängar på resor och vistelser
utomlands. Det visade sig, att de besökt åtskilliga
kulturcentra bägge två och på samma ställen. Bengt
kunde både berätta och höra på. Men, när lille
Victor råkade in i erinringar från storstädernas
nöjeslif af finare såväl som mindre prydlig art, —
flög ett farligt tiufpojksleende öfver doktorns
blossande drag. Victor märkte det inte. Från en viss
skrämd motvilja kände han nu en belåten stolthet
öfver den världserfarne doktorns bekantskap. Innan
vi den kvällen bröto upp, var äfven Sjöblom
inbjuden till grosshandlare Perrmans hem".
*
Han var en stor tjusare, Bengt. För mig föll det
sig inte svårt att se, hur väl tagen han snart blef
hos Perrmans. Och ej minst hos frun. Det var
väl inte heller så underligt, att något ombyte i
småstadsumgänget tycktes henne behagligt. I
synnerhet då en herre af Bengts kaliber och utseende.
Dock, fru Perrman bemötte — eller bemödade sig
att behandla — äfven doktorn med samma, halft
mjderliga vänlighet, som hon ägnade alla gäster.
Victor hade af mig småningom underrättats om
Bengts något vanskliga situation för tillfället och
planer för framtiden. Känslan af att kunna få spela
beskyddarens roll gentemot denne sjutusan till karl
torde nog ha smakat honom bra. Han visade Bengt
en förvånande, litet öfverdrifven hjärtlighet, — det
hände, att han klappade äfven Bengt i ryggen, i
hans jättebreda rvgg. — Hemma hos Perrmans
uppträdde också vännen Bengt så korrekt man kunde
begära.
Det var lyckligtvis inte där brytningen inträffade.
— — — En dag hade doktorn för att visa sin
erkänsla bjudit herrskapet Perrman på middag på
stadshuset. Jag var med på ett hörn som femte
hjulet under vagnen. — kanske var det därför den
stjälpte. En fästlig tillställning artade det sig att
bli. Värd och gäster vid strålande humör. Ja,
värd-skapets angenäma förpliktelser och den brio,
hvarmed han visste sig fullgöra dem, stego kanske
doktorn åt hufvudet mera än vinerna. Det var nu en
gång hans största fel, att han så lätt skenade öfver
skacklorna. Vid kaffet föredrog han ganska vågade
— säkerligen diktade — historier ur sin praktik.
Frun skrattade med en våldsamhet, som gjorde
både Victor ocn mig betänksamma.
— Doktorn kan göra en sjuk! ropade hon.
— Jag kan nog göra er frisk igen också, sade Bengt.
En högrest, liknöjd hofmästare kom med notan.
Bengt betalade. Fruns något beslöjade blick mätte
de båda männen. Så undslapp det henne:
— Tänk att en sådan vill vara kypare — en sådan
lång, ståtlig karl — nästan som doktorn!–-
Att stämningen skulle slå öfver, att den muntra
harmonien måste sluta i dissonans eller åtminstone
med stark sordin — hade jag redan länge väntat.
Men detta —! — Om nu Bengt låtit bli att skratta.
Men han lyfte sitt glas och tackade skrattande,
utan ord, för komplimangen. Då brast bubblan.
Lille Victor for upp från sin stol, gråblek i sitt nyss
rödflammiga ansikte. Utan att bevärdiga hvarken
mig eller doktorn eller hofmästaren med en blick,
hväste han till sin fru:
— Kom Frida, och ilade bort
Hans stackars fru lydde, förvirrad, förtumlad; med
en flickaktigt blyg "hälsning följde hon sin make.
*
Någon dag senare sökte jag Victor på hans
kontor. Han satt i skiortärmàrna och genomögnade
sin morgonpost. Vänligt räckte han mig handen.
Jag trvckte den och sade:
— Kära bror, gjorde vi dig ledsen härom kvällen?
Med ens förmörkades hans ljusa, rödlätta
gossansikte. — Asch nej! utbrast han, med illa
återhållen ilska — det var Frida, som bar sig så
oförlåtligt oförsynt illa åt!
— Nå, men illa ment var det säkerligen inte.
Vi voro ju rätt upprymda, alla tre för resten! —
Och du med, tror iag. Du — gjorde doktorn ledsen.
— Han! — Victor riktigt hoppade på sin stiliga,
alltför rymliga skrifstol. Hans stämma skrällde som
en messingstrumpet.
— Han, som satt där och skrattade!
Storskrattade, åt mig! Sin — sin — välgörare! — —
Jag hade svårt att inte le, men sade lugnande:
— Snälle, lille bror, du öfverdrifver!
Nästan kväfd af sitt svartsjuka raseri svarade Victor:
— Nej, lille bror, det gör jag inte. — Och om du
bara visste, hvad dessa stora, långa drullar till
karlar, hvad de — förakta oss små!
— Hm — sade jag mycket mildt och försonligt.
Jag är nu förstås hufvudet högre än Victor, men
jag förstod, att han behöfde sällskap.
— Kanske det, medgaf jag: — men det förlåter
jag dem gärna.
— Ja, men inte jag! fortfor Victor något lugnare:
— och den där doktorn kommer aldrig mer i mitt
hus. Fast, — jag skall inte grusa hans framtid.
Han behöfver inte vara rädd för mig, det kan du
hälsa honom!
Foto. Modin, Sthlm, sun>erq~rr+
CYKELTÄFLINGEN
STOCKHOLM-GÖTEBORG-STOCKHOLM. SEGRAREN, A. W. PERSSON. Text å sid. 719.
- 711 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Dec 21 14:47:21 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/16/0733.html
