Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. Den 18 November 1900 - Miss Catherwaight’s samlarevurm. Af Richard Harding Davis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
hon steg in i salongen, någonting sirligt af den
gamla skolan, hvilken hon tyckte det var så tråkigt
att höra talas om, men af hvilken hon endast
önskade att hon kunde funnit mera hos de mån som
hon träffade. Unge mr Latimer hade följt ined
mr Lockwood, men han var belåten med att få
ställa sig i bakgrunden. Mr Lockwood förklarade,
att han kommit för att tacka henne för det hon
återlämnat medaljen. Han höll den i handen och
vidrörde den sakta, nästan smekande, med
fingerspetsarne.
»Jag känner er far mycket väl», sade juristen,
»och jag har en gång haft äran vara en af er mors
ungdomsvänner. Det var innan hon gifte sig, ffir
mänga år sedan.»
Han tystnade och betraktade flickan allvarsamt
med ömhet i blicken.
»Ni förlåter säkert en gammal man, gammal
nog att vara er far, om ban säger», fortsatte han,
»att ni är mycket lik er mor, min kära unga dam,
mycket lik henne. Er mor var mycket vänlig mot
mig, men jag fruktar att jag missbrukade hennes
vänlighet genom att missförstå den. Det uppstod
flere missförstånd, och jag var stolt och min vän
var stolt och så fortsatte missförståndet tills det nu
blifvit ohjälpligt.»
Det såg ut, som om han glömt hennes
närvaro och talade mera för sig själf än till henne, när
han stod där och betraktade medaljen som ban höll
i handen. Det var mycket uppmärksamt handladt
att gifva mig den här», fortsatte han, »det var
mycket vänligt af er. Men jag vet inte hvarför jag
skulle behålla den nu, fast jag blef mycket ledsen
när jag förlorade den. Men nu är den blott en
påminnelse om en tid som är förbi och ligger gömd,
men som var mycket, mycket ljuf för mig.
Kanske jag borde taia om för er att det kom ett
missförstånd mellan mig och den vän som jag fått den
af och sedan dess ha vi aldrig träffat hvarandra.
Vi känna ej längre hvarandra. Men jag har alltid
följt hans lif som domare och lagkarl och för hans
egen skull respekterat honom som en man. Jag
kan inte säga — jag vet ingenting om hans känslor
gentemot mig.»
Den gamle lagkarlen vände om medaljen och
betraktade den allvarligt.
Nu kunde inte iniss Catherwaight stå ut längre.
»Mr Lockwood», utbrast hon. »mr Latimer har
talat om för mig hvarför ni och er vän skiljdes åt.
och jag kan inte uthärda tanken på att det var
hon — min mor — som skulle ha varit orsaken.
Hon kan ej ha förstått saken. Hon måste varit
alldeles okunnig om hvad hon vållat två män, som
voro så goda vänner till henne och sins emellan.
Det förefaller mig, som om mitt fynd af det där
myntet är mer än ett sammanträffande. Jag anser
i hvarje fall att det är dotterns plikt att hjälpa till
att godtgöra det onda, till hvilket modern sig
ovetande gjort sig skyldig. Behåll medaljen och gif
mig den ej tillbaka, ty jag är säker på att er vän
har behållit sin och jag är ock öfvertygad om att
ban i sitt innersta ännu är er vän. Tro inte att
jag står hiir och pratar tanklöst, men jag tycker
att det är så ondt om vänner — goda, sanna
vänner — att man inte kan låta två gå sin väg utan
att säga ett ord, som kan föra dem åter till
hvarandra. Men ehuru jag bara är en flicka, och i en
del folks ögon en mycket ytlig och känslolös flicka,
känner jag detta djupt, och jag önskar ingenting
högre än att kunna återföra er vän till er liksom
jag kunde skaffa det här minnet tillbaka».
»Det är många år sedan Henrv Burgyone och
jag träffades», sade den gamle mannen
långsamt, »och det vore alldeles orimligt att tiinka sig
att han ännu bär kvar i sinnet något af den där
pojkaktiga vänskapen som en gång rädde emellan
oss. |ag vill ändå behålla den här, om ni tillåter,
och jag tackar er. min kära unga fröken, för hvad
ni sagt. Jag tackar er ur djupet af mitt hjärta.
Ni är lika god och vänlig som er mor och, tro mig,
det är det vackraste jag kan säga er.»
Han steg långsamt upp och gjorde en rörelse,
som om ban ämnade lämna rummet. Därpå
skyndade han i väg med en gest som tydde pa ett
hastigt fattadt beslut.
»|ag tror», sade han. »att jag går hem till
1 lenrv Burgyone genast i kväll. Jag vill handla
enligt ert förslag. Jag vill se om detta inte varit
ett långt, onyttigt misstag. Om mitt besök skall
blifva fruktlöst, skall jag sända er det här myntet
att öka er samling af vanhedrade hederstecken med,
men om det skulle utfalla som jag hoppas, kommer
det att bli ert verk. miss Catherwaight, och två
gamla män skola få mycket att tacka er för. God
afton», sade han med en bugning och tryckte
hennes hand, »och — Gud välsigne er!»
Hans ord hade framkallat en lätt rodnad på
miss Catherwaights kinder och hon satt med
blicken fäst på golfvet ett ögonblick efter sedan dörren
stängts efter mr Lockwood.
l"nge mr Latimer hade nil mycket svårt att
i den unga damen med de rodnande kinderna och
darrande ögonhåren igenkänna den kalla
själfmed-vetna societetskvinna, hvilken ban förut kännt.
»Ni har handlat mycket vackert, om ni tillåter
mig att säga det», började han sakta. »Jag hoppas
att ni har rätt i hvad ni sade och att mr
Lockwood icke blir mottagen med afslag eller ovilja.
»Ja», fortsatte ban lifligare, »jag har sett honom
taga fram sin bössa nu hvarje vår och hvarje höst
under de senaste tio åren och rensa och polera den
och tala om hvilka mästerskyttar han och Henry, som
ban kallar honom, voro i ungdomen. Och därpå
brukade han säga att ban skulle taga sig ledigt och
göra en liten jakttripp. Men ban for aldrig.
Han lade bössan tillbaka i sitt fodral igen och satt
sedan i flere dagar och drömde i sitt bibliotek.»
»Ni skall lata mig veta, inte sannt, genast, i
kväll till och med, om han lyckas eller inte?»
frågade miss Catherwaight. »Ni förstår hvarför jag
är så djupt intresserad. Jag förstår nu hvarför ni
sade att jag aldrig skulle berätta den medaljens
historia. Men när allt kommer omkring torde det
vara den vackraste historia, den enda vackra
historia jag har att tala om».
Mr Lockwood hade inte kommit tillbaka än.
när unge Latimer anlände till deras gemensamma
hem. Han visste inte hvad slutsats han skulle draga
däraf, utan beslöt, att sitta uppe och vänta, och
satte sig rökande framför brasan.
Han behöfde inte vänta länge. Snart hörde
ban mr Lockwood nalkas biblioteket och i nästa
ögonblick stod mr Lockwood i dörren med
högburet hufvud och gladt leende ögon.
Det var någonting i hans steg som icke synts
förut, något lätt och spänstigt, och ban såg tio år
yngre ut. Han gick tvärs öfver rummet till sitt
skrifbord utan att tala och började röra bland
papperen. Därpå stängde han igen pulpeten och
såg upp med ett leende.
»Jag får bedja dig sköta affärerna på byrån en
liten tid», sade han, »domaren Burgoyne och jag
fara till Maryland på några dagar för att jaga.»
— 126 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
