Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 19. Den 3 Februari 1901 - Två vänner. Af E. Lth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
vid där Dunder slutat. Skall han in som rekryt
nästa år?»
»Ja, löjtnant,» svarade gubben och rätade
stolt på sig, »re ii’ pojk — lik mor sin — ska’ ha
bostället efter mig.»
»Hur kommer det sig att Dunder inte har rest
än, nu går det väl ej något tåg mer i kväll?»
»Ville inte resa, löjtnant, förr än jag–
ja Gud välsigne — — lö-öjtnanten, — — se en
fäster sig ved somliga.»
Den väldige mannen skakade af återhållna
snyftningar, förmodligen för första gången i sitt lif.
Det var då för innerlig- n väl att ej några
kamiater sågo dem. Tänka sig bara! En officer
stå och hålla en gråtande korpral i handen i tio
minuters tid och klappa och trösta hor om, som
vore han en liten pojkvasker med en sönderslagen
fönsterruta på sitt samvete! Och den gröfsta af
all förnedring — säga honom, att han skulle sakna
honom och med tårar i ögonen tacka honom
för två fattiga möten! Och knacka honom i ryggen
och kalla honom en gammal vän och låna sitt
öra åt ideliga snyftande »t-tack lö-öjtnanten!»
* *
Två år därefter stank hela provinsen af lysol.
Så snart man närmade sig en gård slog den
äckliga luften emot en på långt håll, och här och
hvar ute i skogar och på fält talade inhägnade,
hvita kalkade små kullar om den farliga
mjältbran-den. Det var en svår sotfnmar för landtmannen,
fatliga som rika, ty den mordiske herrn hälsade
på vid både torp och herregårdar, drog ut på
plundring i skogarne och låg och lurade i
hvarenda bäck, som korsade slättbygden, för att, så
snart en af hetta och törst torr mule kom i
närheten, genast störta sig öfver sitt värnlösa byte.
Man såg oro målad på gossarnes anle’en vid
uppställningarne, och när posten kommit, såg man
korpraler, soldater och rekryter slå sig ned i
gräset och läsa högt för hvarandra ur mödosamt
hop-raspade jobsposter hemifrån.
»Den sista kviga begravde vi i går å far ä
far’d–»
»Ah, du kan ta läsa’t för mej, Krans, jag ser
inte hva ho har skrefvet.»
»Å far är far’d te lasarättet för han är
blef-ven smettater. Gud gifve du vore här min egen
gosse.»
Dunder ryckte till, som när han fick sin första
örfil.
»Å herre jösses då, ja en kan la inte få
par-mesjon igen», stönade han hvit i synen som en
vägg, »jag var ju hemma i söndasse, — — far
smettater å mor ensammen!–korpeial, hva
ska ja ta mej te.»
»Gå du te löjtnanten å säj, hur du har’et,
så hjälper han dej, han är inte så svår, som han
låter.»
»Då tör ja inte.»
»Då tör du la lämna mor din ensammen då
— kärring!»
Det sista smekande ordet träffade Dunder i
ryggen, och i nästa minut stod han vid
löjtnantens dörr, och hängde försiktigt upp mössan på
nyckelspiken, innan han vågade knacka.
»Kom in!» röt en sömnig stämma.
»Hva tusan vill du?» frågade löjtnanten störd
i sin kära middagshvila och gläntade på ena ögat.
Dunder stod tyst en stund, innan han kunde
få fram sitt ärende.
»Permission igen! är du galen? Hva är det
här för dumheter du var ju lemma för ett par da’r
se’n! Kommer inte i fraga!»
»Ja, löjtnant men alla nöta har dött, å far ä
förd till lasarättet.»
»Kunde du inte sagt det genast, — han är väl
inte död gamle Dunder? Du har inte några pängar
förstås — nå — —»
Soldatens tårskymda öga kunde en lång stund
fröjda sig åt en lång smärt figur i
jägerunderklä-der, hvilken rotade i lådor och plånböcker och
pustade och svor, tills ändtligen permis.ionssedeln
var i ordning, och några kronor lågo i Dunders
näfve.
iHur var det med Dunder», frågade två dagar
därefter befälhafvaren för förberedande
korpralskolan, då han kom in i lektionssalen, »hur mår
far din?»
»Tack löjtnant, di sa’ att det var farligt men.
di hade inget hört se’n i förgårs, för det är fyra
mil te stån.»
»Har du inte telefonerat härifrån?»
»Nä, löjtnant, jag kan inte–»
»Dumfan — hm!»
Det var dystra underrättelser löjtnanten hade
att framföra, då han kom ut från telefonrummet.
»Hurr katten skall jag nu kunna säga pojken,
att far hans inte lefver natten öfver, jag tror jag
ljuger, tills han får bref om det själf, ja det gör
jag, — det kan ju hända att allt gar k ra, fast nog
lät det illa alltid — hm — stackars gamle Dunder
— hm — lär vara rent förbannade plågor.»
Det var plågsamt att se pojkens glädje öfver
de goda underrättelserna och veta, att de voro
lögn, men han behöfde ej ljuga mer än två dagar.
Kl. 7,30 en regnig morgon gaf
lasarettsläkarens af ansträngning matta stämma honom
anledning att springa opp till Dunder och ropa:
»Far din blir bra du, jag ljög för dig, han var
förbaskadt usel, men nu är han klar på allvar, du,
här har du, drick en sejdel öl för honom och hälsa
hon3m från mig, när du skrifver till’en.»
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
