Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 26. Den 24 Mars 1901 - »Sjöbjörnar». Af W. W. Jacobs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»SJÖ BJÖRNAR.»
Af IV. IV. Jacobs, öfvers, för HVAR 8 DAG.
IV. DEN GRA PAPEGOJAN.
H örste och tredje maskinisten sutto vid sitt té
ombord på »Curlew» i East India Docks i
London. Den lille, inte öfver sig renlige stewarden
hade satt allt ban kunde tänka"sig på bordet, därpå
anskaffat allt hvad förste maskinisten kunde tänka
upp, hällt i två koppar té och på begäran gått sin
väg. De två männen åto »stadigt» och samtalade
mellan bitarne, emellanåt afbrutna af en hes, graflik
stämma, hvilkens ägare vid åsynen af maten blef
högst liflig och först bad om den höfligt, men sedan
pä ett sätt som framtvingade uppmärksamhet.
»Det är ganska bra sagdt af en papepoja»,
sade ’trean’ kritiskt. »Hon tycks veta hvad hon
säger också. Nej, ge henne ingenting. Hon slutar
tala, om ni gör det.»
»Jag finner inte något nöje i ett groft språk»,
sade förste maskinisten med värdighet.
Han doppade tankspridt ett stycke smörgås i
’treans’ té, men tappade biten och jagade rundt
efter den i koppen med fingret, under det att ’trean’
iakttog denna operation med ett intresse och en
rörelse som den andre först icke kunde förstå.
»Bäst ni skaffar er en annan kopp», sade han
tankfullt, när han varseblef ’treans’ blick.
»Det ämnar jag», svarade denne.
»Karlen som jag köpte fågeln af», sade den
andre och gaf papegojan smörgåsbiten, »försäkrade
att det var ett fullt respektabelt djur, som inte
kunde ett enda fult ord. Nu vill jag knappt ge
min hustru den.»
»Tjänar ingenting till att vara Jör noga», sade
’trean’ och betraktade sin förman med en illa dold
skadeglädje, »det är det sämsta med er nygifta
pojkar. Ni tycks tro att en hustru måste svepas in
i silkespapper.»
Förste maskinisten ryckte föraktligt på axlarne.
»Jag köpte fågeln som sällskap åt henne», sade
han långsamt, »för hustru min blir det ju långsamt
utan mig, Rogers.»
»Hur vet ni det?» frågade den andre.
»Det sade hon», blef svaret.
»När ni har varit gift lika länge som jag», sade
’trean’, hvilken som äkta man sedan femton år
ansåg sig för en stor auktoritet, »sä får ni nog veta,
att de i allmänhet äro glada att bli en kvitt.»
»Hvarför det?» frågade förmannen med en röst,
som Othello skulle afundats.
»Hm, ni är i vägen en smula», sade Rogers
med hemlig tillfredsställelse, »ni hindrar
rengöringen och stör sådana där husliga göromål. Först
är dom glada att se en tillbaka och sen glada att
se en på ryggen.»
»Det är skilnad på hustrur», sade den nygifte
ömt.
»Ja, och min är en prima sådan», sade ’trean’,
»inregistrerad som första klass hos Lloyd, men hon
blir inte ledsen när jag far min väg. Er hustru är
trettio år yngre än ni, inte sant?»
»Tjugofem», rättade den andre kort. »Ni
förstår att hvad jag är rädd för är, att man skall visa
henne^för mycken uppmärksamhet.»
»Ah, sådant tycka fruntimmer om», anmärkte
’trean’.
»Men inte jag, fördöme mig», utbrast förmannen
hetsigt. »När jag tänker på sådant blir jag het,
kokhet.»
»Det räcker inte länge», lugnade den andre,
»nästa år vid det här laget bryr ni er inte en
styfver om det.»
»Vi ä’ inte alla lika», mumlade förmannen,
»somliga äro finkänsligare än andra. Jag såg den där
pojken näst intill titta på henne, när vi gingo förbi
honom i morse.»
»Ah f—», sade ’trean’.
»Ingen oförskämdhet, jag ber», afbröt förmannen
i skarp ton. »Han satte sin hatt till rätta när han
gick förbi oss. Hvad tror ni om det?»
»Svårt att säga», betygade den andre med
allvar, »det kan betyda hvad som helst.»
»Om han tar sig för några dumheter medan
jag är borta, så vrider jag halsen af honom», sade
förmannen lidelsefullt. »Jag får nog veta det.»
Därpå drog han upp ögonbrynen.
»Jag har bedt värdinnan hålla ögonen uppe
en smula», förklarade förmannen. »Min hustru är
uppfostrad på landet, hon är mycket ung och
oskyldig, sä det är fullkomligt riktigt och riktigt att hon
har en moderlig vän som ser om henne.»
»Vet er hustru om det?» frågade Rogers.
»Nej. Faktum är att jag har en idé med den
här papegojan. Jag ämnar säga hustru min att det
är en förtrollad fågel, som talar om för mig allt
hvad hon gör medan jag är borta. Allt som
värdinnan berättar skall jag säga att jag fått veta
genom papegojan. En sak t. ex., jag vill inte att hon
skall gå ut efter klockan sju pa kvällen, och hon
har lofvat att inte göra det. Öm hon gör det, så
får jag veta det och skall låtsa att papegojan
skvallrat. Hvad säger ni om det?»
»Säger om det?» sade ’trean’ och stirrade på
honom. »Säger om det? Att tänka en karl
försöka inbilla en vuxen kvinna sådana amsagor!»
»Hon tror pä varsel och knäppningar i väggarne
och allt sådant där», blef svaret, »hvarför skulle hon
inte tro detta?»
»Nå ja, ni får se om hon tror det eller inte,’
när ni kommer tillbaka», sade Rogers, «men det är
synd för fågeln är ju duktig att tala.»
»Hvad menar ni?» frågade den andre.
»Jag menar att den får snart halsen vriden af.»
»Well, vi få väl se», svarade Gannett. »Jag
vet hvad jag skall tro om den dör.»
»Jag får aldrig se den fågeln mera», sade Rogers
med en skakning pä hufvudet, när han bar upp
buren och lämnade den till stewarden, som skulle
följa Gannett med den hem.
De båda lämnade fartyget och gingo längs
East India Dock Road bredvid hvarandra. En
störande episod inträffade när det uppstod gräl mellan
en poliskonstapel och maskinisten, huruvida denne
senare kunde hållas ansvarig eller inte för det språk,
som papegojan ansåg sig böra använda, när
stewarden tappade buren i gatan.
När de natt bostaden, tog maskinisten buren,
bar den uppför trappan i salen och satte den på
bordet. Mrs Gannett, en kvinna med anspråkslöst
yttre, sömniga, bruna ögon och ett undergifvet sätt,
klappade händerna af förtjusning.
»Är den inte snygg?» frågade mr Gannett, »jag
har köpt den som sällskap åt dig medan jag är borta.»
»Du är alldeles för snäll mot mig, jern», sade
hans hustru. Hon gick rundt omkring buren och
— 414 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
