- Project Runeberg -  Hvar 8 dag / Årg. 2 (1900/1901) /
590

(1899-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 37. Den 9 Juni 1901 - Onkel Clements arf. Af E. Nesbit

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ONKEL CLEMENTS ARF.

Af B- Nesbit, öfversättning för HVAR 8 DAG

I.

f lement Googe satt vid brasan i sitt bibliotek.
^^ Rummet var egenligen vackert möbleradt men
nästan allting i detsamma bar spår af ålder och
vårdslöshet. Sopskyffeln och damvippan syntes
vara mycket sällsynta gäster här, och den gamle
heim själf såg ut, som om han mycket väl behöft
en grundlig borstning. Hans långa hvita hår föll
ned öfver en mycket solkig rockkrage och kalotten
som betäckte hans kala hjässa var sliten och trasig.

Böckerna voro goda i sitt slag, men alla gamla.
Det såg ut som om icke att öre blifvit påkostadt
rummet eller dess ägare på många år.

Folk påstod att Clement Googe var en
girig-buk. Om han var det, så var han åtminstone inte
en af den sorten som lefver på ostkanter och
svagt the.

»Jag är ingen girigbuk», sade han, »men jag
har tillräckligt af det mesta för min lifstid,
tillräckligt med möbler, böcker, mattor och kläder.
Endast mat och dryck kan en man aldrig säga att
han har tillräckligt, så länge han ännu har en dag
att lefva i.

När han satt där i skenet från elden, syntes
tre djupa linier i hans panna. Midt emot honom
i den andra slitna gröna länstolen satt en ung man
i en grå dräkt af senaste snitt. Han hade en ros
i knapphålet, hvit sidenhalsduk och öfver sig i
allmänhet något hurtigt och trefligt som gjorde att
ögat med nöje hvilade på honom — tillochined
oafsedt de öppna blå ögonen, de bruna
mustascherna och hans friska och af lycka strålande
ansikte.

»Och när ämnar du gifta dig?» frågade den
äldre herrn med en lätt krökning på öfverläppen.

»Ja», svarade den andre, »det beror, om jag
så får säga, på er».

»Jag förstår. Harry Forester är sysselsatt med
•det hederliga handtverket att vänta på en döds
skor, som det heter».

»Hör nu, onkel», sade han, »sådant där vill jag
ej veta af. Ni försöker att reta mig till dåligt
lynne. Ni vet fullkomligt väl, att ni alltid sagt att
jag skulle ärfva er förmögenhet. Det är därför ni
icke velat låta mig lära ett hederligt yrke eller bli
officer. Jag skulle ha blifvit en nog så duktig
arkitekt, säger man, under det att jag nu blott är en
eländig amatör.»

»Nå, ja, hvad menade du med att säga att ditt
giftermål berodde på mig?»

Harry rodnade omigen.

»Jo, onkel, jag trodde att då jag nu är
tjugufem är och Sybil tjugu, vi vore giftasvuxna och
att ni vore villig att gifva oss ett årligt
underhåll.»

Den gamle herrn skrattade mot sin vilja.

»På min ära», sade han, »du kommer inte att
misslyckas här i lifvet af brist på påflugenhet, en
fattig ung mans bäste vän.»

»Jag anser det icke påfluget», svarade Harry i
stolt ton. »Kom ihåg att jag endast tar onkel på
edra egna ord. Hvarför är onkel så förbittrad på
mig därför att jag är förlofvad? Och hvarför
söker onkel gräl med mig framför allt om pengar?»

»Det skall jag tala om», sade den gamle torrt.
rOm du blifvit kär i någon annan, hade du haft
fullkomligt rätt i att förmoda att jag skulle gifvit
er ett underhåll. Men jag vill icke att du gifter
dig med denna flicka och jag skall vid himlen göra
allt i min makt för att hindra det». Han talade
med häftig vrede. »Allt i min makt — nej, icke

allt, tv jag skall icke göra dig arflös. Du får min
egendom, min gosse, om du kan finna den. Men
under tiden skall din fästmö, om naturen tar ut sin
rätt, troligen ha kastat sig om halsen på någon
annan ung man.»

Harry steg häftigt upp, knackade ur sin pipa
och stoppade den i fickan:

»God natt», sade han. »Onkel, jag fäster mig
inte det lingaste vid hvad ni kan ha lust att säga
mig. Ni har alltid varit god mot mig allt sedan
jag var en liten pys — alldeles fördömdt god»,
till-lade han med en snyftning i rösten, »men ni vet
lika väl som jag att jag icke kan låta er säga
sådana saker om henne.» Och han vände sig om
för att gå.

»Nej, gå inte, Harry», bad den gamle och
sträckte ut sin hand för att hålla kvar honom.
»Jag ber dig om förlåtelse och säger att jag inte
menade något — hvad helst du vill. Se här», han
gick bort till en gammal pulpet och tog fram ett
miniatyrporträtt inramadt af diamanter. »Hvem är
det?» sade han och lade det i den unge mannens
hand.

Harry Forester såg på det med en plötsligt
igenkännande min, sedan mera tvekande. »Det är
Sybil — nej, det är förfärligt likt Sybil, men hennes
mun är vackrare.»

■Gif mig det tillbaka.» Den gamle mannen
tog det, såg på det och lade ner det igen, hvarpå
de båda återtogo sina platser vid elden. Efter en
minuts tystnad sade mr Googe:

»När jag var vid din ålder älskade äfven jag
en Sybil, din Sybils mor, och detta var hennes
porträtt. Hon for sin väg från mig aftonen före den
för bröllopet bestämda dagen. Nu förstår du det
hela», sade lian och slog ut med händerna. »När
jag berättar dig detta, så blottar jag hela mitt inre
för dig. Du förstår nu hvarför jag aldrig gift mig,
hvarför jag lefvat ensam i detta gamla tråkiga hus
och hvarför jag aldrig skaffat mig något nytt.
Huset står ännu just som det stod färdigt att
mottaga min brud, Harry. Nu vet du, hvarför jag icke
vill att du skall gifta dig med den där flickan.
Kom ihåg att jag icke förbjuder dig det. Jag vet,
huru litet det skulle tjäna till. Men jag vill icke
göra något för att hjälpa dig och om hennes far
är den man som han var da vi båda voro unga,
så är han icke den som låter dig få henne bara
för dina personliga egenskapers skull. Pengar är
ln ad han vill ha och alltid har velat ha. Det var
för pengar han stal min stackars flicka från mig
och krossade hennes hjärta.»

»Nå, onkel», sade Harry muntert, »jag
förmodar att jag då måste lära mig ett yrke. Det har ni
väl ingenting emot och kanske ni sedan vill tro
bättre om mig. Det skulle onkel, om ni sett min
Sybil.»

»Hm», sade den gamle mannen.

n.

När Clement Googe dog, befanns det att han
lämnat allt åt sin älskade nevö, Harry Forester.
»Ett mycket vackert testamente», sade alla — tills
man fann att allt var lika med ingenting. Huset
och jordegendomen voro intecknade till hela
värdet och på lösöret fanns ett försäljningskontrakt.
Båda transaktionerna hade företagits efter Harrys
förlofning med Sybil Lancaster.

Det obehagliga i saken, det mest obehagliga

- 590 —

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Dec 17 18:47:49 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/hvar8dag/2/0601.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free