Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 38. Den 16 Juni 1901 - En femtiöring. Af Harold Härje - »Studenthissning»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR S DAG
denna gång skulle kunna få råka sin far, då hennes
piingar voro alldeles slut.
— Nå, det kan väl ej vara så mycket som
behöfs ! sade jag.
— Bara en femtiöring . . .
— Nå, det kan hon ju få af mig! sade jag genast.
— Sade jag inte det, — fortsatte värdinnan
vid kakelugnen. — För se ingeniören är ju alltid
så snäll!... Men flickan ville inte alls, att jag
skulle tala vid herrn om det. Själf har jag, gunås,
för tillfället ej mer än jag behöfver, och dessutom
har jag hjälpt henne en gång förut.
— Men folket, som hen tjänar hos då?
undrade jag.
— De se nog helst, att hon stannar hemma.
Jag tog fram en krona och lämnade för
vidare befordran till flickan.
— Nej en femtiöring är nog. Hon tar aldrig
emot mer, än hvad hon behöfver för tillfället.
— Det ät väl bäst, att hon tror, att hon får
slanten af er? sade jag.
— Kommer aldrig ifråga, sade hon. Och så
försvann hon hastigt, i det hon lämnade åt mig att
tyda den sista repliken, bäst jag kunde. Emellertid
fick jag ännu samma dag veta, att flickan lått
gåfvan med uttrycklig tillsägelse att tacka mig för
densamma. Aldrig hade jag känt mig så besvärad
af att gifva en allmosa. Jag skulle möta den
barnsliga, skygga blicken någonstädes i trappan på
gården eller på gatan, och denna stackars blyga
flickunge skulle nödgas tacka mig för den usla
femtiönngen.
Detta skedde också, jag minnes nu ej rätt
huru, men jag mins väl, huru hon rodnade, då hon,
djupt nigande ville fatta min hand, som jag med
ett kort tack drog undan.
Sedan såg jag henne ofta som förr, och alltid
log hon mot mig. För hennes egen skull vågade
jag ej sysselsätta mig med henne eller ens visa, att
jag hälsade förtroligare på henne än på andra.
Jag hade genom min pratsamma värdinna fått
er-ara, att det fanns onda tungor i huset, och flickan
var på väg att utveckla sig till ung kvinna. Jag
minns särskildt, att jag tänkte på detta, och det
förvånar mig nu, ty det var mycket både hos
henne själf och i hennes historia, som lockade till
ett närmande. Kanske var det dock just tanken på
hennes olycka, som dikterade min grannlagenhet.
Min värdinna berättade också om fadern, så
att jag fick klart för mig, att han var en viljesvag
lättnarrad stackare, som låtit förleda sig att vittna
falskt till förmån för en kamrat, och nu afljänade
straffet för detta brott. <
Våren kom. Jag flyttade från trakten och
tänkte ej mera på hela historien. Därför blef jag
högst förvånad, då jag flera är därefter erinrades
om densamma.
1 närheten af det hus, där jag numera bodde,
höll man på med något gatuarbete, och olta, då jag
gick där förbi, märkte jag hur en äldre arbetskarl
vördnadsfullt hälsade pä mig. lag letade förgäfves
t mitt minne, efter hvem han kunde vara, och en
dag, då han stod ensam helt nära trottoaren, och
som vanligt tog af sig hatten, då han fick se mig,
frågade jag honom:
— Känner ni mig?
Jo, nog kände han mig, fast jag ej>kände
honom. Se det var egentligen hans flicka, som kände
mig. För jag varit så snäll mot henne en gång,
och det kunde han aldrig glömma.
— Det mätte bestämdt vara något misstag?
Nej, se det var det inte. För han var alldeles
säker på, att jag var den, som hans flicka visat
honom på . . . Den herrn, som gifvit hans flicka
spårvagnspängar, då han satt inne, och då hon
annars inte kunnat komma ut till honom en söndag.
— Så-å .. . jaha, nu mins jag.
— Ja, se om jag så lefde i hundra år, skulle
jag ändå känna igen herrn, som var så snäll mot
min stackars flicka, då hon hade svårt och var
ensam . . . Tårarne hindrade honom för en stund att
fortsätta.
— Nå, hur har hon det nu? frågade jag.
— Jo, hon har det riktigt bra. Hon har fått
tjänst hos ett fint herrskap och snäll och omtyckt
är hon. Och en gång i veckan kommer jag och
hälsar på henne.
— Nå, det var roligt att höra.
Då jag gick, kramade han min hand, så att
det nästan gjorde ondt, men jag tänkte alls icke
på att hindra honom från att göra det. Jag tänkte
istället på det märkvärdiga faktum, att man
stundom kan få rätt god utdelning på ett kapital
af —- en femtiöring.
»STUDENTHISSNING».
foto Ax. Llndahh Fotogr. affär. Sthlm.
STUDENTERNA HISSAS UTANFÖR PALMGRENSKA SAMSKDLAN I STOCKHOLM.
- 596 -
I dessa dagar, då
studentexamina
pågå som bäst land
och rike omkring,
är ju en bild som
denna mycket
aktuell. Den
framställer hissningen af en
manlig »nybakad»
utanför
Palmgrenska samskolan i
Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
