Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 43. Den 21 Juli 1901 - En pärla bland lustjakter - Solnedgång. Af No Name
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN PÄRLA BLAND LUSTJAKTER.
Foto:A. Lindahls fotoyr.-affär, Sthlm.
DEN AMERIKANSKA LUSTJAKTEN »MARGARETA» PÅ STOCKHOLMS STRÖM.
Ja, de där rika amerikanarne!» kunde man med
skäl utropa, när man häromdagen varseblef den
stora, amerikanska lustjakten å Stockholms ström. Ty
en dylik båt visar tydligt, hvilka rikedomar en af nya
världens nabober kan besitta — för att resa på detta
sätt är nämligen, som man lätt kan förstå, en
kolossal förmögenhet en nödvändighet.
Jakten, kallad »Margareta», äges också af den
bekante amerikanske mångmillionären A. J. Drexel
från Philadelphia, hvilken med ett dussin personer
som gäster ombord nu gör en längre sommarresa.
Båten mäter ej mindre än 721 reg.-tons, har
en maskin på 1,000 hästkrafter och en besättning
af — 60 man! Detta är den präktigaste lustjakt,
som någonsin varit synlig på Stockholms ström.
SOLNEDGÅNG.
Skiss för HVAR 8 DAG af NO NAME.
Det är sommarkväll. Solen börjar glödgas och
framstå i skarp relief mot de mångfärgade,
oroligt formade skyarne, hvilka glida fram och åter
som ofantliga flyttfågelsvingar. Det är nästan
vindstilla, knappt så mycken fläkt, att den tunga, snart
mognade rågen kan böja sig till sirliga
hofmanna-bugningar för tärnorna: blåklint, prästkrage och
vallmo.
Långt inne i skogen är göken ännu kvar, men
hans hesa suckar låta trötta och viljeslappa, som
tjänade det ingenting till att mana och ropa längre.
Här nere vid stranden är det så tyst det kan
vara tätt intill ett stort vatten, hvilket i oafbrutet
kretslopp för fjärran böljslag mot de glattslipade
stenarne. Det hviskar ute i vågorna, det nynnar
på en melodi, full af stämning och vekhet.
Sommarkväll är det, och den gamla, evigt unga
sagan täljes, ty intet är nytt under solen. Två
människor ha gått fram i den mjuka, hvita sanden,
hvilken dock ej velat behålla deras spår, utan raskt
utplånat dem med tusentals fallande sandkorn.
Hon och han.
De ha satt sig invid vattenbrynet.
Hon leker mea förlofningsringen, som snart icke
längre skall tillhöra henne. Den har skurit ett
bredt streck in i fingrets hud, och det är på detta
märke, detta obetydliga märke, hon oafbrutet
stirrar, fastän hon har hela hafvets oändlighet
framför sig.
Han sitter stilla med händerna knäppta om
ena knäet, och munnen liksom formad till ord —
kanske sång, men han låter intet ljud tränga fram
öfver läpparne.
Och solen sjunker, den bäddar under sig med
imponerande molnmassor, och det flammande
klotet skälfver af koncentrerad kraft, medan det
sänder sina vasaller, strålarne, att dansa
afskedsdan-sen öfver bjärtgröna klöfverfält.
. »Elsa!»
Hon höjer hastigt hufvudet. Hatten har hon
tagit af sig. Det mörka håret glänser, och hyn
är friskt brun, men under ögonen lura sorgens
skuggor. Dem rå ej hafsbaden och västkustluften på.
»Du vill böija vårt sista samtal, Jan.»
»Sista? Du är barnslig, Elsa! En
misshällighet två människor emellan behöfver väl inte leaa
till ett så absolut resultat.»
Han gungar med högra benet, och det är
tydligt, att han kunde ha lust att hvissla.
»Nej, inte en misshällighet, men det är mycket
- 675 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
