Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:o 19. Den 9 Februari 1902 - Jean Raboul och hans historia. Originalberättelse för HVAR 8 DAG af Erland Bratt. (forts. från föreg. nummer)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
JEAN RABOUL OCH HANS HISTORIA.
Originalberättelse för HVAR 8 DAG af Erland Bratt.
(Forts. från föreg. nummer)
De tycktes mäta hvarandra pröfvande, liksom
i afvaktan, att endera skulle inleda förhandlingame.
De gjorde intryck af två mäktiga krafter, i begrepp
att sammandrabba, och jag erfor den åskådarens
spänning, som man känner då egendomliga och
hemska scener understundom upprullas för dess
ögon.
Nästan andlös bidade jag händelsernas vidare
utveckling.
De läto ej heller vänta på sig, ty plötsligt
förändrade hinduen – jag erfor sedermera, att han
hörde till denna ras – sin orörlighet, och jag såg
honom långsamt trefva med handen under manteln,
och strax därpå såg jag en underligt formad liten
tingest, hvilken han utan att yttra något räckte fram
åt doktorn. Jag var ej i stånd att uppfatta, hvari
detta föremål bestod, men säkert var det någon sak,
som för doktorn var af utomordentlig betydelse, ty
han ryckte häftigt till. Härvid spelade ett
afskyvärdt grin kring främlingens läppar, men leendet
dog bort, när doktor Raboul efter ett ögonblicks
tvekan reste sig upp och med en oförliknelig
snabbhet grep tingesten samt omedelbart därpå lät den
försvinna i kaminens glödande kokshög.
Jag gaf härvid noga akt på hinduens görande,
och jag skall aldrig glömma, hur hans minspel
skiftade från en bottenlös förvåning till uttryck af det
mest oförsonliga hat. Med hufvudet framåtböjdt och
händerna tryckta mot bröstet stirrade han in i
elden, hvarifrån nu gulaktiga, rykande lågor slogo
fram. Sedan han öfvertygat sig om det orimliga
och det häpnadsväckande i att den sak han
medfört förstördes, vände han sig mot den andre, och
med armarne lyftade mot himlen, de seniga
fingrarne krökta likt rofdjursklor, utslungade han ord,
som jag visserligen ej begrep, men hvilkas
betydelse jag väl kunde fatta, när jag skådade in
i hans drag eller lyssnade till klangen af hans
lidelsefulla, vibrerande stämma.
Hans ögon glänste och skimrade, som om de
velat återge, hvad ej orden medhunno, det ryckte
i hans anletsdrag, som om hela hans väsen tagit
del i hvad han sade, och öfver läpparne flödade
ett tal, som ömsom brusade upp i hela styrkan
af vilda förbannelser och ömsom smalt bort i ord,
som framhvästes mellan korta, svårhämtade
andedrag.
Doktor Raboul stod orörlig, men han följde hvarje
rörelse hos den andre, och jag är öfvertygad om,
att den hand, han höll innanför rocken, var
beväpnad och att han var fullt beredd, därest hinduen
vid något utbrott af sitt raseri hotat hans person
– en förmodan som var väl berättigad, beträffande
den rasande mannen framför honom. Liksom
utmattad af sin egen häftighet, och ur stånd att finna
nya ord afbröt sig indiern.
Med manteln draperad öfver skuldran började
han vandra af och an, utan att ens bevärdiga
doktorn med en blick, något som tvärtom kom mig
till del, ty vid ett tillfälle var han mig så nära,
att jag instinktmässigt drog mig djupare in i vrån,
och mellan skärmens springor såg jag hans
hemska ögon, – ännu förfärligare sedan blodkärlen
sprungit fram och omspunnit den annars gulaktiga
näthinnan med en väfnad af fina röda linier, –
rikta sig mot den punkt, där jag stod.
Hade han sett mig?
Den frågan isade blodet i mina ådror, och
hur kort den stund, hvarunder han syntes betrakta
mig, i verkligheten än må ha varit, tycktes den
mig dock af en förfärande längd.
Han vände sig emellertid ifrån mig och återtog
sin promenad. Sedan han passerat doktor Raboul
några gånger, stannade han ansikte mot ansikte
med honom och med en röst, som nu var
frigjord från hvarje spår af rörelse, yttrade han
några ord. Doktorn svarade honom i likaledes lugn
ton, och under några minuter fördes samtalet helt
stillsamt.
Så småningom började dock en viss häftighet
att ånyo förmärkas, och jag begrep, att främlingen
framställt en fråga, och att doktorn besvarade den
på ett sätt, som var egnadt att för andra gången
tända den andres raseri.
Jag hörde honom hotande och långsamt
upprepa samma fråga, och när doktor Raboul med ett
slag i bordet bekräftade sitt förut gifna svar,
blixtrade snabbare än tanken en dolk i hinduens
hand och i nästa ögonblick var den begrafven i
doktorns bröst. Med ett tungt stönande föll han
till golfvet, och som en panter, färdig att hugga
sina mordlystna tänder i det blödande offrets strupe,
störtade sig indiern öfver honom.
Kanske skall någon tycka, att jag bort rusa fram
eller åtminstone göra allarm. Jag vet ej, hvad
som varit min plikt härvidlag, men jag vet, att
hvarje tanke i min hjärna var död, och att jag
blott såg denne fule djäfvul ligga lutad öfver
doktorn tills intet lifstecken mer gjorde sig gällande.
Då drog han dolken ur såret, reste sig upp och
efter att ha kastat en triumferande, hatfull blick
på den fallne, började han snabbt och ljudlöst ett
envist sökande i rummet.
Lådorna i skrifbordet genomgingos, instrumentskåpet
öppnades och hvarje liten ask granskades. Men i
samma mån, som han såg sina förväntningar svikna,
uttryckte hans ansikte en stigande
ilska, och när han ändtligen vände sig mot det
skåp, hvarur jag sett doktorn framtaga det lilla
skrinet, var han i mina ögon alltför skräckinjagande,
för att jag genom den minsta rörelse skulle något
röja min närvaro.
Då han fann skåpet stängdt, gick ett doft
mummel öfver hans läppar, och han sände ett
hastigt ögonkast mot doktorn. Efter ett kort
betänkande satte han spetsen af sin dolk på det ställe
i närheten af låset, där dörrarne gingo samman,
men trots energiska bemödanden kunde han ej
öppna låset. Med raseri angrep han då själfva träet,
och det lyckades honom verkligen att så spoliera
detsamma, att han med tillhjälp af knifven nådde
den inre låsmekanismen, hvarefter knäppningen af
en stålfjäder antydde, att hindret var brutet.
Med triumferande ögon slog han upp dörrarne
på vid gafvel, och med darrande händer grep han
samma lilla rosenfärgade skrin, som alltid, sedan
jag första gången sett det, ingifvit mig en sällsam
beklämning.
Han höll upp det mot ljuset, och en suck
banade sig fram ur hans bröst.
Jag kom händelsevis att betrakta doktor Raboul,
och jag vill våga mitt hufvud på, att hans
ögonlock rörde sig, och att han då och då sände
forskande blickar efter hinduen, men att han, för
hvar gång, som denne kom i hans närhet, åter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
