Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1. Den 5 Oktober 1902 - »Arvo» af F. Bojan - Johannes Elmblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARVO.
Originalberättelse för HVAR 8 DAG af F. Bojan.
Fram på vårsidan, när det var sol och värme
i luften, tyckte stadens herrskaper om att
promenera i esplanaden både för- och eftermiddagar. Där
var så bra tillfälle att granska sin nästas yttre
människa och af en annan nästa få höra talas om
den första nästans hela inre värld. De hade så väl
reda på hvarandra i S— stad. Där fanns några
tämligen vackra flickor, ett par utmärkt vackra unga
fruar och några stycken äldre, helt vanliga sådana.
Herrarne voro i allmänhet mera fåtaligt
representerade, men nästan dagligen såg man bland de
promenerade en äldre herre, med fordom svart, nu nästan
grått, men rikt och lockigt hår, likadant skägg och
ett par kolsvarta ögon under buskiga ögonbryn.
Han gick något framåtlutad och stödde sig tungt
mot en grof käpp. Han titulerades »sekter» och hette
Arvo v. M. I sällskap hade han ständigt en liten
hund, en liten grå, lurfvig en, med ett omisskänneligt
tycke af sin herre och som såg lika åldrad och af
tidens tand illa medfaren ut, som denne. »Pikku» hette
han. Hela staden visste hvem »Pikku» var, likaväl
som den hade reda på hans herre. I dagligt tal
nämndes denne heller aldrig som sekter v. M., utan
kallades rätt och slätt »Arvo». Och alla visste hvem
»Arvo» var. Han var född där i staden och hade
bott där i hela sitt lif. Han var femtionio år nu,
men ville likväl gifva sig sken af att vara ung, trots
hans yttre människa tydde på att ha lefvat i denna
jämmerdalen minst ett tjog år mera än hvad
kyrkoböckerna och mantalsblanketterna utvisade. Han
kallade »gamla apotekerskan», som var blott sex år
äldre än han och en väl bibehållen och gladlynt dam,
för »tant» och »unga apotekerskan», som var en af
stadens vackra fruar, kysste han på hand och sade
små artigheter. Han var ungkarl och bodde
tillsammans med sin tio år äldre syster. Henne höll
han mycket utaf och när »Eufemia» någon gång var
borta en tid för att besöka släktingar, då först var
det riktigt i olag för Arvo, hade han då ej haft
sin gamla grå Pikku och ännu en trogen vän för
sitt gamla hjärta. Ty Arvo hade också haft sin
kärlekshistoria. »Hade haft», var dock ej rätta ordat,
tv den varade ännu och hade varat i jämt trettio
år. Fröken Gully, apotekarns syster, som var hans
stora favorit, fick honom att berätta sitt lifs
kärlekshistoria en rägnvädersdag, då vi i all
hemtrefnad sutto församlade vid kaffebordet i apotekarns
salong. Det var ingen indiskretion att fråga hur
»Lotta» mådde, ty Lotta var hans gamla flamma
sedan ungdomens dar, det talade han gärna om för
alla. Och han berättade: Han hade aldrig varit
irisk och stark som andra och den lefnadsbana han
valt, måste han snart, till följd af sjukdom, lämna.
Fadern, som varit adelsman och högre militär, hade
dock ställt om att hvardera af barnen erhöll en
pension af ett par tusen mark. Härvid var dock
ett villkor fäst: ingen af dem fick gifta sig
under sitt stånd, ty då bortföll pensionen.
Hvartill denna obarmhärtiga ukas skulle tjäna, var
ej godt att veta, men förutan den hade
människorna ej haft mycket att säga om Arvo, och Lotta
hade nog aldrig blifvit känd utom den 1 Ila krets,
hvari hon lefde. — Det var också då en vår och
en vår med spirande gräs och svällande knoppar.
Det var en söndag och Arvo hade just varit i
kyrkan. Som han skulle gå ut därifrån blef han, till
följd af trängsel, stående vid dörren. Som. han nu
stod där, .fästes hans uppmärksamhet vid en flicka
af arbetsklassen med ett ansikte så rent af
ovanligt vackert: den friskaste skära hy, mörkblå
strålande ögon och ett brunt, burrigt hår, som dock till
största delen var doldt af schaletten hon hade på
hufvudet. Arvo vardt betagen, som hade han sett
ett konstverk, och utkommen ur kyrkan, kunde han
ej mera lämna henne ur sikte, utan följde henne på
afstånd tills hon gick in i ett litet oansenligt hus
i stadens utkant. Nu började en ny tid för Arvo.
Om dagen tänkte han på sin vackra flicka och om
natten drömde han om henne. Men utan form och
gestalt voro ännu hans tankar och drömmar — han
blott önskade att få se henne, se henne helst för
beständigt. Och så en dag han var ute och dref
så där alldeles på måfå, såg han henne igen. Det
var utanför den stora fabriken. Arbetet var slut
för dagen och arbetare och arbeterskor kommo just
ut därifrån. Bland dessa var också Arvos
beundrade flicka sedan söndagen. Lotta hette hon.
Liksom förra gången följde han också nu efter henne
på afstånd, och när hon gick in i en handelsbod
för att göra några uppköp, väntade Arvo utanför.
Han hade alls ingen tanke på att bli bekant med
henne, det var bara så roligt att se henne, som
han såg på allt vackert han fann i sin väg, och
när Lotta kom ut igen, var det alldeles oafsiktligt,
som han gick fram till henne och erbjöd sig hjälpa
henne bära den tunga korgen. Lotta såg förlägen
ut och invände, att hon nog orkade med den själf,
men hur det var, fick Arvo ändå till sist hjälpa
henne att bära. Arvo pratade om väder och vind
och Lotta rodnade och log så de hvita tänderna
lyste. Vid hennes port tog han afsked och gick
hem. Nästa dag vid den tid arbetet på fabriken
slutade, styrde Arvo åter sina steg åt det hållet
— han skulle ju ändå ut och ha sin vanliga
eftermiddagspromenad, ty någon bestämd afsikt att möta
Lotta hade han ej — åtminstone hvad han själf
trodde. Så gick dag efter dag, vecka efter vecka,
och, i stället för vår hade det nu blifvit sommar.
Familjen v. M. skulle på några veckor flytta ut till
landet. När Arvo en eftermiddag som vanligt mötte
Lotta, talade han om sin förestående resa, men
ingen af dem nämnde med ett ord om någon saknad
efter den andre. Lotta kanske endast blef en smula
mera tvst och allvarsam. Den fulla högsommaren
(Forts, å nästa sida.)
JOHANNES ELMBLAD.
Hr Johannes
Elmblad,
kungl, teaterns i
Stockholm
intendent, har
mottagit och antagit
det smickrande
tillbudet att på
en tid af fem
månader vara
öfverregissör vid
tyska
afdelningen och sångare
vid Grand
Metropolitan opera
Newyork och
kommer sålunda
att redan den i
november lämna [-Stockholmsoperan,-]
{+Stockholmsope-
ran,+} där han
verkat sedan 1897.
Hr E. är ju en i
en mycket stor
del af världen känd och skattad artist — han har
förut i ett par säsonger haft anställning i Newyork —
och särskildt framstående som Wagnersängare.
Det är också nästan hela Bayreuth-ensemblen, som
han nu kommer att föra i elden på Metropolitan,
världens största opera, rymmande 4,700 personer.
Kliché: Benot Silfversparre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
