Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 15. Den 11 Januari 1903 - Ur häfdernas kuriosa. VI. »Då vi skulle taga Madagaskar» af P. M. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR HÄFDERNAS KURIOSA.
Små tids- och personhistoriska studier för HVAR 8 DAG af P. M. G.
VI. »DÅ VI SKULLE TAGA MADAGASKAR».
Den episod ur vår historia, som vi här åsyfta,
sammanfaller med vår »storhetstids» stormiga slut
»Det svenska lejonet», kämpande mot en världsdel,
dignande under Pultawas och Tönningens olyckor,
drömde dock ända in i det sista stormaktsdrömmen
från Breitenfeld — ja, det tycktes, som om
olycks-slagen blott skulle ha gifvit åt drömmarne en
vildare, en rent af febril flykt.
Medan hans egen tron vacklade i sina
grundvalar, tänkte Sveriges Karl XII på att i England
ånyo resa Stuartarnes omstörtade tron — och
medan Finland och våra Östersjöprovinser
öfversväm-mades af fienden, utsträckte han sin hand efter den
väldiga ön långt bort i söder, Madagaskar, »Indiska
Oceanens perla.»
— — — Madagaskar upptäcktes af
portugiserna under år 1500. De tappre, stridvane
male-gasserna — af malajiskt ursprung, men på öns
västra kust blandade med araber — lyckades
emellertid allt frammgent omintetgöra portugisares,
holländares och engelsmäns koloniseringsförsök.
Försöken upptogos af fransmännen under förra hälften
af 1600-talet. Richelieu döpte i förväg ön till
»Dau-phins ö» och utsåg den till medelpunkt i det stora
indiska kolonialvälde, hvarom redan han drömde.
Mazarin och Louis XIV fullföljde den store
kardinalens tanke och förklarade till och med officiellt
1642 vissa delar af kusten såsom franska kolonier.
År 1644 grundades den första franska kolonien, och
fransmännen lyckades under stora svårigheter hålla
sig kvar på ön, ända till dess 30 år senare
infödingarne genom en stor massaker rensade den
från Hans Allrakristligaste Majestäts undersåter.
Detta skedde samtidigt med, att den så kallade
sakalava-stammen (en af de tre malegassiska
hufvud-stammarne) underkufvade de öfriga och lade under
sig nästan hela ön samt dymedels tillkämpade sig
ungefär samma ställning, som hova-stammen intill
våra dagar intagit (sedan 1800-talets början).
Då fransmännen omkring 1675 måste utrymma
ön, fanns där kvar ett litet antal européer å
Madagaskar, nämligen på öns nordligaste kust —
äfvensom å de närbelägna öarne Sainte-Marie och S: t
Maurice. Dessa européer kunde emellertid knappast
sägas tillhöra något särskildt land eller folk, utan
utgjorde en kosmopolitisk blandning af alla möjliga
slags äfventyrare, som ägnade sig åt
sjöröfveri e t s handtverk. De bildade tillsammans ett slags
sjöröfvarstat, ett nytt Jomsborg... Båda
handelsvägarne mellan Ostindien och Europa — genom Röda
hafvet och söder om Goda Hoppsudden — kunde
bekvämt beherrskas från detta sjöröfvamäste; och
af de eröfrade dyrbara lasterna hopades där
fabelaktiga skatter.
Vi måste här erinra om, att på den tiden
sjöröfveri stod helt annorlunda i kurs än nu för
tiden. För att blott nämna ett exempel, så ha vi
vårt eget »kongliga»(!) sjöröfvartåg under Karl XI: s
förmyndareregering, som företogs af ett bolag, i
hvilket såväl »riks-änkedrottningen» som de höga
riksämbetsmännen hade aktier och för hvars framgång
man anropade den allgode Guden.. . Det gällde
nämligen att »anpacka (sic!) någon Mohr eller Turk»,
hvaraf man väntade sig »en vacker profite». — Då
hade man således religionen till täckmantel; men
annars felades det i regeln ej politiska förevändningar.
Ett nästan ständigt krigstillstånd rådde ju i hela vår
världsdel; alltid lågo ett par eller flera makter i
krig med hvarandra, — och det var då ej svårt för
den enskilda företagsamheten att för sig utverka af
den ena eller andra makten s. k. kaparebref, som
ansågos legalisera hvad som i grund och boiten ej
var annat än vanligt sjöröfveri.
Våra sjöröfvare på Madagaskar drefvo emellertid
i det längsta sin snygga handtering så att säga på
eget konto och egen risk, försmående att söka
någon särskild makts beskydd. Men då 1712 och 13
sjömaktemas långvariga krig efterträddes af
fredstill-stånd, blef sjöröfvarnes ställning mera prekär. De
voro ju »allas fiender» — och ej underligt därför,
om nu dessa »alla» började tänka på att sluta sig
tillsammans mot sina plågoris.
Det var då »sjöröfvarstaten» på Madagaskar fann
det nödigt att ändtligen söka för sig utverka
kaparebref af någon europeisk makt. Man vände sig först
till England. Ett par af deras ombud infunno sig
mot gifven lejd(l) i England, och verkliga
underhandlingar inleddes med drottning Anna och hennes
regering. Men underhandlingarna fingo ett brådt slut,
då den omutliga engelska lagen plötsligt lade
beslag på en af sjöröfvare-underhandlame, en kapten
Kidd, trots lejd och allt; en engelsk dam hade
nämligen igenkänt honom såsom hennes mans mördare.
Underhandlarne begåfvo sig nu till kontinenten.
I Hannover (hvars änkekurfurstinna var presumtiv
engelsk tronföljare) började en viss Saint-Zeger göra
små förberedande vinkar och insinuationer hos
svenska »kommissarien» därstädes, Johan Gabriel
Werf-wing. Denne hänvisade dem emellertid till k.
rådet och guvernören grefve Wellingk i Bremen, som
i sin ordning inrapporterade saken till rådet hemma
i Sverige. Men där ansåg man sig för tillfället —
året före kapitulationen i Tönningen och
»kalabaliken i BendeP>! — ha annat att tänka på än
Madagaskars sjöröfvare..., hvadan saken t. v. fick hvila.
En fransk äfventyrare och f. d. bokhandlare,
Jean-Henri Huguetan, en af den tidens många
»ban-kir»-svindlare, hade, efter skandalösa cessioner i
Frankrike, Holland och England, hamnat år 1711
med en ofantlig förmögenhet, en rikedom på planer
och titeln »baron af Odyk» i Köpenhavn. Genom
honom sökte sjöröfvaresändebuden nu att vinna
Danmarks understöd. Märkligt nog, var emellertid
konung Fredrik i detta fall för klok att låna sitt öra
åt Huguetan — som annars gällde såsom högsta
auktoritet i alla ekonomiska frågor och öfverhopades
med utmärkelser, blef excellens och
»geheimekonfe-rensråd» samt grefve af Gyldensten, — medan hans
lika förslagne, oäkta son, som kallade sig
Desmer-cières, äfvenledes dog som excellens och
geheime-konferensråd, men dessutom såsom — riddare af
Elefanten! Detta blott nämndt i förbigående såsom
en liten illustration till, huru gynsam den tiden var
för äfventyrare af utländsk extraktion, särskildt i
en enväldigt styrd stat. — Grefskapet Gyldensten (å
Fyen) finnes för rästen kvar än i dag, och innehafves
af M. Huguetans afkomlingar genom hans beryktade
dotter, som lät enlevera sig af en spanek markis
och sedermera till sin död (bland annat i Skåne)
förde en i hög grad skandalös lefnad.
Men efter denna lilla utvikelse återgå vi till
ämnet. Det »memorial», som Huguetan utarbetat
rörande sjöröfvarnes från Madagaskar ansökan, att
framläggas för konung Fredrik af Danmark, kom på
något sätt i händerna på en generalmajor Leutrum i
svensk tjänst. Då var Karl XII omsider
återkommen och som bäst upptagen med nya rustningar.
Till dessa behöfdes emellertid (såsom alltid) pängar,
pängar, pängar, — och det kan således knappast
förvåna oss, att de 180 millioner(l) svenska
— 229 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
