Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 21. Den 22 Februari 1903 - En bikt. Af Gunnar Green
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR S DAG
augusti, då sinnet blir så underligt ängsligt i
naturens stillhet, att man vill gömma sig i en mörk
vrå och känna sig smekt af mjuka händer.
Då berättade jag för henne, som för dig nyss,
om min gränslösa kamp mot mig själf, där jag
aldrig i längden skulle kunna bli segrare; jag sade
henne, att jag måste hafva något att hålla heligt
för att kunna föra ett värdigt lif. Det sjöd och
brusade inom mig; jag eldade upp mig själf, och
mitt tal var som en enda hön till henne, en enda
stor förtviflad bön. Jag trodde, trodde så säkert,
att ett underverk måste ske.
När jag slutat, såg hon på mig. Åh, så kan
bara en kvinna se på den man, hon älskar. Då
fick jag den fulla vissheten, och jag talade fritt:
jag sade henne, att jag älskade henne. Då såg
hon på mig igen, och det var en stor, ohygglig
förskräckelse i hennes ögon.
»Åh, tala inte så, Thorkel, tala inte så — — —
det är omöjligt, fast jag ibland trott annat;
ingenting kan ändras.»
Och med förtviflan i sin röst berättade hon mig
om sitt lifs stora förskräcklighet.
Hon och hennes mor hade vid faderns död stått
alldeles blottställda. Astri var då helt liten, och
hennes mor fick kämpa för dem båda; hon fick
som lån en liten summa, med hvilken hon
öppnade en liten affär. Det var förskräckliga tider för
henne: släp och arbete; ångest för att ej
räkenskaperna skulle gå ihop. Och så hade hon Astri,
som hon ville ge litet uppfostran. När Astri blef
äldre började hon hjälpa sin mor med affären och
gaf också lektioner i musik. Men det var, som om
räkenskaperna aldrig ville gå ihop.
Så blef fru Flodin sjuk; det var en gammal
sjukdom, som kom igen och bröt henne. Det blef svåra,
ohyggliga tider. Ibland trodde Astri, att allt skulle
falla ihop, men det redde sig, utan att hon visste
hur.
Då var det, som han, som sedan blef Astris
fästman började umgås i familjen; han var ägare
af en yllefabrik och reste själf som ombud för sina
varor. Till en början kom han ej så ofta, endast
på sina affärsresor, men snart oftare och oftare,
och snart var han en vanlig gäst i huset. Fru
Flodin och han hade långa samtal, som Astri ej ville
höra på, det var naturligtvis om affärer trodde
hon. Från den tiden började affären gå-bättre,
hvarför visste hon inte, men hon började ana lyckligare
tider.
Så kom det plötsligt öfver henne en dag,
alltsammans. Hennes mor berättade henne, att han
begärt hennes hand. Då var det först, som hon
visste, att han fanns till. Hon kom ihåg, att han
hade stora pussiga kindben, att han var grof och
stark, och att hans skratt var bullrande.
Det kom förtviflan öfver henne; hon anade, hur
det var med affären och dess förbättrade ställning.
— Detta berättade hon för mig, och jag gick tyst
och hörde på, som om det var något, som ej
anginge mig. Så tillade hon:
»Thorkel, Thorkel, bed mig ej berätta mer. Min
mors sjukdom, hennes förtviflade öfver talningsförsök,
hennes grå hår. Jag visste ju så väl, hvarför detta
rar en nödvändighet för henne. Jag blef slö, slö
för allt, och jag band mig vid honom, och det kan
ej göras om. Men nu, nu börjar den gamla ångesten
att komma öfver mig, och det gör ondt. Döm mig
Thorkel, döm mig ej, vi ha ju gifvit hvarandra
det bästa, vi kurmat ge; hvad är allt annat mot
det?»–-
Han tystnade, Thorkel, med sin berättelse, och
det blef honom, som om Arvid Hölje ej fanns, utan
som om han ginge ensam under Djurgårdens nakna
ekar och tänkte högt på något, som var honom
som ett öppet sår, i hvilket han kände en
olidlig sveda.
Han tänkte:
Så gick jag där ännu i åtta dagar vid bad
orten, fast jag visste, att allt var förbi, och att
jag ingenting hade att hoppas.
När vi träffades undveko vi att tala med
hvarandra om annat än hvardagliga saker för att ej
mera såra oss själfva.
Så fick Astri en dag ett telegram: hennes
fästman skulle komma samma dag. Jag hade aldrig
tänkt mig den möjligheten, hur påtaglig den än var,,
till den grad förblindad hade jag varit.
Nu var det mig ju omöjligt att resa, för jag
ville ej lämna Astri åt förtalet, som ju då skulle
ha kommit i gång.
Han kom och han var mig vederstygglig. Jag
måste se, hur hon skalf i hans armar, se, hur han
med sina stora, feta händer smekte hennes ansikte
och tryckte sina sinnliga läppar mot hennes.
Jag måste hålla dem sällskap under måltiderna
på brunnsrestauranten, och jag spelade rollen af vän
till honom och henne, fast det kokade i mina ådror
af förtviflan, harm och skam.
Och när han reste, tackade han mig på sitt
blöta sätt, för att jag varit så snäll och hållit Astri
sällskap, så hon slapp vara ensam. Så säker var
han på makten af sina pänningar, att han inte ett
ögonblick tvekade på, att hon älskade honom.
Jag skulle velat slå honom eller säga honom
fula ord i ansiktet, men jag hade ingen kraft. De
sista dagarnes spänning hade tröttat ut mig. Jag
reste, så fort jag kunde sedan; jag ville ej förlänga
min pina.
Mitt farväl till Astri. Det var, som då man.
säger farväl till en döende, som med en stor, ren.
blick ger en det tack, som ej kan uttryckas i ord-
I höstas gifte de sig; jag såg deras vigselannons,
i tidningen.
Och nu, ser du, Arvid, när jag spelat med
kärleken som insats och förlorat, så har njutningen
måst bli det, som uppfyller mitt lif. Jag
måsteglömma, glömma, Lidandet kän ej förädla mig, som
man ju säger, att det gör, för jag måste glömma
mitt lidande för att kunna lefva. — — —
Jag lefver som alla andra män, inte en bis
bättre. Ibland tror jag, att lifvet ej har några stor;»
värden, utan njutningen är allt, och då lefver jag:
men i andra stunder anar jag min barndoms
stora sagovärld, jag minns min mor, och då är del,
som ville jag gråta hejdlöst. Men det stockar sitt
i bröstet, jag kan inte. Lifvet har gjort mig hård
De båda vännerna hade hunnit tillbaka till Djui
gårdsbron. De gingo tysta in mot staden.
Det var bistert kallt.
Få människor på gatorna. Då och då
hördes-annalkande eller bortdöende steg mot asfalten. — —
Och öfver staden med de många människorna,
öfver deras sorg eller glädje, deras skratt eller
jämmer, spände himmeln sin gnistrande vintergata.
- 326 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
