Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 22. Den 1 Mars 1903 - Vismar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VISMAR
sveriges sista besittning hinsidan östersjön.
VISMAR" Modernare gata Kliché: Kem. A.-B. Ben/jt Silfversparre Sthlm—G6<j
Från en station på Lübeck—Stettin-banan vid
nordspetsen af den långsträckta, af ståtliga bok-,
ek-och furuskogar omgifna Schwerinsjön, vid hvars
sydspets Schwerin, den vackra residensstaden i
storhär-tigdömet Mecklenburg—Schwerin, är belägen, går en
liten lokalbana norrut till Vismar. Denna utgjorde
länge den gamla hansastadens enda
järnvägsförbindelse; nu hafva två små bibanor inåt Mecklenburg
kommit till. Först går järnvägen genom ett
pittoreskt landskap med små sjöar och skogbeväxta
höjdsträckningar. Därefter löper den ut på en stor,
typiskt Mecklenburgsk slätt, som räcker fram till
Östersjön, endast här och där invid hafvet afbruten
af låga dynformationer. Bakom sådana sticker
Vismar upp för den med järnvägen kommande
resanden. Det första han får se, är tornen och de
högresta tegeltaken från Vismars fyra väldiga gotiska
kyrkor, och denna första vy är tillräcklig för att
bedöma. Vismars karaktär såsom en medeltidsstad,
hvilken under (sin senare utveckling icke kommit
till en blomstring, som förmått i någon till det yttre
märkbar mån förändra den egendomliga prägel, en
härskande medeltida handelsstad erhöll. Vid inträdet
i staden finner man visserligen, att medeltidsfärgen
i det hela taget icke så väl bibehållits, som den
yttre vyen ger anledning att tro. Murarne äro
jämnade med marken och af de många murtornen
finnas endast ett par kvar; de två senaste
århundradenas banala byggnadsstil för borgarhus tager stor
plats i gatorna. Men det oaktadt finnes så
mycket kvar af det forna Vismar, att man vid en
vandring i staden gripes af samma andäktiga stämning,
som alltid framkommer vid vistelsen på platser, där
århundradena för hvarje steg tala sitt mäktiga språk
från byggnader och konstföremål. De krokiga
gatorna och gränderna, de många gafvelhusen från
15- och 1600-talet — det finnes ännu hela gator,
exempelvis Kraemerstrasse, som fullständigt
bibehållit sitt medeltidsutseende — kyrkorna, andra of-
fentliga byggnader framkalla denna stämning,
framkalla denna föreställning om en förflyttning tidbaka
i tiden, som endast en omgifning, i hvilken
århundradena öfverallt återspeglas, kan framkalla.
Människorna, som gå där i moderna dräkter, synas komna
på orätt plats.
Vismar, ursprungligen ett vendiskt namn,
grundlades i början på 1200-talet af västtyska handelsmän,
som funno platsen inne vid en för hafvet väl
skyddad bukt synnerligen gynnsamt. Redan omkring 1230
hade denna koloni erhållit stadsrättigheter och 1256
förlade fursten af Mecklenburg sitt residens dit.
Staden blomstrade på grund af sitt goda läge snabbt
upp, erhöll stora friheter, och trädde tidigt i
förbindelse med grannstäderna. Krönikan förtäljer
sålunda att rådmännen från Lübeck, Vismar och
Rostock 1257 första gången sammanträdde för att
rådslå om gemensamma intressen. Kort därefter
infördes den lybeckska rätten äfven i Vismar, liksom den
förut införts i Rostock, och snart därefter äfven i
Stralsund och Greifswald, hvarigenom en samhörighet
uppkom, som blef grundvalen till hansaförbundet.
i hansaförbundets krig tog Vismar kraftigt del,
och den skyddade Vismarbukten var ofta
samlingsplats för hansaflottan. i senare hälften af fjortonde
århundradet, särskildt efter freden i Stralsund 1370,
genom hvilken hansans herravälde öfver norden
beseglades, stod Vismar med de öfriga hansastäderna
på höjden af sin makt. Från denna höjd sjönk
staden efter början af det femtonde århundradet så
småningom. Närmast bidrogo inre stridigheter
härtill, skråens, d. v. s. de demokratiska elementens
kamp mot handelsherrame och patricierna, ur
hvilkas krets stadens styrelse valdes. Den häftigaste
af dessa strider uppblossade 1427, då ullväfvaren
Claus Jesp, som stod i spetsen för skråna, i
samförstånd med danskarne gjorde uppror. Härunder
afrättades borgmästaren och den förnämste
rådsherren på torget, hvarest en flat sten ännu vittnar om
- 343 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
