Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 22. Den 1 Mars 1903 - Vismar - »Madame Rose» af Allan Wide
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
S :t Marienkyrkan, den vackraste af dem med sitt 80
meter höga tom, hvarifrån man har en storartad
utsikt öfver nejden och hafvet, finnas bl. a. den
svenske generalmajoren v. Wrangels († 1647) grafkor
samt hviloplatsen för den såsom utmärkt jurist
bekante vicepresidenten vid svenska tribunalet D.
Me-vius. I grannskapet af denna kyrka finnes en hel
samling härliga gamla gotiska byggnader: den s. k.
gamla skolan, nu museum, byggd i början på
1300-talet, ärkediakonthuset, byggdt 1450, prestgården,
byggd 1495 m. fi. Alla dessa profanbyggnader i
sträng, ädel stil äro rikt utsirade med glasurtegel,
och stå så oberörda af tidens inverkan, att man
skulle kunna tro dem vara från i går. I ena
hörnet af torget står ett egendomligt byggnadsverk från
svenska tiden, den s. k. vattenkonsten, en
paviljong-artad byggnad, uppförd på 1600-talet, hvarest staden
under tre århundraden erhållit vatten genom rörled-
ningar från källor söder om Vismar. Nu är den
ur-bruk sedan en ordentlig vattenledning anlagts. En
intressant byggnad är det s. k. Fürstenhof. Då
de-mecklenburgske härtigarne 1358 förlade sitt residens
från Vismar till Schwerin, fick Vismar denna byggnad.,
att tjänstgöra såsom bostad under härtigarnes besök
i staden. Sedan dess har byggnaden visserligen i
olika partier flere gånger härjats af elden, men den
ursprungliga byggnaden står dock i sina grunddrag
kvar. Fürstenhof är en praktbyggnad i italiensk
tidig renässans, senast restaurerad 1877—79. Här
härskade länge tribunalet, högsta domstolan för de
svenska östersjöprovinserna, och af hvilkets verksamhet
man i arkiven finner omfångsrika minnen. Här lära
också, någonstädes förborgade, finnas flere gamla sven
-ska kungaporträtt. För öfrigt träffar man öfverallt
i de gamla byggnaderna någon erinring om att [-sven]skarne-] {+sven]-
skarne+} under många år varit herrar öfver staden.
»MADAME RO SE.»
Originalberättelse för HVAR 8 DAG af Allaii\Wide.
Den stora cirkusbyggnaden var alldeles fullsatt.
Publiken satt i andlös väntan, ty nu snart skulle
det stora numret börja — aftonens glanspunkt —
^madame Rose’s» ridt. Isynnerhet märktes ett spändt,
intresse bland den aristokratiska publiken på parkett
— där funnos många, som aldrig försakade en
representation så fort »madame Rose» uppträdde —
sådana som med loj och förnäm likgiltighet betrak
-(ade alla de öfriga cirkusartisternas prestationer, men
som plötsligt lefde upp så fort den vackra
ryttar-innan visade sig.
I en af de större parkettlogerna hade en
samling herrar tagit plats medlemmar af Paris
högsta societé — en lysande samling officerare och
diplomater. Af samtalet framgick tydligt orsaken till
deras intresse för cirkus — diskussionen rörde sig
uteslutande om »madame Rose» eller »belle Rose»,
som de kallade henne. De voro trogna stamgäster pä
cirkus dessa herrar, kväll efter kväll sutto de här,
slösande dyrbara buketter på den vackra ryttarinnan, och
otaliga voro de biljetter, som gått samma väg — än
ined en vördsam anhållan från grefve den eller markis
den, att få se madame pä supé, än med en ödmjuk
bön att åtminstone få aflägga ett kort besök i hennes
klädloge — biljetter, hvilka allesamman delade samma
öde — de blefvo obesvarade. Många af »madame
Rose’s beundrare hade börjat tröttna — en
parisisk vivor har i allmänhet ej lust att kasta ut
hundratals francs för blommor utan att få annan
valuta än en kall och likgiltig böjning på hufvudet
till tack — ja, »madame Rose» brydde sig ej ens
om att. läsa namnen på de kronprydda visitkort,
som sutto instuckna i buketterna, och aldrig visade
hennes min, att hon visste hvarifrån buketterna
kommo hennes bugning gällde hela publiken och
ingen särskild individ. Dock funnos många, på hvilka
hermes underbara, nordiska fägring gjort ett sådant
intryck, att ej ens hennes iskalla köld förmådde
afkyla deras känslor — man glunkade om, att hon
utdelat korgar både till grefvar och markiser, hvilka
gjort henne formliga giftermålsanbud, men ingen kunde
dock skryta med att ha lyckats göra hennes
personliga bekantskap.
Plötsligt inträdde fullkomlig dödstystnad i
cirkusen - »madame Rose» kom in. Stolt och rak satt
den välbildade flickgestalten liksom gjuten på
hästryggen den ystra, mjölkhvita hästen, som var
fullkomligt osadlad, och hvilken hon styrde endast
med sina små händer utan tillhjälp af något
ridspö ens. 1 nästa sekund bröts tystnaden, och en
åska af applåder hälsade hennes entré. »Madame
Rose» var iklädd en elegant dräkt af ljusblått
siden, rikt broderad med hvita vaxpärlor; hennes
guld-blonda, vågiga hår svallade upplöst långt nedanför
midjan och sammanhölls endast af tre smala pär!
band öfver hjässan.
»Kan man väl se något vackrare än denna
guld-lockiga, graciösa kvinna», hviskade den unge
markis de Chavenay förtjust till sin närmaste granne
i logen, »skada blott att hon är så omöjligt kaLl
och stel — som ett isblock. Tänk hur hänförande
detta ansikte skulle ta sig ut med ett glädtigt och
skälmskt uttryck.» »Jag vet ej, om jag skulle önska
någon som helst förändring däri», svarade den
tilltalade, herr de Choisy, »just detta sorgmodiga
uttryck passar hennes bleka fina ansikte bättre än
något annat —- betrakta endast dessa drömmande,,
mörkblåa ögon —- åtminstone jag skulle ej vilja
se dem vanställas af cirkusdivors vanliga fräcka,,
utstuderade glädtighet.»
»Men om hon vore annorlunda, så kunde man
åtminstone ha hopp om, att någonsin få göra
hennes personliga bekantskap, som det nu är, är jag
rädd, att vi aldrig kunna få några närmare
upplysningar om henne, än de vi lyckats få af
cirkusdirektören — att hon är tyska, att hon bor
för sig själf tillsammans med en äldre dam och
en liten gosse — förmodligen hennes mor och
broder — samt att hon aldrig mottager några besök,
vare sig af cirkuspersonalen eller andra — hvilket
sista vi väl äfven kunna intyga.» »Titta på den
där», utropade plötsligt en annan af herrarne i samma
loge och pekade mot en loge på motsatta sidan,
där en herre satt ensam, »han måtte sannerligen
också vara förhäxad af ’belle-Rose’.» Allas ögon
vändes mot den förmodade rivalen — en lång, mörk
herre, som satt framåtlutad och betraktade »madame
Rose» med ett egendomligt, spändt uttryck i sitt
likbleka ansikte. Hans ena. hand omfattade krampak
tigt stolskarmen, och han stirrade på henne med
ett förskräckt uttryck, mera som om han betraktat
en fasansfull tafla än den vackra ryttarinnan. I
detta ögonblick öppnades dörren till cirkusstallet, och
fem andra hästar, äfven de utan sadel och
betsel, kommo inrusande på arenan i galopp.
»Madame Rose’s» glansnummer skulle börja - detta
nummer, som hon utförde kväll efter kväll, och
hvilket försatte åskådarne i den största spänning blandad
med beundran och förtjusning. Musiken spelade en
sprittande galopp och på ett tecken af
»madame-Rose» ordnade de sex hästarne sig bredvid
hvarandra och galopperade i jämnbredd arenan rundt
— 346 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
