Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 27. Den 5 April 1903 - När häggen blommar. Af H—Dur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
när häggen blommar.
Berättelse för HVAR 8 DAG af H—Dur.
»Ko-ko», gol göken i skogen.
»Tutta lilla grå, huru många år skall jag ännu
ogift gå?»
Gertrud Larsson satt på åstranden med metspöet
högt upplyftadt öfver hufvudet och räknade slagen.
»Ko-ko, ko-ko» — 1, 2, 3, 4 — Gertrud började
blifva orolig och svängde otåligt med metspöet hit
och dit; — 6, 7 —, det ryckte i snöret hårdt,
riktigt hårdt. Gertrud halade försiktigt upp det — 8,
9 — en stor aborre hängde på kroken och
pall-rade och sprattlade för att komma lös. 10, 11, 12,
13, — plums där låg han, ja, ja bättre tur en
annan gång, en fattig aborre var väl heller
ingenting att sörja för — 14, 15, 16, 17. Herre Gud,
kunde då den göken aldrig tiga. Gertrud steg upp
eldröd’ i ansiktet af harm, satte korgen beslutsamt
på spetsen af spöet och svängde det upp öfver axeln,
hvarpå hon skyndsamt anträdde hemfärden.
»Ja, det var ju det hon tänkte, det visste hon
på förhand. Bevars — resonnerade hon med sig själf
— det gick inte till nu som i den gamla goda tiden på
mors och mormors tid, då flickorna sutto hemma
och kardade och spunno och väfde — visst
suckade de smått under tiden förstås, för det buren
var för trång — men sjöngo också — ja, oftast
sjöngo de nog för — Gud — så bekvämt de måtte
ha haft det. Och så kommo friame och så var allt
klappadt och klart. — Nej, nu var det andra
bullar. — Gertrud sköt trumpen ut den lilla rosiga
underläppen — till vintern skulle hon läsa —
»plugga» — jaha, det var modernt nu för tiden
och till nästa år skulle hon söka in vid ett
seminarium för att med tiden få sig en ställning i
världen, som kyrkoherden så ifrigt förespådde mor och
far. Det var förstås allt snällt af dem ändå, att
de ville betala ut så dryga summor för henne, för
knalt var det om styfrarne i förvaltare Larssons hus.
Men — tänka sig henne, Trude Larsson, som en
anständig förmanande lärarinna, inmurad inom fyra
väggar med en hel hop barn att plugga vett och
lärdom i — lärdom, som sedan skulle spridas ut
bland ett annat släkte igen för att höja, för att
upplysa människorna, som kyrkoherden sade — åh,
hon kände sig så ovärdig — och så aldrig mer
få springa omkring i skogen och på ängen och
aldrig fiska aborrar och aldrig leka och vara glad
och — aldrig, aldrig mer kanske? — Åh, hvad hon
var olycklig!
»Trude, hallå 1»
Alla moln försvunno med ens från Gertruds
panna och hela ansiktet klarnade upp som en sol. —
Den tiden, den sorgen — sade hon modigt till sig
själf och vände sig om med en hurtig sväng.
»God morgon, Trude morgonfågel.»
»Sade du verkligen god morgon, Töre»,
skrattade hon, så att de hvita friska tänderna lyste fram
mellan de röda läpparne, — »vet du hvad klockan
är? V2I2 du, just jämnt en halftimma till middag.»
»Ah, ma chère, man dinerar lyckligtvis inte
förrän fem», sade han och drog med en retsamt
högtidlig åtbörd fram gulduret.
»Jaså, man är i det lynnet, herr grefve», hon
gjorde en klumpig nigning och ville skynda sin väg.
I ett skutt var han vid hennes sida.
»Trude, lilla Trude», han slog sin arm om
hennes lif och läpparne sökte ifrigt den finhylta rosiga
flickkinden. Hon vred sig vigt och lätt ur hans famn.
»Mor har sagt, att det där inte går numera, vi
äro inte barn längre», hon lyfte förmanande på fingret.
»Ah, skolmästareminen, då ska’ ni tack —»
De gingo tysta på hvar sin sida om landsvägen,
så nära dikesrenen det var möjligt — han halft man,
halft gosse, förnäm i hållningen med högburet
hufvud och studentmössan käckt på nacken, hon,
röd-kindad, frisk och fyllig, men likväl smärt med
spänstig gång och de långa ljusgula flätorna hängande
nedåt ryggen.
»Töre I»
Han hörde ej, ville ej höra, började hvissla en
munter melodi och mejade med sin käpp
ängsblommorna vid dikesrenen.
»Töre 1»
»Hvad vill du ?»
»Är du ond på mig, Töre?»
En liten aborre hade ändtligen med stor möda
nått upp till kanten af korgen och tog nu
öfverbalansen, pladask ned i landsvägsdammet.
Gertrud började skratta friskt och muntert, så
att det gaf eko bakom skogsdungen, Töre von
Waldén instämde än kraftigare och snart gingo de i
bästa sämja midt på landsvägen och ropade eko och
skrattade om hvartannat, så att det skallade ut
öfver nejden. Dammet stod som en gråsvart sky
x’undt om dem, men de märkte det icke, tänkte icke
därpå, de tyckte blott, att jorden var så skön, så
skön med sin fagra vårgrönska och det strålande
solskenet och att det var härligt, härligt, att vara
ung — lefva — och — älska. Deras händer hade
funnit hvarandra och de svängde nu armarne i takt
och sjöngo af fulla strupar: »Se öfver dal och klyfta,
den unga maj sol ler.»
Plötsligt stannade Gertrud och drog ett djupt
andedrag.
»Känner du, Töre?» ropade hon, under det ögonen
strålade och en rodnad af stormande glädje flög
öfver det leende unga ansiktet.
»Men, säg då, Trude, hvad är det? Du nästan
skrämmer mig.»
»Ah, du, dumbom», hon skrattade och grät om
hvartannat, »det är ju häggen, som blommar, du»,
hon gjorde ett litet hopp i yrande glädje. »Säg,
känner du ej doften, Töre?»
»Käraste Trude, visst känner jag doften, en mild,
smekande, härlig blomdoft till och med, men hvad
se’n ?»
»Det märks, att du varit i staden det mesta af
ditt lif», sade hon föraktligt.
»Åh nej, Trude.»
»Nåja, om än inte det mesta, så har du ändå
inte följt med härute, som vi andra. Häggen, ser
du, häggen är våren, med den kommer lifvet efter
dvalan, blomdoft efter den tomma iskalla
vinterluften, när häggen blommar, då ha vi glädjen, då lia
vi sommaren här 1»
»När häggen blommar», upprepade han vemodigt
och drömmande och bröt en kvist med hängande
snöhvita klasar och lade den varligt in i sin
plånbok. »Den skall jag gömma som ett minne af —»
»Af hvad, Töre?» hon såg i andlös spänning upp
till honom.
Allvaret var borta och skälmen började glimma
längst inne i de mörka strålande gossögonen.
»Af den första gången, du inte ville gifva mig
kyssen, Trude.»
Det var en äkta skånsk högsommarkväll med
klarblå himmel, öfversållad af lätta, fjäderhvita
strö-moln blandadt med en och annan liten rosensky,
färgad i purpurrodnad af den sjunkande solens starkt
röda återsken. Borta från skogsdungen kom en fläkt
af fur- och björkdoft, som behagligt sammansmälte
med doften af nyslaget hö och ängsblommor från
hövålmarne borta ängen.
Gertrud Larsson kom vandrande framåt
landsvägen, försjunken i djupa tankar. Det hade varit
examensdag i dag och ännu hvirflade i hennes
hufvud allt detta beröm om hennes skicklighet som
lärarinna, hvilket hon ej själf kunde fatta. Men, ack
— Gertrud såg begrundande ned i marken — hon
älskade, trots allt, inte sitt kall, hon längtade efter
något annat, hon ville vara fri, fri. Han hade
suttit därnere bland åhörarne, den unge arrendatorn på
Backgården och sett så vackert och bedjande på
henne — Gertruds hjärta blef varmt, då hon tänkte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
