Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 14. Den 3 Januari 1904 - »Under kulorna» af Walter Hülphers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Ah na när det är genomgånget ser jag hur löjligt
allt sammans var. . . Hilda, jag kan ju kalla henne
så, var ett tiotal år äldre än jag snarare ful än
passabel och med den fetma som allt mera tilltar mot
ålderdomen.
Men det var ändå någonling alldeles särskildt
hos henne som fascinerade mig. Det var
alltsammans min ungdoms skull. Och hon drog mig till sig
kallt och lugnt alldeles som en fiskare drar in
refven sen en fisk fastnat på kroken. Jag sprattlade
inte en gång. Det var en lätt sak för henne, och
det var nog inte första gången förstår du.
Hon hade en liten handskbutik med ett enda
fönster. Där brukade hon alltid sitta och se ut på
gatan, och nicka åt mig när jag skulle gå där förbi
och inte hann gå in. Gå förbi och se henne nicka
åt mig det måste jag nu alltid åt hvad håll jag än
skulle i staden. Så var det en gång som jag kom
gående och jag såg henne nicka som åt mig åt en
herre, han var en främling, en resande på staden.
Och denne nickade igen utan att ta af sig hatten och
gick in till henne.
Hvad jag under de fem, tio minuter som därpå
följde led, det skall ingen beskrifva. Jag var
vansinnig, galen. Jag ville göra något galet, rusa in
och strypa honom och henne, slå sönder någonting,
ropa! Men . ..
Dumt nog gjorde jag ingetdera, för då hade jag
nog varit en hårsmån hederligare karl än nu. Jag
gick af och an i min väntan på att ban ändtligen
skulle gå så att det blef min tur. Jag smög mig
fram till fönstret, men af solreflexen kunde jag ej se
något af hvad som försiggick där inne. En gång
hörde jag henne skratta, jag vet inte hvarför, men
jag fick det för mig att det var åP mig så att jag
skyndsamt drog mig tillbaka full af smärta och
blygsel.
Hur jag sedan rusade in! Hur listigt hon
förslod att lugna mig och hur fullkomligt jag trodde på
den orimliga historia som hon satte ihop åt mig.
Och så tog hon mig under hakan . . . hon tog mig
under hakan, alldeles som . .. Men jag begrep intet.»
En trumpetsignal skallade plötsligt, men de hörde
den inte och drömmande fortsatte han med blicken
upp mot stjärnorna.
»Så var det en kväll. Stjärnorna började lysa
som de däruppe, stora och klara, som kreaturens
ögon i lyktsken. Ah, jag kan inte tala om det nu.
Hur hon frestade mig gång på gång, hur jag
kämpade och led, hur hon till slut blef ond och hotade.
Gud hjälpe mig, jag var ju då ung, jag var i
hennes våld och det var första gången jag var kär.
En gröngöling! Ja och så lofvade jag... Det var
för att vi skulle få gifta oss. Hon hade brådt om
tydligen.
Det gick en vecka, det gick två. Jag kunde inte.
I den vefvan fick jag ett bref från min far, som
man tydligen underrättat om mitt förhållande och
ban skref till mig att han skulle komma upp till
staden följande vecka, emedan han hade ett
allvarsord att säga mig om jag tänkte begå några
dumheter. Jag kände min far. Och Hilda hotade än
värre. Hur hon hånade mig en dag! Gud i
himmelen att jag var så blind och döf att jag inte märkte
huru rå och cynisk hon var!
Ja så handlade jag som en förtviflad.
Hon hade lofvat att möta mig på ett hotell i
Hamburg så snart jag sändt henne respängarne.
Jag ljög att min mor låg ^nycket sjuk — hon
blef det sedan — så att jag fick en veckas tjänst,
ledighet. Då jag reste tog jag en stor summa, son»
jag visste att de inte så fort skulle sakna. Och
reste samma natt under mitt eget namn genom
Sverige och tog vägen först till London, för att
vilseleda spaningarne. Där bytte jag om namn och
utseende, så godt jag kunde. Och begaf mig så öfver
till Hamburg och sände pängarne och väntade och
väntade.
Väntade?
Hå nej, det var inte rätta ordet. Långa stunder
var jag i ett tillstånd som gjorde mig oförmögen att
tänka och känna. Jag satt mäst uppe på mitt rum
och vågade inte gå ut. För hvarje gång det gick
någon ute i korridoren eller röster talte högljuddare
än vanligt flög jag upp i den mäst flämtande ångest.
Ah! . . . Men tiden är väl knapp tänker jag . . .
Hon kom inte! Hon skref att hon inte kunde
komma.»
Han tystnade. Åter ljöd en trumpetstöt, denna
gång mera aflägsen, från boersidan ljöd en annan
signal hvarpå deras skjutande ökades. Kulorna
flängde upp marken rundt om på hvarje tum, de
haglade och smattrade mot den stora sten bakom
hvilken de lågo i skydd, men han hvarken hörde
eller såg.
»Hon kom inte», mumlade han lågt, »hon kom
inte. Men när jag ändtligen kom hit till Karoo var
jag fattig, trasig och barfota. Som en tiggaie skulle
jag börja mitt lif igen. Som en tiggare och med
blödande fötter skulle jag åter stiga in i en ärlig
mans hydda. Men ... det var inte min mening att
gå öfver lik, vid Gud det var min mening att gå
öfver lik! Men hvem kan motstå!
Ingen kan motstå någonting! Det är att gå på
bara, marschera! Ibland tycker jag, att det inte är
någonting med det, ingen idé, ingen mening. Men
det var Karroos hvita stjärnor under vaktnätterna . . .
de lysa så underligt klart, så stort. Det är som en
kärlek utan gräns, utan slut. Så stor att den är
kall... så stor att vi inte nå den. Hvad betyder så
för den ett litet människolif? Ingenting, ingenting!
Och kanske dock så mycket. Hvarför mötte jag dig
Ward i ett ögonblick som skulle skänka mig din
vänskap för lifvet. Och denna vänskap skulle kosta fem
boer, fem ärliga tappra lif. För att du sedan skulle
rädda mitt? Mitt som inte var värdt något.
Rädda? ... Ja för att ett par månader efteråt
läggao mig här och bomma på honom där borta. . .»
Åter ljöd en trumpet som blåste till anfall. Han
strök sig öfver pannan och vände sig mot Ward.
»Farväl Ward och tack och räck mig din ...»
Ward låg med ansiktet nedborradt i stoftet, med
kroppen hopvriden och med vänstra handen, den
som var honom närmast slängd bakåt öfver ryggen,
som om han ej velat gifva honom den.
»Åh Gud, han har varit död. Och jag har biktat
mig för honom ...»
Ström reste sig upp på armarne och stirrade på
den döde i fasa, med ögonen långt framme i
ögonhålorna. Så blef han alldeles hvit i ansiktet och
öppnade munnen som om han velat skrika.
Dånet omkring honom var ohyggligt. Han hörde
männen omkring sig ropa. De sprungo tillbaka igen
och försvunno som skuggor i dammet och röken.
Då grep Ström geväret och gick fram. Ställde
sig i gifaktställning framför den döde och väntade . . .
HVAR 8 DAG * * * * ____
tillönskar sina läsare, med ett tack för det gångna året,
* * * ETT GODT NYTT ÅR.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
