Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 19. Den 7 Februari 1904 - »Gamle Max berättar. II. Spöket på lady Floras vind» af Allen Macklin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GAALE AAX BERÄTTAR.
II. SPÖKET PÅ LADY FLORAS VIND.
SVENSKT ORIGINAL FÖR HVAR 8 DAG AF ALLEN MACKLIN.
(Forts. fr. föreg. n:r)
— Nå! — Jag tyckte inte det lönade mödan att
grubbla mer öfver saken, men lade den på minnet
till vederbörlig kraft och verkan. Hade jag inte läst
om det där om raspandet och gnagandet i tidningen
så hade jag nog aldrig ens kommit att lägga märke
därtill. Något annat underligt såg jag inte till —
och så fick det vara som det var för den gången.
— Då kvällen kom och jag sagt godnatt åt tant
Flora och gjort mina små förberedelser, slog jag mig
ned på vinden i en gammal länstol där stod och
vaktade på hvad som komma skulle. — Väntade
just inte mycket den natten egentligen, ty sådant där
kommer just aldrig just då man tänker att det skall
komma och gjort sig i ordning att ta emot det —
man är väl för mycket i spänning, kan jag tänka
mig, och ens egna idéer och föreställningar ställer
sig i vägen för ens förnimmelser och liksom stänger
utsikten. Men man får ju, som sagdt, vara beredd
på allt — och därför hade jag förstås också
revolvern i fickan och en blindlykta, som jag skaffat mig
på eftermiddagen — på golfvet bredvid mig.
— Nå — det kom intet den natten; hördes intet
och syntes intet — aldrig knyst — fast jag satt där
så trofast till daggryningen började lysa in så smått
genom de dammiga takfönstren. Jag hörde blåsten
jämra kring skorslenen, förstås, och kattorna jama
på taken — litet prassel af råttor då och då och
det underliga kluckandet och porlandet i cisternen,
som jag mindes sen gammalt — men det var
alltsammans — inte ett ögonblick något som kunde
tydas på annat sätt. Och likadant var det de
följande nätterna — tre eller fyra — som jag höll vakt
däruppe. Roligt var det inte. Var nog van vid
sådant — hade legat på lur däruppe i Canada natt
efter natt också mången gång, för att passa smygande
tjufaktiga indianer eller svartbjörn eller den stora
klumpiga Moose-kolossen, som kommer och
försvinner som en vålnad den med —–kan nog vara
kallt och ruskigt ibland att ligga så där ensam
bakom en vindfälla, i famndjup snö och frost så kvick -
silfret fryser i termometern–men då visste man
åtminstone hvad man väntade på och att villebrådet
lönade mödan. Det här blef tråkigt på längden och
jag började få god lust ge alltihop på båten–-
men så tog jag mig för att språka litet med gamla
Betsy, lånt Floras mångåriga kammarjungfru — —
litet sjåpig förslås och fallen för att öfverdrifva, som
folk af hennes klass för det mästa är — — men
hvad hon berättade tycktes nog i alla fall bevisa att
det verkligen varit något — — något som inte
bara kunde skrifvas på inbillningens och
fruntimmers-flaxighetens räkning. Gamle Brown, hofmästaren,
hade ju oc^så hört ett och annat — — båda voro
hederliga och något så när sanningsenliga människor
— kort sagdt: jag måste tro att de inte ljögo.
— Men det skall jag säga er, sir, sade Betsy,
att det kommer nog ingenting ännu på ett par
nätter. Aldrig i nedan — det har vi lagt märke till.
Och sällan vid klart månsken häller. Men hälst då
det är månljusa nätter med mulen himmel eller en
smula dimma. Det ha vi lagt märke till nu otaliga
gånger som jag säger — det slår aldrig fel, det kan
ni lita på, sir.
— Nå! — det var ju alltid en upplysning, och
då man ingenting vet är man tacksam för det lilla
man får veta. Jag uppgaf alltså min vakthåll ling
tills vidare — det var just i nytändningen då —
och tyckte det var rätt skönt få sofva ut en smula
och sköta om ett och annat som blifvit försummadt,
då jag förstås måste ligga för länge om morgnarne
för att återhämta hvad jag förlorat under natten.
— Jag sofver i allmänhet rätt tungt, då jag slår
mig på det på allvar, och det kan ju hända att det
passerat åtskilligt därute på vinden utan att jag lagt
märke därtill. Men en natt, kort därefter, vaknade
jag helt plötsligt med en bestämd förnimmelse af att
jag hört någon hosta i min närhet.
— Jag satte mig upp och lyssnade. Jo sannerligen
— var det inte som om något tassade därute — och
så kom det återigen en kväfd hostning. Jag var
uppe i ett ögonblick och rafsade åt mig litet kläder
–men yrvaken som jag var, råkade jag förstås
stöta till nattduksbordet och ljusstaken ramlade i
golfvet med en skräll som om det gällt Jerikos murar.
— Nå! — då man fubblar så fubblar man och
det tjänar inte till att tala mer om den saken. Då
]ag slog upp dörren och lät skenet från blindlyktan
lysa upp därute, så var där naturligtvis intet att se
eller höra–det kunde jag vetat förut.
— Natten därpå ställde jag dörren på glänt och
lade mig påklädd på sängen med revolvern tillreds
och allt i ordning för resten. Men hur det var slum
råde jag till — — drömde något om ekorrar, som
gnagde sönder tallkottar och kastade dem på mig —
och var så klarvaken med ens, med alla sinnen
spända, sittande upprätt i sängen och med handen
utsträckt till revolvern.
— Mycket riktigt. Det hördes ett sakta raspande
och knastrande därute — som om någon mycket
varsamt hållit på att tälja i träd. Det var något helt
annat än en råttas gnagande–kunde aldrig bli
frågan om sådant. Jag höll mig alldeles orörlig
— tyckte jag kom längst med att bara bruka öronen tills
vidare. Det höll på en stund. Så blef det tyst —
— vid pass en tre, fyra minuter. Jag hörde klockan
slå ett i katolska kyrkans torn midt öfver gatan —
–Så kom det en lång suck — — ett riktigt
stönande, som ur djupet af en pinad människas sorg
och förtviflan — — och så hörde jag, alldeles tydligt,
fastän lågt och halfkväfdt och afbrutet, hur det det
mumlade — »O my God! — — mother, mother!
— — my God, my God — — how long —!» —
jämte en hel del annat som jag inte kunde uppfånga
— och så något som kväfda snyftningar — —
— Jaja. Ni är unga, gossar, och jag hoppas det
skall dröja länge innan ni förstår mig. — M e n —
har man själf haft en mor som man hållit kär och
som gått ifrån en då man som bäst behöfde henne
— och har man sedan i lifvets hårda tider känt hvad
det vill säga att vara ensam och längta efter den där
famnen, som aldrig — — — nå ja! — nog sagdt.
Jag glömde spöken och tjufvar och alltihop för några
ögonblick — så våta blefvo ögonen och så underligt
kändes det kring hjärtat — —
— Det var bara ett par sekunder — — så
besinnade jag mig. Nu hade jag alldeles klart för mig
— kan inte säga hvarför, men jag hade det klart
för mig — att det här inte var något andeväsen,
utan en varelse af kött ocb blod -— en olycklig män
niska, som behöfde hjälp och tröst — vare sig han
var hvad man kallar klok eller vansinnig för resten.
— Jag steg ljudlöst ut på vinden och drog ifrån
luckan på blindlyktan.
— Borta vid vattencisternen satt en grå gestalt
— en människa — nedhukad -— halft liggande,
hopkrupen på golfvet, stödd mot bjälken, med hufvudet
— 301 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
