Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 19. Den 7 Februari 1904 - »Gamle Max berättar. II. Spöket på lady Floras vind» af Allen Macklin - Apropos Runebergsdagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
nedböjdt, ansiktet dolt i händerna och kroppen
vaggande af och an. Jag uppfångade synen och
ställningen i en blink — i nästa sekund hade han farit
upp med ett halfkväfdt skrik, sprungit bortåt stegen
till närmaste takfönster och börjat klättra uppför den.
— Vet knappt hur det gick till — brukar eljest
inte tappa hufvudet så lätt eller skjuta i onödan, men
det var de fördömda amerikatagen som sutto i mig
— revolvern brann af. Jag hörde ett skrik, ett tungt
fall, och då jag fått eld på lyktan igen, som jag
tappat i hastigheten, såg jag karlen ligga på ryggen med
utsträcka armar under stegen. Sällan har jag känt
mig så kuslig till mods — ty hur det här hängde
ihop så var det alldeles tydligt att jag burit mig åt
som ett nöt — eller det som värre var.
— Jag sprang fram och lyfte upp stackarn, bar
in honom och lade honom på sängen i Alec Sinclairs
rum — han var inte tung; en stackars utmagrad
kropp där man kände hvart ben genom kläderna —
tick ljus tändt och började undersöka honom. Så
mycket såg jag då strax, Gud vare evinnerligt lofvad,
att han inte var död, bara afsvimmad — och intet
spår af blod kunde jag upptäcka någonstans, hur jag
än sökte. Kulan hade inte träffat honom — han
hade bara blifvit skrämd af skottet, halkat och fallit.
Förmodligen hade han därvid slagit sig illa i
hufvudet, efter som vanmakten varade så länge — men
någon yttre skada kunde jag icke se.
— Jag var så van att hjälpa mig själf med litet
af hvart sedan Canadatiden att det verkligen aldrig
föll mig in att väcka upp någon af husets folk. Med
litet lämpor lyckades jag få kläderna af honom och
få honom någorlunda ordentligt nerbäddad i sängen.
Han kved och jämrade litet, men kom aldrig till fullt
medvetande. Då allt var så pass i ordning som det
kunde bli, satte jag mig ned för att titta litet när
mare på honom och tänka en smula öfver ställningar
och förhållanden.
— Då jag bar in honom föreföll han mig som
en sextioårig gubbe, vissen och förtorkad, med stort
yfvigt grått hår, som hängde långt ner på axlarne.
Men vid närmare påseende såg jag att han måste
vara betydligt yngre — kanske verkligen knappast
öfver fyrtio år, men erbarmligt tärd och utmärglad.
Hade kanske varit en vacker karl i sina dar —
dragen voro fina, fastän ohyggligt affallna och
genomskinliga, så att dödskallen liksom lyste fram igenom
dem. Sjukdom och nöd och svält och fattigdom
hade satt sin prägel på hela människan. Kläderna
som jag tagit af honom voro ytterligt slitna och nötta,
men hade varit fina och tycktes omsorgsfullt vårdade;
händerna visade inga spår af groft arbete. Tydligen
en »afsigkommen gentleman» — de mest
beklagansvärda människor på Guds gröna jord!
— Du milde Burns! Det var inga glada stunder
jag genomlefde den natten medan jag satt där och
såg på det stackars värnlösa kräket. Hvad han hade
inne på lady Floras vind att göra och med hvad rätt
han var där, det var en sak för sig — absolut
säkert och visst var det att jag inte haft någon rätt att
skjuta på honom, en vapenlös människa som inte gjort
mig något förnär, och att om han dog på kuppen,
så skulle jag ha hans död på mitt samvete.
— Jag steg upp och gick in i mitt rum för att
se på klockan, som jag lämnat på nattduksbordet,
ville inte göra allarm i huset förr än det led litet
längre framåt morgonsidan. Det skulle ta en oändlig
tid att förklara allt för kvinnfolken där nere och bli
en terribel uppståndelse — jag drog mig hälst för
det och kunde inte inse att något egentligen kunde
vinnas med det heller, då jag själf var fullt
kompetent att ge karlen den vård och tillsyn han för
ögonblicket behöfde. Läka e och polis och hysteriska
fruntimmer skulle vi Gud nås så visst nog få till
räckligt af i sinom tid.
— Jag dröjde några minuter därinne och då jag
kom tillbaka såg jag att det blifvit en förändring.
Han hade öppnat ögonen — de voro så stora och
blå i sina djupa hålor att de rakt skrämde mig —
och låg och såg sig omkring med en fuktig och
strålande blick, som gjorge mig helt konstig till mods.
— Blicken gick förbi mig till dörren och så
tillbaka till mig igen. Han försökte säga något, men
hade svårt att få fram det.
— Är — är — är inte mor därinne? kom det
slutligen hest och ansträngdt.
— Hon kommer strax, sade jag. Det var, Gud
förlåte mig, det enda jag kunde hitta på i
hastigheten. Jag förstod att han yrade.
— Gud ske lof och pris! sade han i det han
knäppte händerna öfver bröstet och slöt ögonen igen.
— Han föll i ett slags dvala igen och jag
slumrade visst till litet i stolen där jag satt, jag med.
Jag vaknade med ett ryck vid det jag nickade till
och satte mig bättre tillrätta. Nu märkte jag att han
var vaken och låg och såg på mig.
— Robbie Maxwell, sade han med sin underligt
hesa röst. Känner du inte igen mig, Robbie?
— Jag satt och stirrade på honom. Jo, jo, jo.
Gammal och sliten och tärd och otroligt illa
medfaren af lifsens hårda öden. Men ögonen voro
desamma. Jag kände igen honom. Alec Sinclair!
(Forts. o. slut i nästa n:r).
I APROPOS RUNEBERGSDAGEN.
H. S D:s STOCKHOLMSFOTOGRAF. Ancnè: Bengt Silfversparre.
Professor C. R. NYBLOM.
Hundraårsdagen af Runebergs födelse, den 5 februari firas i
Stockholm bl. a. med en fest å Svenska teatern, hvarvid
professor Nyblom, den bekante estetikern, håller högtidstalet. Vi lämna
med anledning häraf en speciellt för HVAR 8 DAG tagen bild af
den omtyckte f. d. Uppsalaläraren, den lärde och noble
skriftställaren och skalden, mannen med det ungdomliga studentsinnet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
