Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8. Den 20 November 1904 - Otto Salomon - Carl David Ekman †. Af A. Müntzing
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OTTO SALOMON.
till porträttet å föregående sida.
Den lifsgärning som af Otlo Salomon på Nääs
utförts, har blifvit mycket olika bedömd. Ingen kan
förneka att han är Nääsmetodens och Näässystemets
skapare inom slöjdundervisningen och att hans
teorier rörande denna undervisning trängt segrande fram
öfver hela världen, hvarmed sammanhänger att det
svenska ordet slöjd blifvit fullkomligt internationel
till sin användning.’ Men hvad erkännandet af allt
detta sedan innebär, är icke utan vidare klart. Ty
Nääs-metoden har många beundrare och — många
vedersakare.
Dessa senare harma sig öfver att Nääs blifvit
en dogm. Men hör själf hvad den föregifne
dogmatikern skrifver: "Nog tror jag, att det s. k.
Näässy-stemet haft sin tid, men denna ligger i det framfarna
och icke i det närvarande, än mindre i det vardande.
Sedan flertalet af dess satser nu blifvit så
allmängiltiga, att de åberopas som själfklara af personer, hvilka
säkerligen icke skulle vilja medverka till spridandet
af något som kommer från Nääs, finnes intet vidare
behof af ett Nääs-system på slöjdundervisningens
område. Må det dö bort och hvile det i frid. Icke skall
man finna mig bland de sörjande. Jag har sedan
länge förlorat tron på systemer inom
uppfostringskonsten och tror nu blott på personligheter.3
, En personlighet inom uppfostringskonsten — det
är just hvad Otto Salomon är. En af dessa sällsynta
entusiaster, som kunna helt gripas af en stor idé och
helt viga sitt lif åt arbetet för dess förverkligande.
Vår gamla svenska husslöjd höll på att dö ut.
Maskinernas tidehvarf var kommet, och många
händer som förut varit oändligt skickliga och flitiga,
lades i trög sysslolöshet i knät.
Det blef rop om en nationalekonomisk förlust.
Stora krafter sattes i rörelse. Det finge icke gå
därhän, att slöjden dog ut.
En af de förste och ifrigaste af dem som sålunda
drogo i härmed för det gamla goda, var en ung man,
Otto Salomon, som nyss blifvit fästad vid den af
hans morbroder, Aug. Abrahamson, ägda och bebodda
egendomen Nääs nära Göteborg.
Den unge Salomon gick alltid och bar på
pedagogiska planer. På stunder som han hade lediga
från landtbruket hade han redan meddelat frivillig
undervisning i allehanda ämnen bland godsets
ungdom. Ju mera han kom slöjdproblemet in på lifvet,
desto tydligare såg han dess innerliga sammanhang
med det stora spörsmålet om en allsidig uppfostran.
1872 hade han grundlagt en slöjdskola för gossar.
Två år senare, samtidigt med att han blef utnämnd
till slöjdinspektör i Älfsborgs läns mellersta distrikt,
en liknande skola för flickor. Nya slöjdskolor
inrättades öfverallt och behofvet efter dugliga lärare
blef kännbart. Detta gaf anledning till öppnandet på
Nääs af en kurs — den första, icke blott på Nääs utan
öfver hufvud taget — för utbildande af slöjdlärare.
Men Salomons nationalekonomiska spekulationer
i detta stycke hade som nämnts öfvergått till att bli
allmänt pedagogiska. Slöjdundervisningen borde vara
något mycket meia än blott och bart en förskola för
handtverksutöfning eller en förströelse och rekreation.
Den skulle lära eleven att tänka klart och arbeta
noggrannt, den skulle uppfostra honom. Slöjdens
skolning af hand och öga skulle vara en skolning af
karaktären.
De långvariga kurserna för utbildandet af
speciella slöjdlärare upphörde därför snart, och de sedan
världsberömda 6-veckors kurserna för lärare och
lärarinnor — öfver 100 ha hittills hållits, besökta af 4,116
deltagare, representerande 36 olika länder! —togo sin
början. Nu hade S. funnit en väg, på hvilken han
utan betänkligheter kunde fortgå. Tack vare Aug.
Abrahamsons storartade frikostighet, som ingen gång
låtit honom sakna medel i handom, och af hvilken
han och hans sak äfven efter dennes död genom
"Aug. Abrahamsons stiftelse" äro i åtnjutande, kunde
han, understödd af en stor pedagogisk beläsenhet och
en outtröttlig hängifvenhet för sin uppgift, så
småningom föra sina idéer till seger. Och han har
alltjämt gått framåt och utvecklat sin verksamhetssfär.
Utom slöjdkurserna pågå nu regelbundna lekkurser,
skolkökskurser m. m. på Nääs.
Då H. 8 D. denna gång meddelar direktör
Salomons bild är det närmast med anledning af hans
nyligen inträffade 55-årsdag. En sommar, när det är
full "säsong" på Nääs, hoppas vi kunna återkomma,
och inskränka oss därför nu till dessa rader.
CARL DAVID EKMAN. †
Genom ingeniör C. D. Ekmans den 3 sistlidne
nov. timade frånfälle förlorade den svenska industrien
en af sina mest märklige män och en som varit
banbrytare för en helt ny industrigren — den för
tillverkning af sulfit-cellulosa.
Född i Kalmar den 17 mars 1845 och son till
den på sin tid kände fornsaksforskaren,
provinsialläkaren O. C. Ekman, ägnade han sig först åt
apotekareyrket samt tog provisorsexamen. Kort därefter
inträdde han som elev vid Tekniska Högskolan i
Stockholm, därifrån han utgick 1868.
Efter att bland annat ha utfört arbeten åt
Vetenskapsakademien, anställdes han 1871 som ledare och
kemist vid en trämassefabrik, tillhörig Bergviks
sågverk i Helsingland. Denna trämassefabrik bedrefs
då ej med fördel och därför ansträngde sig ingeniör
Ekman att utfinna en ny metod för träfiberns
frigörande. Han fann slutligen medlet i sur svafvelsyrlig
magnesia, hvarmed träet skulle kokas. Den gamla
trämassefabriken ombyggdes för att därmed
exploatera den nya uppfinningen, men många svårigheter
mötte och många hårda nötter måste knäckas, innan
det lyckades för ing. Ekman att fabriksmässigt
tillgodogöra uppfinningen. Nutida
sulfitcellulosaingeniö-rer stå helt andra hjälpmedel till buds än de han
hade att tillgå; och han hade att utforska mycket,
som nu är en själfklar sak.
Under oktober 1874 kom den nya fabriken i god
gång, men redan under sommaren 1873 hade det nya
fabrikatet kunnat förevisas konungen, som då gjorde
ett besök å Bergvik.
En amerikanare hade förut patenterat ett sätt för
att med ett annat svafvelsyrligt salt framställa
cellulosa, men det hade ej lyckats honom att komma till
någon användbar metod i trots af ifriga experimenter,
hvilka strängt hemlighöllos, och han öfvergaf idéen.
Ingeniör Ekman var den förste, som bragte
sul-fitkokningsmetoden till användbar form, och antagligt
är att han ej alls kände till amerikanarens försök, ty
eljest hade han lätt kunnat afskräckas från mindre
försök.
Han fick mest efterföljare i Tyskland, där en
professor A. Mitscherlich under 1874—75, dock sedan
Ekman framkommit med fabriksfärdiga resultater,
— 114 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
