Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jonas Durmans testamente - I. En enstörings lif och yttersta vilja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fotvandringar i grannprovinserna gripa familjen Durmans yngre
telningar. Allra först kom en ung student med ett bref från
sin pappa om den innerliga vänskap, som i ungdomsåren
förenat besagde pappa och onkel Jonas. Patron Durman
skrattade aldrig och log sällan, allt sådant hade frusit bort
för frändernas förakt och brottandet med de isiga stockarna
vid forsen; men nu drog sig hans breda mun till något som
liknade ett leende: det var just den unge studentens pappa,
som en gång i tiden klarat ställningen för Jonas och
proklamerat honom som »en skam för hela släkten».
Men Jonas tog vänligt emot den unge mannen och många
andra befryndade turister under årens lopp, och hans gamla
trotjänarinna Sara redde dem bäddar af så mycken fjäder att
de höllo på att kväfvas, och pannkakor så mustiga att de
aldrig känt på maken. De fingo meta i älfven, och hästar
ställdes frikostigt till deras disposition, och onkel Jonas var
vänlig både när de hälsade god morgon och togo godnatt,
men med ingen umgicks han och ingen kom dit, och när det
blef för trist, reste de unga släktingarna hem igen och talade
om hurudan onkel var och att han nu däruppe ansågs väga
en god half million.
— Den gamle stollen måtte väl aldrig gå och gifta sig?
grufvade sig mor och far.
— Nej då, det kan ni vara lugna för.
— Och han gaf dig ingenting?
— Nej, det gjorde han inte. Men så tänkte jag att det
kanske var af ren blyghet, och så sa’ jag att min reskassa var
slut, bara för att komma i affär med gubben, förstår mamma.
— Nååh?
— Jo, »hur mycket behöfver du?» sa han, och då jag
svarade att 25 kronor borde räcka, fick jag också 25 kronor
och aldrig ett öre mer, fast han måste skicka Sara på
kontoret att växla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
