Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fru Westbergs inackorderingar - XI. Höst och farväl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Ack nej, hur skulle jag kunna tröttna på er! Hvad
säger min snällaste fru om vi skulle ta och låta sätta: »Salige
äro de som i Herranom dö?»
Sen hörde man dem inte längre från verandan, där det
öfriga sällskapet satt, men jag betviflar storligen att salig
käre Arthur från sin himmel fann sig vidare trakterad af
fortsättningen på det samtal, som från början dock rörde honom
så nära.
Ty på en bänk neremot sjön hade pastor Gustaf och fru
Alfhild tio minuter senare hamnat i en mer än förtrolig
situation. Fru Palmkvist kramade pastorn om halsen, riktade
blicken mot himlen och hviskade: »O Arthur, välsigna honom,
som vill älska och värna din Alfhild!» och pastorn gjorde
förtviflade ansträngningar att sätta henne på sitt knä, men
det gick inte, för där fanns ingen plats, för magen föll ut
öfver de små korta benen när han satt.
I detsamma trädde Stina fram, som var skickad ut att
plocka in litet päron. Hon tog tre steg baklänges, neg djupt
för sin själasörjare och sa, under det hon förläget slätade och
slätade på sin förklädsfåll:
— Harre jestanes, förlåt mej, som kom å oroade dom!
Och så kom då ändtligen den 14.
Pastor Blomgren hade förbehållit sig att gula Pålle skulle få
draga Alfhild och lille Henrik till stationen. Hemligheten
var ju redan röjd af Stina, eklateringen skulle bli oförtöfvadt,
och när bara Alfhild varit och ställt om ett och annat i sitt
eget lilla hem, skulle bröllopet också bli med allra första.
Pålle hade fått tre stora hafrenekar på förmiddagen och
pastorn hade satt ny silkesklatsch i piskan. Hade han nu bara
kunnat slå klatsch också! Men när var någonsin allt
fullkomligt i denna bristfulla värld!
Fru Alfhild gick, rörd och lycklig, omkring och tog adjö.
Då hon, varmt och innerligt, tog Anna Ljungklint i famnen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
