Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Profn:r 2
- En liten julhistoria (af Mathilda Langlet)
- Hvad vi göra för andra, det göra vi för oss sjelfva (af - -nn-)
- Frun tar inte emot! (af Anna Fromm)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Om du hade en sådan hustru? Du
stackare der —» började mor Brita i en ton, som
icke bådade godt, men i det samma gick dörren
upp och en af »herrskapets» jungfrur blef
synlig på tröskeln. Hon bar en temligen stor
korg på armen.
»Jag skulle helsa så mycket från frun och
önska god jul och be er hålla till godo litet
färskt bröd,» sade hon och började plocka
upp ur korgen åtskilliga bullar af alla slag.
»Se här är julkusar åt barnen,» sade hon;
»frun har sjelf bakat sådana åt alla
statbarnen, och här är ljus och gryn och kaffe och
socker.»
Mor Brita bara stod och stirrade på de två
stearinljusen och en »vådligt» stor strut med
kaffe — det var väl minst ett skålpund.
Barnen hade kommit fram och stält sig omkring
bordet och betraktade andäktigt den härlighet,
som dukades upp för dem.
»Och här är karameller till barnen, som
våra barn ha’ köpt åt dem, och om Lars Petter
följer med mig och har en flaska med sig så
får han litet mjölk der uppe.»
Pojken, som »lystrade» till namnet Lars
Petter ryckte till sig ett bleckspann från hyllan
och var genast färdig.
»Ska’ jag ta’ kannflaska’?» frågade han
tvekande.
»Ja vars,» uppmuntrade jungfrun Stina,
»och i morgon», tillade hon, »ska’ Pettersson
och mor Brita och barnen komma upp i stora
köket klockan ett och spisa middag, men kom
i hog, mor Brita, att ungarna ska’ vara rena
och tvättade, så att di skiner i syna, för frun
är vådligt noga med sådant.»
Petterson reste sig upp och följde Stina till
dörren. Han hade nästan gråten i halsen, då
han sade: »Helsa frun, att jag kan aldrig
fulltacka henne, för att hon är så god mot oss.»
»Ja, helsa och tacka tusendefallt,» instämde
hustrun, som nu ändtligen sansat sig.
»Gudskelof att jag har en ren salvet att
lägga på bordet och ett par ljusstakar,» tillade
hon, då jungfrun gått.
»Ja sir du nu, att det inte var så dumt,
att jag ropade in dem på auktion,» svarade
mannen godmodigt, sträckte sig åter i sängen
och såg belåten på, huru hustrun, rask och
glad ordnade allt till deras lilla fest.
* *
*
»Kaffe och socker med mera åt statfolket
till jul — 5,25,» läste »frun» ur sin
hushållsbok några dagar senare; »det var allt godt
pris för så mycken glädje,» tillade hon, vändande
sig till sin man.
»Du räknar icke allt bröd, du bakade, och
middag och kaffe juldagen,» svarade han, men
han smålog dervid.
»Åhjo», sade hon, »men det har jag fått
betaldt för. Sjelfva den der sträfva mor Brita
tackade mig och sade, att när hon tände sina
båda ljus och satte fram hvit gröt och
hvetebröd på bordet, så tyckte hon, att det var
den roligaste julafton hon upplefvat. Jag blef
riktigt glad, jag.»
»Ja, i allmänhet gör husbonden för litet
för sitt folk,» anmärkte »patron» och sög med
djupsinnig min på cigarren.
»Mycket mindre än han kunde och borde,»
tog frun i med kraft, »i synnerhet hvad
statfolket beträffar. Och det kostar ju så litet,
jemfördt med mycket annat,» tillade hon med
en hastig blick i sin hushållsbok.
Sedan slog hon ihop den och sköt den långt
in i skrifbordslådan. Det såg ut, som om hon
ej tyckte om jemförelsen.
»Hvad vi göra för andra, det göra vi för oss sjelfva.»
Den meningen, att »tjenstfolk är ett
nödvändigt ondt», hör man så ofta uttalas,
att det vore lönlöst att försöka påstå
motsatsen, men att detta i någon mon beror
på oss sjelfva, derom är jag lifligt öfvertygad
liksom om sanningen i ordspråket »sådan herre,
sådan dräng».
Var tjenstfolket så mycket bättre förr än
nu, som många äldre påstå, så voro nog de
gamla, i all sin enkelhet, bättre husmödrar
än vi.
Att det är djerft af mig att »klyfva näbb»
i denna sak, vet jag mer än väl, och om
»somliga» kände min ålder, skulle de säga
något om »ägget, som ville lära hönan värpa»;
derför vänder jag mig också endast till någon
af de allra yngsta. Tro nu för all del inte,
att jag ämnar predika, och inte heller, att jag
tänker förorda något sjelfsvåld, jag ville bara
så innerligt och vänligt bedja dig försöka litet
att sätta dig i dina tjenares ställe, att någon
gång, mer än du hittills gjort, tänka på deras
trefnad, visa dem litet mera förtroende, och
ibland öfverse med ett och annat litet fel —
för min skull! Försök en liten tid, så får du
se, om de inte bli bättre eller göra dig litet
mindre förtret.
Är det icke så, att vi litet hvar äro bra
benägna att jemra oss öfver »de odrägliga
pigornas» fel och — glömma deras förtjenster,
att visa ganska stort missnöje öfver hvarje
liten glömska eller förseelse och inskränka
deras personliga frihet till det minsta möjliga?
Och — är det ej äfven så, att vi hafva ganska
svårt att komma i hog, att också just dessa
räknas till »vår nästa», som vi skola »älska
som oss sjelfva»?
Har du någonsin tänkt efter, hur det skulle
vara att nu, i köld och snö, ligga der nere
vid sjön och skölja julbyken, eller bara att
släpa in det vanliga ved- och vattenförrådet
hvar enda mörk och slaskig höstskymning, och
så kanske af en eller annan anledning få
förebråelser, just när du komme in stelfrusen
och våt?
Du försöker ju, — inte sant? — att alltid
möta din man med ett gladt leende när han
kommer hem, äfven om du inte är så glad —
kunde du inte försöka det samma med din
tjenstflicka, när du går till ditt kök? Visst är,
att det skulle blifva en betydlig lättnad i hennes
mödosamma lif; men lika visst är det också,
att du sjelf skulle slippa se så många sura
miner och att i nio fall af tio hon skulle löna
dig med att visa dig mera tillgifvenhet under
utöfvandet af sina pligter.
Vi gå nu åter ett nytt år till mötes, säkert
du som jag med många goda föresatser och
förnyadt hopp om kraft och förmåga att hålla
dem — låt dem då också i någon mon gälla
dina tjenare!
— —nn—.
Frun tar inte emot!
Nådig frun tar inte emot. Icke derför att
hon har så synnerligen brådt om, ty hon
sitter i sitt rum och läser den nyaste romanen
af Ohnet, Belot eller någon annan af hennes
älsklingsförfattare. Men likväl har hon talande
skäl för sin otillgänglighet. Hennes man är
borta på en embetsresa, hvilket stör hennes
planer för den följande dagen och gör henne
misslynt; dessutom har hon icke gjort toalett
och kan derför omöjligen visa sig, om äfven
morgondrägten i sig sjelf icke innebär något
vårdslöst och försumligt, — och för det tredje
har hon tråkigt, trots Ohnet och trots spegeln,
med hvilken hon står på synnerligt intim fot.
Hon har emellertid beslutit att icke taga emot,
så vida det icke är något alldeles särskildt.
»Nådig frun tar inte emot,» är således det
svar, som Lisette meddelar en liten åldrig dam,
faster till den omnämda nåden.
»Verkligen inte? Se då efter ännu en gång,
kära barn!»
Lisette går in och återkommer med de orden:
»Nådig frun är inte hemma.»
Den gamla damen betraktar henne med en
förebrående blick, som egentligen är mera
ämnad åt brorsdottern än åt kammarjungfrun;
derpå lemnar hon huset. Treflig är fastern
visserligen icke med sina ändlösa historier från
tiden för fyrtio år sedan, med sina loftal öfver
den tid, då hon ännu var ung, och med sina
eviga frågor, huru mycket denna klädning har
kostat och hvad den och den haft att äta
o. s. v. Men den gamla damen har gått den
långa vägen i middagshettan, för att få se sin
brorsdotter, som hon på sitt sätt tycker om,
och för att fråssa af den glans, som omgifver
den unga frun — sjelf lefver hon i fattiga
förhållanden — samt för att undgå
ensamheten i sitt eget hem, hvilken då och då blir
henne för tung.
Men det hjelper icke, nådig frun tar inte
emot, och den gamla måste med oförrättadt
ärende återvända i solhettan och dammet.
Åter ringer det. Denna gång är det en
ung fru i sorgdrägt, en väninna till värdinnan.
Lisette går in och anmäler: »Fru kaptenskan
von B.»
»Tar inte emot, eller säg hellre, är inte
hemma,» svarar hennes nåd, utan att se upp.
Strax derpå hör hon det gå i salsdörren, något
senare i porten — den besökande är borta. —
Det är då verkligen för mycket begärdt, att
hon skall taga emot den goda Elfrida. Min
Gud, de äro nog vänner, och hon önskar henne
allt godt. Men att oupphörligt behöfva se
detta sorgsna ansigte, att höra hennes
klagovisor öfver att hon så hastigt förlorat sina tre
små barn efter hvar andra, det angriper hennes
nåd allt för mycket. Hennes egen lilla Erik
är ju Gud ske lof frisk, stark och välbehållen
under sin bonne’s uppsigt, hvarför skall hon då
oroa sig öfver andras barn! Det återgifver
dem icke lifvet.
»Är nådig frun hemma?» frågar en gammal
man.
»Det tror jag inte,» lyder det hastiga
svaret.
»Se då efter en gång, jag kommer för den
unga herrns gungas skull. Nådig frun ville
helt och hållet bestämma, huru och hvar den
skall sättas upp, och jag har redan för den
skull varit här tre gånger.»
Lisette går och kommer till baka.
»Nådig frun tar inte emot.»
»Men jag kan då icke ständigt återkomma,»
säger mannen, »jag förspiller så mycken tid
med detta onödiga gående.»
»Om det är besvärligt för er,» menar Lisette
spetsigt, »så kunna vi ju vända oss till någon
annan.»
Mannen rycker på axlarna och går lugnt
derifrån.
Der inne suckar hennes nåd: »Det är
otroligt, hvad man plågas! Det beror derpå, att
man tar sina moderspligter så allvarsamt!»
Det ringer lätt och dröjande, och en ung,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:34:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1887/0011.html
