Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. 27 februari 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72 IDUN iööi
Fågel penix.
Berättelse för Idun
af
Mathilda Lönnberg.
Belönad med hedersamt omnämnande vid
Iduns stora pristäfling.
’Forts.)
»4fturu vägar ni på detta sätt tillbakavisa en
•jwL främling, som söker min onkel?»
^ »Ingeniören har befallt mig att hänvisa
arbetare, som söka honom, till verkmästaren,» sva-
rade betjänten ödmjukt.
»Har han också befallt er att bemöta dem hå-
nande och ohöfligt?» sade miss Faithful. »Jag är
öfvertygad om, att min onkel är alltför mycket
gentleman för alt kunna föreställa sig, huru denna
hans befallning utföres af den, som ej har ett
hår af gentleman hos sig.»
Betjänten rodnade af vrede, men han bugade
sig blott tyst, och miss Faithful skred majestä-
tiskt uppför trappan och gick in i sitt toalettrum.
Ungefär en kvart därefter kom hon nedför en
bekväm spiraltrappa, som från hennes våning
förde direkt ned till den vackra vinterträdgården,
hvilken gränsade intill salongen. Dörrarne till
detta rum stodo öppna, och hon stannade nu i
skyddet af en stor palm för att höra, om Archi-
bald konverserade med den unge arbetaren. In-
om sig undrade hon, om hon borde bjuda honom
på lunchen, men hon tvekade likväl. Så hörde
hon sin onkels steg. Hon såg honom komma in
i salongen och stanna förvånad vid åsynen af
den unge arbetaren.
»Sir,» började denne blygt; »vågar jag fråga,
om ni skulle vilja anställa mig vid er verkstad.»
»Sådana saker sköter min verkmästare om.
Visa honom edra betyg och rekommendationer h>
»Jag har inga sådana, sir; men er brorson, åt
hvilken jag hade lyckan att en gång göra ett litet
arbete, gaf mig ett rekommendationskort, som jag
lemnade er betjänt, då ni var bortrest för någon
tid sedan.»
»Väl möjligt; men det har jag alldeles glömt.»
Den unge arbetarens förlägenhet blef allt större,
och Archibald gjorde intet för att komma honom
till hjälp. Miss Faithful gjorde en rörelse af
ovilja. Hennes kusin märkte det och skyndade att
falla in.
»Kära onkel, det är ju så naturligt, att ni glöm-
mer sådana småsaker,» sade Archibald och trädde
fram till sin onkel; »därför har jag med kusin
Faithfuls samtycke kommit hit för att mundtligen
framföra min rekommendation. Denne unge man
lagade både fort och skickligt mitt nya repeter-
gevär, som gått sönder, och jag tillåter mig att
på det varmaste rekommendera honom.»
»Jag plägar alltid låta verkmästaren sköta så-
dana affärer,» sade ingeniören buttert.
»Men ni behöfver ju arbetare?»
»Ja, det är sannt; men en fluga gör ingen som-
mar. Är ni van vid smidesarbete?»
»Jag vågar knappast svara ja,» sade Gunnar.
»Jag har deltagit i sådant, men mer i att sam-
mansätta maskiner och göra ritningar till sådana.
Men jag är nöjd med hvad arbete som helst.»
»Nå ja, för Archibalds skull,» sade den äldre
herr Finestone, »och för miss Faithfuls skull, som
intresserar sig för saken, skall jag väl anta er,
unge man. Hvad är ert namn?»
»Gunnar Granberg, svensk till börden.»
»Det är en god nation,» sade den äldre Fine-
stone i välvilligare ton; »jag har haft flere ut-
märkta arbetare, som varit svenskar. Ni kan
börja arbeta om måndag, jag skall tala med verk-
mästaren därom.»
»Tillåt mig att lyckönska er till er anställning
hos min onkel,» sade miss Faithful, som nu kom
in i salongen, iklädd en gräddfärgad spetskläd-
ning och med koraller i håret. Hon var förtrol-
lande täck och frisk som en blomma, fuktad af
morgondaggen. Miss Faithful gick fram till Gun-
nar och räckte honom handen.
»Jag tackar er, miss,» sade han och fattade
tvekande den framräckta handen. Det var en
liten fin hand, visserligen n?got solbrynt och ma-
ger, men den hade,muskler starkare än en kvinna
vanligen har, och hennes handtag var fast och
kraftfullt.
»Som jag sagt,» återtog ingeniören, »ni kan
börja arbeta om måndag.»
Gunnar gick, Faithful följde honom till dörren.
Då hon vände sig om, hade både onkel och neveu
kastat sig baklänges i hvar sin länstol och skrat-
tade. Den unga flickan såg förvånad från den
ene „till den andre af de båda männen.
»Åh, Faithful,» sade onkeln och bemödade sig
att tala, men kunde knappast få fram orden för
skratt; »med hvilken air du gör les honneurs i
salongen för en liten smedslärling !»
Faithful rodnade, men svarade med den slag-
färdighet, som var henne medfödd: »Jag anser
mig ha vida mer heder af mitt uppförande än I,
mina herrar. Du, Archibald, dröjde att komma
den stackars gossen till hjälp, när han stod där
förlägen och stammande — och du, onkel, med
hvilken stötande korthet du talade med honom !»
»Det var ju blott en arbetare, kära Faithful,
och jag blef så förvånad att finna en sådan i min
salong.»
»Men, onkel — i Amerika, det fria Amerika,
där alla människor äro lika — i Pensylvanien,
där alla äro bröder sedan gamle Penns dagar!»
»Rena teorier, kära barn,» sade onkeln. »Rena
teorier, som jag verkligen inte väntade att få höra
af djg.»
»Ah, onkel, Faithful har blifvit avanceradt li-
beral och filantrop,» inföll Archibald gäckande.
Men Faithful svarade allvarligt: »Man talar så
mycket om socialismen, om arbetarnes hat mot
de bättre lottade, och man fruktar därför. Hvar-
för iakttager man då ej åtminstone vanlig höflig-
het mot de arbetande? Om vi ej kunna för-
bättra deras ställning, gifva dem högre aflöning,
bättre bostäder, andel i vinsten af de företag,
hvartill de bidraga med sitt arbete — om, säger
jag, vi ej kunna allt detta — ett kunna vi göra.
Vi kunna bemöta dem som likar, tala till dem
som en gentleman till gentlemän och ej begagna
ett särskildt språk till dem, tillåta dem att tala
förtroligt med sin husbonde i hans hem och till-
hålla sina tjänare att ej bemöta dem på ett stö-
tande sätt. Det är hvad vi kunna, onkel, och
hvad jag väntar af dig, du som är så klok, så
rättänkande och så god.»
»Och hvad väntar du af mig, Faithful?» sporde
Archibald.
»Ingenting, ty du är en snobb, min kusin.»
»Oh, tant de bruit pour une omelette!» sade
Archibald leende, men förtretad.
»Ja, det var en maidenspeech, som ej var så
oäfven,» inföll nu onkeln. »Det var din första
sparlakanslexa, lilla Faithful. Du blir en utmärkt
sparlakanspredikant — eller hur, Archibald?»
»Jag skulle beundrat min kusins tal mycket
mera,» svarade Archibald med en bugning; »om
arbetaren ej varit en ung vacker karl.»
»Dumheter, som vilja vara spetsiga, men förlora
sin udd,» genmälte Faithful. »Ingen vet bättre
än du, kusin Archibald, huru lågt jag skattar en
ung vacker karl. Men låtom lunchen inte vänta
längre!»
Hon tog onkelns arm och gick in i matsalen,
där lunchen var framdukad.
Gunnar gick hem mycket glad. Det var ett be-
römdt etablissement, vid hvilket han erhållit an-
ställning. Han hade hört mycket talas om in-
geniör Finestones verkstäder, hvilkas omfattande
tillverkning af hvarjehanda maskiner och meka-
niska saker, från dessa små sinnrikt uttänkta pjä-
ser, hvilka allmänt begagnas i de amerikanka hus-
hållen, där man behöfver så mycket spara på
handarbetet, till de stora ångmaskinerna i indu-
striens tjänst.
På måndagen infann han sig, blef antagen, och
arbete anvisades honom i en smedja bland ett
tjugutal andra arbetare. Man hade betalt efter
styck, och mången van arbetare förtjänade ganska
bra; men Gunnar var ej en van arbetare, hans
kroppskrafter, ehuru icke små, voro ej uppöfvade,
han egde ej den uthållighet, som erfordrades.
Därtill kom, att alla hans arbetskamrater i ho-
nom vädrade en »öfverklassare» och bemötte ho-
nom med en stramhet, som gränsade till ogenhet.
Alltid fick han det svåraste, minst lönande arbe-
tet, och hans verktyg blefvo de utvaldt sämsta,
som funnos i verkstaden. Verkmästaren, som
arbetat sig upp från en simpel arbetare till sin
nuvarande plats, visade honom också ovilja, må-
hända af samma skäl som de andra, måhända äf-
ven därför att han funnit sig förbigångengenom Gun-
nars sätt att blifva antagen af ingeniören själf.
Allt nog, Gunnar hade föga angenämt vid mr
Finestones verkstad, och han förtjänade mindre,
än då han var bärare åt ångbåtspassagerare, och
vardt därtill mera uttröttad. Dessutom kunde han
vid hamnen hålla sig för sig själf och behöfde ej
komma i närmare beröring med andra arbetare;
men där på verkstaden voro ju alla kamrater.
När han om aftnarne kom hem ifrån hamnen,
kunde han taga fram sina böcker och läsa en
stund, han kunde rita och kalkylera, om han ville.
Men nu, när han kom hem från verkstaden, var
han så uttröttad, att han blott kastade kläderna
af sig i allra största hast och insomnade i en
kroppsarbetares tunga drömlösa sömn.
Han hade hoppats, att ingeniören eller någon
af dennes familj — han tänkte på miss Faithful,
men vågade ej tillstå det för sig själf, utan
nämnde blott Archibald i tankarne — skulle nå-
got vidare höra efter honom; men så skedde ej.
Miss Faithful — hade hon alldeles glömt bort
den unge arbetaren, för hvars skull hon hållit sin
maidenspeech inför sin onkel och sin kusin? —
Ja visst. En ung nittonårig amerikanska på mo-
det har tusen saker att tänka på, och miss Faith-
ful Fairfax var en af de mest tongifvande unga
damer i Filadelfia. Hon var enda dottern af re-
dan döda och mycket rika föräldrar, och hennes
morbror, ingeniör Finestone, var hennes förmyn-
dare. Denne var ungkarl, redan en äldre man,
och hon betiaktade honom som en fader. Sedan
hon lemnat en af de förnämsta uppfostringsan-
stalterna för unga ladies, där hon tillbragt sin
barndom, hade hon bott i morbroderns hus och
betraktades som matmoder af dess tjänare. Hon
hade sin lilla våning för sig, sina egna hästar
och enskilda betjäning, men hon vistades för det
mesta i morbroderns salong om dagarne, tog där
emot sina vänner och gjorde les honneurs för
hans. Hon var hans ögonsten, kärare än någon
dotter kunde vara, och han njöt af att kunna
göra allt för henne, föra ut henne på nöjen och
resor emellanåt och söka uppfylla hvarje önskan,
som kunde uppstå i hennes hjärna.
Miss Faithful hade således — upptagen af sina
nöjen, sina plikter som värdinna och bryderiet
att kunna hitta på något att önska — alldeles
glömt bort Gunnar. Och filantropien hade gått
samma väg. Hon hade varit på en resa med sina
kusiner, Archibald och Annie. De hade farit upp-
för Delawarefloden på en liten ångbåt och sedan
gjort en fotvandring inåt landet. Hela denna ut-
flykt räckte en månad, och då de åter kommo
hem, skyndade alla att öfverhopa henne med vi-
siter, med bjudningar och lustpartier, både till
vatten och lands. Huru skulle hon då kunna
komma ihåg en ung arbetare, som hon en dag
af en nyck hjälpt att få plats?
Men en dag under måltiden sade hennes mor-
bror till henne: »Din protegé — den där unge
svensken — visar sig som en klen arbetare, verk-
mästaren har föreslagit mig att afskeda honom,
och jag hade nog gjort det, men — som min
systerdotters ödmjuka tjänare ville jag först in-
hemta hennes önskningar.»
»Du är alltför god, onkel,» sade miss Faithful
likgiltigt; »men gör, som du för godt finner. Har
han annars visat ett dåligt uppförande?» frågade
hon.
»Nej, visst inte, han är blott för klen, han
måste företaga sig något annat, som bättre mot-
svarar hans kroppskrafter.»
Miss Faithful böjde hufvudet till tecken af sitt
gillande. Gunnar blef uppsagd från sin plats och
tillsagd att gå in på kontoret vid en viss tid för
att göra sluträkning och utfå, hvad han kunde
hafva till godo. Det vållade Gunnar ingen sorg,
hans ställning vid verkstaden hade varit så svår
och hans arbetsförtjänst så liten, men det var
ändå retsamt att blifva uppsagd. Men lika godt.
Hade han ej blifvit det, skulle han i alla fall
hafva gjort det själf, han stod ej längre ut.
Till följd häraf gick Gunnar in på kontoret.
Han hade tagit miste om tiden, där fanns blott
en kontorspojke, som underrättade honom, att
nu hade kontorspersonalen sin lunch, och att han
finge vänta kanske en timme. Gunnar satte sig
ned på en stol och lät sina ögon öfverfara rum-
met. Dörren stod öppen till ett inre rum. Det
var ritrummet. Öfver allt sågos färdiga och half-
färdiga ritningar och kalkyler. Han gick från
den ena pulpeten till den andra. Hvad de måtte
vara skickliga allesammans! Men hvad var det?
Han fann, att han skulle kunnat göra allt detta
lika bra, om ej bättre. Ja, det skulle han visa
dem — han var nu i alla fall afskedad.
(Forts.)
Innehållsförteckning:
Mathilda Taube ; af H. Q. S. (Med porträtt.) — En is-
tapp; poem af Daniel Fallström. — Ett förslag i en viktig
fräga; till alla husmödrar, af Axel B. — Fru Anna Bugge
Wicksell. — Brudgummen; af Furst D. Galitxin-Murcmlin.
Öfvers. för Idun. — F. T. Borg, kvinnans förkämpe i sven-
ska riksdagen; af H. L. V. (Med porträtt.) — En kopp kaffe!
— Smånotiser från kvinnovärlden. — Teater och musik. —
Fågel Fenix; ber. för Idun af Mathilda Lönnberg. Bel. med
heders, omn. vid Iduns stora pristäfling.
I«“ De smycken som fortfarande för den s. k. lilla toaletten äro förherskande, äro alltjämt de små emaljerade blcmmor och fjärilar, som under vintern 1890 väckte så stort
uppseende i Paris. De modernaste äro Viol-, Blåklint- o. Penséebroscherna samt de små hvit- och blåemaljerade fjärilarne. Prisen ställa! sig olika fr. 6 till 15 kr. Sandas efter
rekvisition till landsorten i rek. bref, från Juvelerar HALLBERG, Regeringsgatan 9.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
