Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 38. 18 september 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 I DUN 299
Hvarifrån? Hvarthän? Om gränderna och
de skumma kamrarne kunde tala, skulle vi
sannerligen skrämmas af det verkliga till-
ståndet i den värld, som vid middagstid ter
sig så »comme il faut», så, om icke ren,
likväl oantastlig och »hygglig».
I mödrar,som ären lyckliga nog att ha kun-
nat med Guds hjälp draga fram edra söner
till manliga år, tillhållen dem att sofva!
Väl hörde jag en gammal fru från Upsala
berätta, huru en student för henne klagat
öfver, att hans granne var en oförbätterlig
nattsvirare, som aldrig kom hem, förrän
det var långt lidet på natten ; och af denna
omtanke, som kommer en mor att bekymra
sig om andras söner, tog hon på skvaller-
vägen reda på denne unge man. »Han är
stjärnkikare,» upplyste städerskan. Sedan
har jag fått höra, att han var en af uni-
versitetets bästa ämnesvenner, och att han
nu gjort sig ett namn. Han hade ett lof-
ligt, ja, höglofligt skäl till hvad hans kam-
rat kallade nattsvirande, men jag vill fråga
eder, I mödrar, om I hafven någon son,
som är astronom? Jag tror knappast, nå-
gon af er kan svara ja. Er son — edra
söner — ha intet skäl att vara ute om
nätterna. I hafven säkert med fasa i tan-
karne följt en ung man på hans dunkla
promenader från schweizeriet till platsen
för ett mord, därifrån till en af dessa kvin-
nor, som Carlyle blott kallar »de olyckliga»,
och åter hem till ett rum, där hans offer
låg badande i blod. En sådan stig beträ-
der nog icke er son, men syndens grada-
tioner äro många, och på detta område går
man från litet till större, och slutmålet kän-
ner blott Gud.
Låten det därför höra till hemmets oefter-
gifliga fordringar, att de unga männen hål-
las hemma 1 De hafva i regel inga verkliga
anledningar att idka nattsöl. Det beror på
er, mer än I kunnen tro, att afhålla dem
därifrån. Saken förtjänar ansträngningar,
ja, dépenser till och med, ty dess sviter
äro ödesdigra. Låten edra söner i hemmet
hafva det så trefligt, så ljust och gladt och
angenämt, att de icke dragas till schweize-
rier och källare! Låten dem se ädelsinna-
de unga flickor, att de må lära skillnaden
mellan dem och de nyssnämnda! Ställen
till små fester i hemmet — ty afbrott i
hvardagslifvetj fordras emellanåt för hvarje
sinne — men, framför allt, lären dem, att
ett regelbundet, allvarligt arbete är bästa
preservativ mot själens ohelsa! Vänjen
dem att anse natten för sömnens tid och
nattvak för en abnormitet, ett vanställande
lyte, snart sagdt, på deras tid! Äfven det
goda har sin teknik, och vanans makt är
stor. Man behöfver t. ex. bara se på den
unga person, som kommer från landet, huru
hon redan klockan 8 börjar blifva kväll-
sömnig. Om nattsölet än icke skulle hafva
andra följder, så har det helt säkert den
att förstöra »dagen efter». 1 bästa fall är
det en procentarvexel, dragen på den kom-
mande dagen. __7__
Sen till, att Idun med Modetidning
finnes hos alla edra bekanta!
Styfdottern.
Skisseradt genmäle till uppsatsen »Styftnödrar»
i Idun n:r 35.
»
en första fruD var en liten, finspenslig
varelse, stilla och inåtvänd.
Hennes man, grosshandlare Lage, hade,
när de gifte sig, inga lysande affärer och
Anna icke heller några stora fordringar vare
sig pä präktig våning eller många tjänare.
De började därför i all enkelhet med tre
rum och kök, möblerade efter sparsamhetens
hänsyn, men en sparsamhet, som dock ej ute-
slöt den goda smaken, ty en liten fe rörde
vid de anspråkslösa sakerna med sitt troll-
spö, och allt i det lilla hemmet syntes sedan
så prydligt och vackert.
Feen var Anna själf, och förtrollningen
sträckte sig icke endast till bohag och vå-
ning, spöet nådde alla, som kommo inom hen-
nes trollkrets, och dit räknades isynnerhet
hennes och grosshandlarens många vänner,
hvilka tycktes stämma möte hos de nygifta,
som, då Anna hvarken tålde vid eller var
road af sällskapslif utomhus, ständigt råkades
i sitt eget lilla bo.
Här var tonen glad och flärdlös. Anna
var visserligen tyst, men när hon talade, var
det i stället så mycket mer i hvad hon sade,
och om hon någon gång gaf luft åt sin mun-
terhet, var denna ytterst smittsam.
Serveringen var naturligtvis enkel, men
maten väl lagad och alla anordningar smak-
fulla.
Var den unga frun huslig? Därom voro
meningarna delade. Man kunde ej påminna
sig att någonsin ha sett henne i hushållsför-
kläde, och hennes väninnor kunde nästan
svärja på, att den lilla hvita handen aldrig
varit i beröring med några sotkärl. Då måste
matlagningen vara jungfruns förtjänst.
Man visste ej riktigt, men grosshandlaren
själf påstod, att hans hustru vore ett litet
mönster till hustru, ty så väl som hon för-
stod att använda hushållspengarne kunde få.
Det säkra var ock, att de unga tu voro
mycket lyckliga och sågo nu, efter ett par
års äktenskap, framtiden än ljusare, ty deras
kärlek skulle få koncentreras kring en efter-
längtad liten varelse.
Hon kom, men moderns lif slocknade.
Hvem skulle nu taga vård om lilla Aida ?
Till att börja med anförtroddes hon åt en
amma, och hennes mors vänner besökte henne
ofta. Detta blef dock ej i längden tillräck-
ligt för hennes uppfostran, och innan enk-
året var ute, började hennes far se sig om
efter en ny mor åt sin lilla dotter.
På en affärsresa gjorde han bekantskap
med fröken Maria Sköld. Hon hade ett par
små systerdöttrar med sig i kupén, och hen-
nes vänlighet mot dem tilltalade så den unge
fadern, att han gaf sig i samspråk med
henne.
Det var en mycket behaglig dam om tjugu-
sju år, liflig och underhållande. Till sin be-
gåfning gaf hon intryck att vara öfvervä-
gande praktisk. Grosshandlaren fann snart,
att han kunde tala med henne om litet af
hvarje, och innan resans slut var hon hans
fästmö.
Vid hemkomsten lyckönskades han från
när och fjärran. Valet af Maria var det
bästa han kunde göra. Det till och med
hviskades om, att hon var ganska förmögen,
en förtjänst, som han dock ej sökt efter.
Bröllopet firades snart, och Annas vänner
kommo öfverens om att alldeles draga sig
tillbaka och öfverlåta Aidas uppfostran helt
och hållet åt föräldrarne.
Fru Lage mottog sin lilla dotter på en
särdeles gynsam tid, ty den lilla hade knappt
böljat framjollra sina första ord, och moders-
namnet skulle hon endast lära sig att gifva
åt henne.
Aida var ett litet klent barn, mycket mot-
tagligt för intryck af alla slag, och Maria
kom därför snart i tillfälle att visa, hvilket
inflytande en god, fysisk vård har, ty den
lilla Aida utvecklades till en frisk och hur-
tig flicka.
Det var ett rart barn, en riktig liten ögon-
fägnad, men ju mer hon växte upp, dess
underligare blef hennes lynne. Redan från
första stund hade Maria med smärta märkt,
att lillan ej gärna gick till henne. Hon
klängde sig fast vid sköterskans hals och
vände bort sitt lilla hufvud, när den nya
modern så vänligt kom och ville smeka hen-
ne. Maria hoppades då, att med ombyte af
sköterska skulle blygheten upphöra. Men
det gick icke så. Aida blef i stället räddare
för henne, och det fastän hon endast i nöd-
fall agade henne eller ens gaf en sträng till-
rättavisning.
Under årens lopp förändrades hemmet.
Grosshandlarens inkomster ökades, och med
Marias förmögenhet var det intet skäl att
bo så trångt, isynnerhet som flere barn kräf-
de större utrymme.
Herr Lage hade dock så svårt att skiljas
från sitt första lilla hem med alla kära min-
nen, men han kunde ej neka till, att Maria
hade rätt, då hon talade för en större vå-
ning, hvilken hon ock förbehöll sig att få
möblera efter sin smak.
Grosshandlaren kände sig till att börja med
främmande under eget tak, men han vande
sig snart vid de bekväma stolarne och de
öfverallt så ändamålsenliga inrättningarna.
Icke så Aida. Hon visste icke, hvar
hon skulle känna sig hemma, småsyskonen
plågade henne. De voro så tråkiga att leka
med, och så gick hon ensam i en vrå till
sina dockor eller, sedan hon börjat skolan,
till sina böcker.
Fru Lage var road af sällskapslifvet, för
så vidt det ej kom i konflikt med hennes
plikter i hemmet, ty dem höll hon strängt
på. Hon var mycket orolig för barnen, och
särskildt smärtade det henne, att Aidas an-
tipati mot henne skulle öfverflyttas på styf-
syskonen. Hon anförtrodde sina bekymmer
åt sin man, och de voro båda eniga om, att
Aida var ett mycket besynnerligt barn.
Hon var nu tretton år, och då fru Lage
började misstänka, att hon led af bleksot,
skickade hon henne med sin svägerska till
en badort. En helt ny omgifning skulle sä-
kert göra henne godt.
Aida var på hemvägen, ty skolan började,
och därför måste hon resa före de andra.
Bland passagerarne på ångbåten var en
dam, som ofta riktade sina ögon på henne,
Till att börja med kände hon sig generad,
men sedan retade det henne, och hon tittade
igen.
Damen vinkade henne till sig.
»Icke sannt, du heter Aida Lage,» sade
hon vänligt.
Aida neg och såg så glad ut, men så slog
hon ner sina ögon och frågade förlägen, hur
den främmande damen kände henne.
Denna undrade, om Aida aldrig hört om-
talas fru Svärd, och så gjorde hon plats bred-
vid sig på soffan, så att Aida kunde få sitta
hos henne, och sedan berättade hon för den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
