Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 39. 25 september 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 IDUN 307
»Ja, ja, det är ur Clemenceau, det går an.
Men jag kan aldrig bli lyckad pä kort.»
(Aj, aj, den vanliga Evas klagan ! Damerna
förneka sig aldrig!) »Säg dem, att jag har
icke lugg i hvardagslag, fast jag hade det
där i rollen.»
Yi sågo upp i det ungdomliga, intelligenta
ansiktet framför oss. Nej, hon har icke lugg,
Lotten Seelig. Håret ligger tillbakastruket från
den hvita, höga, ovanligt vackra pannan. De
klara, grå uttrycksfulla ögonen därunder lysa
af lifsmod och intelligens. Det är en glädje
att se in i ett par sådana ögon. Så frimo-
digt kan man blicka emot sin framtid, när
den breder sig som för henne i lockande
ljus.
Alla önska vi henne lång framgång. Hon
har själf visat oss, att hon fattat, det den
endast varaktigt följer ett träget och troget
arbete.
Johan /lord/ing.
Några tankar från sommarnöjet.
J
Ï aturen är ett museum af de mest full-
I ändade konstskatter, och intet af män-
y niskohand frambragt förmår mäta sig
med dem. Den finaste synål ter sig, som
man vet, sedd genom mikroskop, som en skrof-
lig gärdsgårdsstör; men i naturen är hvart
grässtrå, hvart fjun ett verk, i hvilket, vid
allt starkare förstoring, ständigt öppna sig
nya, ändlösa perspektiv af fulländad konst.
Men det har blifvit sagdt: »Med öronen sko-
len I höra och icke förstå, och seende sko-
len I se och icke förnimma», och dessa ord
finna sin tillämpning äfven i fråga om akt-
gifning på naturen. Detta är en iakttagelse,
som man har haft rikt tillfälle att göra under
vistelsen på ett sommarnöje.
Man gar i allmänhet förbi, som något trå-
kigt och trivialt, hvad som i själfva verket
är helt fullt af intresse och konkret lif. Na-
turen vet icke om någon étalage, jämförlig
med den t. ex. i juvelerarbutiken, och där-
för uppmärksammas ej hennes smycken. Det
kostar litet ansträngning att blifva bekant
med henne, och därför vänder mången henne
likgiltigt ryggen. Man tager henne vanligen
i klump, så till sägandes, och talar om ett
träd, en blomma, en fågel, utan att vidare
fråga efter, hvad det är för ett träd, för en
blomma eller fågel.
Denna slöhet och okunnighet i natursaker
skola vi vakna upp ur och sträfva att rycka
oss ifrån, och framför allt böra vi söka
uppfostra barnen att icke blifva sådana sömn-
gångare som vi själfva, utan väcka dem till
kärlek för naturens skönheter, till aktgifvan-
vande på hennes underfulla företeelser. Däri-
genom bereda vi dem en rik källa till glädje
och njutning. Tusen föremål af intresse skola
då framställa sig för dem, och den tomhet
tråkighet och enformighet, som uppstå på
landet, då man ej har annat att göra än att
»gå och se på ångbåten» — sommarens
bästa förströelse för stora och små —, som
man kan bättre utantill än mången lexa,
skola därigenom förekommas.
Naturligtvis är här ej tal om något egent-
ligt vetenskapligt studium, utan endast om
den praktiska naturvetenskap, som hvar och
en på egen hand kan inhemta, sådan t. ex.
som en skogvaktare eller en fiskare förvärf-
var under sitt lif i skog och på sjön, och
om den vakenhet, som dessa ofta besitta.
Och för öfrigt kan det hända, att det blir
vetenskap af denna anspråkslösa början.
»Hvad var Linné, da han i Vexiö gick,
och hans linnéa odöpt stod i skogen?»
Låtom icke skrämma oss af det där ordet
vetenskap! »Det behöfves ieke vetenskap här-
vidlag, bara det blir enkelt och klart,»
hörde vi någon säga till en af våra veten-
skapsmän. »Enkelt och klart, ja, då blir
det vetenskap,» svarade professorn.
Litet hvar skulle låta sig angeläget vara
att lära sig skilja de särskilda trädslagen, de
mest förekommande blommorna och, då man
på landet har tillfälle att mer eller mindre
se djuren på nära håll, göra sig bekant med
deras olika lefnadssätt och utmärkande egen-
kaper. Och hvilket nöje att lyssna till fåg-
larnes olika tongångar och iakttaga deras
olika flykt! Det är icke heller någon svå-
righet att lära sig namnen på de ätliga svam.?
parne, de vanligaste insekterna och fiskarne.
Vistelsen på landet om sommaren bör, utom
helsa, äfven gifva en behållning af ofvan an-
tydt vetande åt både äldre och yngre. Det
vittnar ej fördelaktigt för den gosses vaken-
het, som tillbragt sina somrar på landet, om
han t. ex. förblandar ängsknarrens och nöt-
skrikans läten eller kråkan och tornfalken i
flykten, om han tager en ask för en alm eller
en mört för en aborre. Huru har han an-
vändt sommarmånaderna? Han är i sanning
icke förmer än den stockholmsjungfru, som,
när hon fick se ett fält med rågbrodd, ut-
brast: »Kors så mycket gräslök!», eller en
annan, som icke kände flere väderstreck än
norr, söder och Kungsholmen.
Barnet är af sig själft ofta vetgirigt och
intresseradt för naturföremålen; det står na-
turen närmare än vi och lefver nästan på
kamratlik fot med får och kalfvar, höns och
ankor. Det gör sina iakttagelser och frågor,
men afvisas allt för ofta med ett: det vet
jag icke, eller ett: tyst nu och fråga icke så
mycket! Därigenom förslöas det och blifver
i sin tur likt de äldre : det hvarken ser eller
bryr sig om att taga reda på det, som möter
på dess väg. En viss sanning ligger nog i
ordspråket, att en dåre kan fråga mer, än
tio visa kunna besvara, men månne ej å andra
sidan modern skulle kunna, så framt hon
ville göra sig besvär, svara på rätt många
af barnets frågor och bibringa det en hel del
vetande? Vetgirighet och olidlig frågvishet
äro dock helt skilda saker!
Augustinus, kyrkofadern, omtalar, att då
han som barn gjorde sina frågor, tystades
han merendels med att det han sade var
nugce (strunt), men sedan han själf blef äl-
dre, kom han underfund med, att hvad de
äldre talat om, snarare kunde betecknas som
strunt, och att hans frågor icke rört »nugse».
Barnens kvinliga anförvanter syssla så myc-
ket med nya moder och tala om nöjen och den
senastenovellsamlingen,förgätanaturenomkring
sig och önska vara i fred för barnen; fäder
och äldre bröder äro upptagna af affärer, tid-
ningar och sport och hafva ännu mindre tid
att gifva dem svar på deras frågor.
Men så bör det ej vara. Vakenheten hos
barnet måste underhållas, ty den öfvar infly-
tande på hela dess kommande lif — det du-
ger ej att gå genom lifvet och sofva — och
ingen skola är nyttigare för utvecklandet af
denna egenskap än naturens, rätt använd.
Må man därför taga med sig på landet
en fauna, en flora och en svampkarta, fråga
dem och slå upp i dem och, så snart bar-
net kan läsa, hänvisa det själft till sådana
böcker, som kunna gifva svar på dess spörs-
mål. Särskildt hvad svamparne angår, hafva
vi sett goda resultat af ett sådant förfarings-
sätt, då en liten flicka rätt snart blef så sä-
ker på sin sak, att hon till och med kunde
disputera med sin pappa och få rätt. Och
botanikens första grunder äro så enkla, att
en moder utan svårighet kan lära sina barn
undersöka några stycken växter. Från nam-
nen på blommorna öfvergår man sålunda helt
lätt till det systematiserade studiet.
Öfver hufvud taget är det en god sak,
om dugliga uppslagsböcker i alla branscher
finnas i hemmet för den uppväxande ungdo-
men. Visserligen blifver det vetande, som
i dem inhemtas, i viss mån »anekdotiskt»,
men detta fylles ut med tiden, och i detsam-
ma kan längre fram ett metodiskt studium
införa ordning; de kunskaper, man på sådant
sätt inhemtar, inregistrera sig efter hand un-
der bestämda kategorier. Det är en stor för-
del, att ett material att ordna finnes, och det
nu nämnda har man fått så godt som gratis.
Ett vaket intresse för naturen hjälper oss
icke endast att fördrifva ledsnadens mara,
utan har äfven sin etiska betydelse. Den,
som älskar naturen, skattar ej så mycket åt
flärd och småsinne och finner ej stort be-
hag i nöjen af tvätydig halt. De blomman-
de fruktträden, en klar solnedgång, trastens
glam och klöfverfältens doft fylla ett sådant
sinne med större glädje än kläder, nöjen och
kurtis; i en sådan omgifning får också sin-
net igen sin jämnvikt, och frätande tankar
och bittra känslor blåsa liksom bort med vin-
den. Har du kännt igen dig själf efter någ-
ra dagars vistelse på landet?
Harens språng, ekorrens spänstiga hopp,
fiskarnes lek på vattenytan, skogens trolska
sus och vågens skvalp skola för en yngling,
i barndomen van att gifva akt på sådant,
ega en tjusning nog stor att locka honom
från kvalmet i en cirkus med dess nervska-
kande akrobatprestationer. Det friska lifvet
i skog och mark skall bilda en helsosam
motvikt mot de retmedel på hans sinlighet,
som de dåliga teatrarne bjuda på.
Må vi ej heller glömma, huru viktigt det
är att vårda barnets stämningar! De åter-
komma under lifvet som lifvande eller ned-
stämmande minnen. Ingenstädes förvärfvas
ljusa, glada sådana i så rikligt mått som i
en vacker natur, om man eger denna öppna
blick för henne, som vi nyss påpekat. De
bilda ett kapital för lifvet, hvilket man se-
dan har att draga vexlar på. Barndomsin-
trycken äro så mäktiga, att de med inga se-
nare kunna jämföras; de sitta i som mysk-
lukten. En person yttrade en gång härom:
»att jag växte upp i en trädgård, omgifven
af sköna träd, har gifvit poesi åt hela mitt
lif och kastat sitt aflägsna skimmer öfver mitt
arbete och min hvila!»
»Ack, barnets himmel hänger full
med lyror af det röda gull,
och allt, hvad mannen diktar sedan,
som hjältar stort, som blommor småtl,
i skönare gestalter gått
förbi hans barndomsöga redan.»
I naturens skola har man äfven att lära
medkänsla för de svagare. Lyckligtvis har
djurskyddssaken i våra dagar gripit vida om-
kring sig. Äfven tidningarna omtala genast,
om någon person gjort sig skyldig till grym-
het mot djur, och en sådan får icke i tyst-
het och onämnd utöfva sitt barbari. Men
denna ädla sträfvan skulle vinna ännu mera
framgång, om hvar moder tillhölie sina barn
att vara ömma mot djuren, de stumma, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
