Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 32. 5 augusti 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
252 I D U N 1392
bjelm, som var ett mycket förståndigt frun-
timmer, hade efter majorens död retirerat till
Reutersholm, ett litet bländhvitt eden bland
Sörmlands dalar. Där lefde hon »ett stilla
landtlif» elfva månader af året för att den
tolfte i Marstrand kunna uppträda med all
den magnificence, som ju rätteligen tillkom
den, som förenat de von Reuterska och Rid-
derhjelmska vapensköldarna.
»Västkustluften är så nyttig för min lilla
Ebba», försäkrade hennes nåd med en blick
af modersstolthet på sin blomstrande dotter.
Inom kort blef Alfred Carlgren mycket in-
tim med de båda damerna. Var det fråga
om att leta efter majorskans glasögon eller
läsa högt för unga fröken ur »Mon oncle ei
mon cure», vips var Carlgren där med sina
vida byxor, sin höga krage och det älskvärda
småleende, som aldrig lämnat honom ett ögon-
blick alltsedan den minnesvärda stund, då
han först träffade henne. Vid alla tillfällen:
på kafferep, segelturer, konserter eller väl-
görenhetsbasarer visade sig vår. hjälte stän-
digt såsom en fulländad kavaljer, d. v. s.
han bjöd jämt ....
Man började naturligtvis snart lägga märke
till detta och förse saken med nödiga kom-
mentarier. Vid smörgåsbordet i Alphyddan,
i brädspelsrummen och på lawn-tennisplanerna
i fästningsgrafven hviskade man redan om
Ebba von Reuters stundande förlofning.
Och vännen Alfred gick just en dag vid
hamnen i friarefunderingar med fröken Ebba
och hennes nåd och lät sina tankar sväfva
in’s blaue hinein, då hans hjärtas ljufva här-
skarinna plötsligen utbrast:
»Nej se, mamma! Där ligger ju Ellida!»
Majorskan tog upp sin dubbellorgnett och
plirade på den stora eleganta lustkuttern,
som samma dags morgon inlupit i Marstrands
hamn.
»Ja verkligen! Nu ser jag El . . . 1 . . Ii.. da,
Ellida, ja. Skulle det vara möjligt, att den
käre Axel är med?»
»Ja, Gu’ ä’ de’ sau», hördes en fryntlig
stämma bakom dem och där stod ju »den
käre Axel» lifslefvande i form af en välmå-
ende, genomhederlig skåning, som kysste fru
von Reuter på hand och kallade unga frö-
ken »kusin Ebba» ....
Alfred Carlgren kom i detsamma ihåg, alt
han hade några angelägna bref alt skrifva,
hvarföre han skyndsamt rekommenderade sig.
»Hvem varrr det därrr», skorrade grefve
Falken beväpnande sitt vänstra öga med en
monokel, stor som ett tunnband. »Varr det
någon bekant till mig?»
»Nej för all del, söta Axel », skyndade sig
hennes nåd att svara. »Det var bara en
herr Carlgren, som låtit presentera sig för oss».
»Jaså, en hr Carlgren», upprepade fidei-
kommissarien till Ebbarp. Därpå tittade han
sottissimo voce med en sidoblick på Ebba:
»Kors, jag som trodde, att det var en rival ...»
Då vår notarie dagen därefter mötte Reu-
ters i S:t Eriks park, voro de konvojerade
af grefve Falken i lawn-tennisdräkt. De
helsade mycket afmätt och kusin Axel bar
Ebbas rackert. Dåliga tecken!
Ung Alfred suckade, gick upp på Alp-
hyddan och bad herr Zetterlund om en fru-
kostrisp. Därpå styrde han kosan hem med
den skäligen svaga förhoppningen, att allt
skulle bli bra igen på onsdagssoiréen. Ty
föregående lördagsbal hade hon ju loft ho-
nom första polkan till onsdagen. Första pol-
kan, andra valsen och kotiljongen dansar man
ju alltid med en viss person, comme vous le
saves, mesdames.
Ändtligen kom då onsdagssoiréen, den så
ifrigt efterlängtade. Ändtligen brusade to-
nerna till »Les soirées» genom den vapen-
prydda salongen. Vår hjälte drack ett glas
vatten och antog en affekteradt vårdslös min,
i det han mumlade något om »nu eller al-
drig» samt att »lyckan står dem djärfvom bi».
Nästa ögonblick befann han sig i Blå sa-
longen. I midtsoflan satt Ebba med sin
oundviklige herr kusin.
»Fröken lofvade mig andra polkan. Man
har just nu spelat upp . . »
»Har jag lofvat er någon dans? Nej, min
bäste herr Carlström. Jag är uppbjuden af
min fästman, grefve Falken. Som ni vet
har vår förlofning eklaterats i dag. »
»Fästman! ...»
Alfred vände sig om, något mindre elegant
än vanligt och gick ut i stora salen, något
mindre stadigt än vanligt. Där slog han sig
ned på en af väggbänkarne och började torka
sin pince-nes med den där battisnäsduken, som
saknade krona. Aek, hvad världen syntes
honom mörk, då han skådade den genom de
immiga glasen i sin pince-nes. Ebba von
Reuters fordne kavaljer började känna sig
mycket olycklig. Nu framstod det klart för
honom, huru hela hans tillvaro endast varit
en lång, lång suck, ända till dess han träf-
fat henne. Då hade solen under några ögon-
blick belyst hans lefnadsstig, men ack, en-
dast för att strax därefter åter gå i moln...
»Ack, hvad notarien ser ledsen ut: alldeles
som bror Gustaf när han dansar med för
trånga skor. Men det är damernas vals, så-
ledes — får jag lof?»
Min olycklige hjälte kastade en blick på
den lilla pigga stockolmskan, en sådan där
blick, som tragedien ger komedien.
De voro nyligen presenterade för hvarandra,
men redan på den tiden, då Alfred prome-
nerade på Sturegatan i gymnasistmössa, hade
»Flava», som han kallade henne på grund
af hennes guldgula hår, gjort ett viss intryck
på hans klassiska själ. En gång hade han
äfven hjälpt upp henne, då hon åkt omkull
på Nybroviken, och den blick Alfred då fick
hade tröstat honom under många mödosamma
timmar däruppe i skolrummet på Engelbrekts-
gatan . . .
I samma ögonblick, som Alfred Carlgren
skulle dansa ut, fick han se Ebba von Reu-
ter, hvilken huldt leende åhörde grefve Fal-
kens högljudda hviskningar om Ebbarp, full-
blodshästar och huslig lycka.
Gud vet hur det kom sig, men i detta
ögonblick tyckte vår vän Alfred, att den där
välborna fröken von Reuter var tämligen tarf-
lig, som lät sig kurtiseras af den hederlige,
men triviale skåningen endast därför att han
hade pänningar. —- Människohjärta!
Och han tryckte armen fastare om »Fla-
vas» lif och valsade bort med henne så ele-
gant, så säkert, som endast vi stockholmare
kunna göra det.
Lycklige Alfred!
Huru kan man lära känna sig själf? Aldrig
genom betraktelse, men väl genom handling.
Försök att göra din plikt, och du skall snart
lära känna hvad du duger till.
J. W. v. Goethe.
Uppfostra vi våra barn till
själfständighet?
jLJ enna fråga torde mången bekymrad fader
eller moder göra sig, i en tid, då det
synes omöjligt att utan själfständighet
kunna gå sin väg fram, då så många olika
röster locka och draga hit och dit, så många
nya förledande frestelser uppstå beständigt.
»Denna världens lusta» antager nu så många
former, det finnes nu så många afvägar från
den rätta vägen, att alla föräldrar som med
sann ömhet äro fästa vid sina barn måste
med bekymmer fråga sig själfva: huru skola
våra ynglingar och flickor kunna sin väg
ostrafffiga gå?
Det gifves blott en räddning: själfständig-
het. En sådan själfständighet, som gifver
kraft att handla rätt, huru än människors
dom månde utfalla. En sådan själfständig-
het, som ger oss kraft att besegra våra egna
begärelser, som stärker oss, när vi äro svaga,
och gör oss lydiga mot den högre vilja vi
en gång erkändt rätten att förskrifva oss la-
gar, men också endast mot den.
Men huru skola vi uppfostra våra barn
till denna själfständighet? Och ligger det
icke en motsägelse i detta att vara på en
gång själfständig och lydig?
Vi skola besvara den sista frågan först
och vi besvara den kort och godt med nej.
Ty ingen, som ej förstår att underordna sig
en viss sakernas ordning, en viss styrelse af
det hela, kan någonsin komma till att styra
sig själf. Den, som icke för sina handlingar
ut3ett sig ett rättesnöre, blir ju oundvikligen
en lekboll för sina egna hugskott, sina nyc-
ker, sina passioner — blir en tjänare åt dem,
som skulle tjäna honom. Den, som icke före-
satt sig ett mål och ej utstakat någon väg,
icke tillförsett sig någon ledning, han måste
ju gå vilse. Nej, den rätta själfständigheten
är att utse sig ett mål, uppsöka den väg,
som heder och samvete utvisa, och sedan icke
vika därifrån.
Men ett sådant rättesnöre kan ej finnas
— ja, heder och samvete kunna ej ens fin-
nas till utan erkännandet af en högre lag
än den, vi själfva skrifva oss. Ty hvad är
samvetet annat än ett anklagande medvetan-
de om att vi brutit mot en högre rätt? Hvad
är heder och redbarhet, om ej ett medvetande
af lydnad mot denna samma rätt och lag?
Behofvet af en sådan lag, af något, som står
öfver de mänskliga ofullkomligheterna har
från världens begynnelse varit erkändt. Den
gamla invändningen att det som är rätt hos
det ena folket, i den ena tiden, blir orätt i
den andra, att det som är rätt hos judarne,
blir synd hos muhamedanerna, att det, som
är synd hos de kristne, blir rätt bos hednin-
gar — denna invändning håller ej streck.
Den bevisar blott att det ena folket står det
absolut rätta närmare eller fjärmare, än det
andra. Ty hos alla, hos judar, kristna, tur-
kar och hedningar, se vi dock alltid denna
lag framträda, denna högre lag, som står öf-
ver människornas vilja och gifver dem sam-
vetet Det är samma lag, ehuru olika, mer
och mindre ofullkomligt uppfattad och känd.
Men öfver allt framträder den, öfver allt er-
kännes den, såväl dess tillvaro, som behofvet
däraf.
Det saknas visserligen icke exempel på att
människor, ja, hela folk, förkastat denna lag
och beslutit att antaga den falska själfstän-
dighet, som icke vill erkänna någon högre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
