Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 32. 5 augusti 1892 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1892 «DUN 253
vilja än sin egen vacklande, ostadiga, orena
vilja. Men jag frågar om någon har panna
att stiga fram och säga, att någon sådan
människa skapat lyckan för sig eller andra,
och att det finnes något folk, som icke gått
under, när det förlorat tron på och uppsagt
lydnaden för denna högre lag?
Huru skola vi då bibringa våra barn den-
na sanna, stärkande själfständighet?
Det första är att lära dem lyda. Det är
ett gammalt ordspråk, att den, som ej lärt
sig lyda, kan aldrig befalla. Men lika sannt
är, att den, som ej lärt lyda andra, kan al-
drig befalla sig själf. Och att hafva välde
öfver sig själf, att äga själfbehärskning, det
är första vilkoret för själfständighet.
Det nästa är att vara oberoende af andras
bjälp, att kunna hjälpa sig själf, ej behöfva
uppassning, kunna tänka för sig själf, handla
på egen hand.
Men därtill kommer ej den, hvilken som
barn blifvit uppassad och fjäsad och ej ens
lärt sig knyta sitt skoband eller borsta sin
rock. Har han därtill lärt sig kommendera
tjänstfolket och i ovänlig, härsklysten ton ut-
dela sina befallningar, då har han väl utsikt
att blifva en brutal, egenkär och själfsvåldig
person, men föga hopp kan han eller någon
annan göra sig om, att han skall blifva en
själfständig och karaktärsfast människa.
De flesta torde tycka att det betyder så
litet, detta att barnen passas upp, att man
ständigt tänker för dem och med största om-
sorg undviker att försätta dem i något läge,
där ens den minsta svårighet skulle föranleda
dem besväret att på egen hand försöka reda
sig därur.
Medgifves, att det ser så ut. När de en
gång bli tvungna därtill, menar man, så måste
de väl däran, och bli de ej nödsakade att af-
säga sig sitt själfsvåld och sina bekväma va-
nor — ja, så mycket bättre.
Verkligen, så mycket bättre? Det torde
dock ej vara så alldeles säkert. Det är näm-
ligen så, att det helt enkelt icke är fråga
om barnens vanor, om deras bekvämlighet och
behof, utan om deras karakter, om utveck-
lingen af deras karakter. Vanorna kunna ju
för en tid bortläggas, när nöden så fordrar,
men den stämpel, de satt på karakteren, är
icke så lätt utplånad. Och finnes hos bar-
net något frö till egenrådighet, härsklystnad
och andra lika angenäma egenskaper, nog ut-
vecklas de på bästa sätt genom denna ängs-
liga omsorg om att den lilla herrn eller den
lilla fröken icke skall göra sig besvär med
det allra minsta ting, utan blott behöfva be-
falla, kanske icke endast tjänare, utan äfven
sina egna föräldrar, för att genast få sin min-
sta önskan uppfylld.
Och låt vara att nöden också en gång
tvingar dem till förändring, så är nöden en
så hård läromästare, att det nästan är en
grymhet, att åt honom öfverlämna den under-
visning, som kärleksfulla föräldrar vida lät-
tare kunde bibringa. Jag säger kärleksfulla
och lägger vikt på det ordet, ty icke kallar
jag dem kärleksfulla, som tro sig bevisa bar-
nen kärlek genom att göra dem karakterslösa,
osjälfständiga, själfsvåldiga, oskickliga till att
kämpa lifvets strid — något som dock all-
tid förr eller senare måste blifva hvarje män-
niskas öde.
Den, som vill uppfostra sina barn till själf-
ständighet, söker först och främst ingifva dem
begrepp om och vördnad för en högre lag,
för något som står öfver dem och alla män-
niskor, en högre sanning, rättvisa och godhet,
med ett ord en Gud, en allsmäktig och kär-
leksrik fader, hvars lag är fullkomlighet och
som själf är fullkomlighet. Och i jämförelse
med det stora och härliga i att behaga Gud
och hafva Gud till sin vän, bli människors
domar och meningar af intet värde, eller i
alla fall, af ringare värde, och hos det bar-
net får människofruktan intet insteg.
Sedan — det vill säga samtidigt, men i
andra rummet -— får barnet lära sig att sköta
sig själf. Detta måste begripligtvis ske helt
småningom, med förstånd och försiktighet, men
det måste ske. Ingen behöfver vara rädd att
låta ett barn handtera sax och knif o. s. v.
men man måste lära barnet att handskas
praktiskt och försiktigt därmed. Ej häller
behöfver någon frukta, att hos barnet upp-
amma själfständighet; man skall blott tillse,
att den blir af rätta slaget.
Mathilda Langlet.
Att bena fisk.
»
önar det sig verkligen att spilla trycksvärta
på en sådan bagatell, mena väl alla unga
damer och säkert äfven det lilla antal ung
herrar, som i någon gift väns hem kan stjäla sig
till en titt i Iduns spalter; men mammorna skola
nog medgifva, att benandet af småttingarnes fisk
spelar en ej så liten rol i sommarhushållningen
i skären. Först och främst har man oro för, att
något ben möjligen ej observerats, och sedan tager
det ej så litet tid från mammas middagttimme,
om hon skall bena åt två, tre småttingar. Att
anförtro benandet åt barnjungfrun är^ alltid en
vansklig sak. Vanligen sker benandet salunda att
fisken sönderskrapas i oändligt små bitar, hvilka
med ytterlig noggrannhet genomses, och det hela
ter sig efter benandet som ordentlig hönsmat.
Utan vidlyftiga studier i zoologi och fiskens ana-
tomi kan man med något aktgifvande på fiskens
benbyggnad betydligt underlätta det besvärliga be-
nandet.
Abborren åsamkar vanligen det största besväret,
isynnerhet om den ej är mycket stor. Sedan man
befriat fisken på hvardera sidan från skinnet — hvil-
ket är försiktigast, då knappast en af hundra kök-
sor fjällar den tillräckligt omsorgsfullt — klyfver
man den längs ryggbenet i tvänne hälfter och bort-
tager benet och alla fenorna. Invid hvarje fena
sitter en tät rad ben, de s. k. strålbärarena, hvilka
lätt i en sammanhängande rad aflägsnas. De stora
benen vid bukstycket frånskiljas äfven alla på en
gång i hvardera halfvan genom att med knifven
lösa dem från öfre (rygg-) sidan nedåt. Nu finnes i
hvardera halfvan af fisken endast en radben,emellan
rygg och magköttet, d. v. s. i den skåra, där rygg-
och magköttet af sig själf skilja sig. Dessa ben
sträcka sig ej längre än lika langt som buken
— stjärten är fullkomligt benfri — men de äro
ganska mycket inbäddade i köttet, så att man
snabbast aflägsnar dem, om man med en skarp
knif skär bort en par millimeter kött såväl från
rygg- som från buksidan, emedan benen följa än
med den ena, än med den andra sidan. Abborren
är nu fidlkomligt benfri och hvarje halfva i tre
rediga stycken : bukstycket, ryggstycket och stjär-
ten. Sålunda benad fisk, lagd på hvarje tallrik, då
fisksoppa serveras, förhöjer mycket soppans värde.
Gösen har inga andra ben än de vid fenorna,
ryggbenet och de stora benen vid buken och är
därför den allra bästa fisk för barnen.
Lax och ål hafva också endast stora ben.
Hos strömming och sill följa vanligen alla ben
med, då man tager bort ryggbenet.
Gädda, braxen, sik och id hafva så mycket ben
ini själfva köttet, att det alltid blir försiktigast
att tillförsäkra småttingarne bukstyckena, där al-
drig annat än de stora sidobenen finnes.
M. N.
vi/
Bidrag i alla ämnen mottagas med tacksamhet.
Glöm ej blomstermissionen!
Af £. R—y.
vad vill det säga? Hvilken mission skötes
med blommor?» frågar kanske en och an-
nan läsarinna. Att de älskliga små blom-
stren hafva haft, hafva och skola hafva mera
än ett ord att säga oss människor, det veta
väl de flesta — men det är om ett regelbundet
arbete vi nu vilja tala och berätta dess historia
från början.
I Londons norra stadsdel finnes det ena Stock-
holm bredvid det andra, så oändliga äro sträc-
korna då man färdas där, och hundratusental be-
höfva hjälp, undervisning, tillsyn af lyckligare lot-
tade. Många äro de sällskap, föreningar och
kyrkosamfund, som arbeta där, men ett af de
märkvärdigaste är »Mildmay Missionen», börjad af
en framstående prästman, mr William Pennefather,
och efter hans död, fortsatt af hans änka, en
storslagen, ovanlig kvinna. Hon har vid sin sida
utmärkta medhjälpare och en hel skara diakonis-
sor, elever och fria medhjälparinnor, hvilka till-
bringa dagen i de försummade stadsdelarna och
om aftnarna återvända till sina hem i West End.
Därifrån strömma pänningar. till de många olika
barmhärtighetsverken, däribland till Bethnal Greens
sjukhus för fattiga kvinnor. Detta hus innesluter
utom sjuksalarna, äfven rum för möten och skol-
lokaler för barn.
I det största rummet voro öfver 200 kvinnor
samlade till ett s. k. Madensmöte, en vacker vår-
afton i mars 1875. Diakonissan, en ung flicka
från den härliga ön Wight, erhöll ett bref hem-
ifrån, just då hon hade alla sina »gummor» om-
kring sig. I brefvet låg en liten bukett, bestå-
ende af en snödroppe, två gullvifvor (primroses)
och tre luktvioler (sweet violets).
Det var ännu blott början af våren och dessa
små vårbud hade vuxit ute; de spridde en ljuf
doft till närmaste grannar och de bådo »få lukta
på dem i kuvertet». Endast den, som lefvat i
Londons-öknen, d. v. s. de delar däraf, där inga
vackra anläggningar finnas, samt sett människor i
tusendetal lefva och dö där utan att hafva varit
utom dess närmaste kvarter, släpande nästan dag
och natt för att hålla hungern från dörren, kan
fatta, hvilken tjusning de späda blommorna skänkte
de fattiga kvinnorna.
Sedan kuvertet med de nämda blommorna gjort
sin rund kring bordet, skänktes två af de sex
blommorna, till de tre äldsta kvinnorna, hvaraf
den ena fanns död i sin bädd följande morgon,
med blommorna i handen.
Sedan dess har Mildmay Missionens arbeterskor
fortsatt regelbunden blomsterutdelning bland sina
skyddslingar. En viss dag samlas några »systrar»,
att med hjälp af tillfälliga besökande binda små
buketter och vid hvarje fästa ett vackert tänke-
språk, helst textat af vänliga händer och prydt
med ritade eller målade bilder för hand. Åtmin-
stone gjordes det så i början, men alltefter
det efterfrågningarna och bönerna om blomster-
missionsbesök ökades, blef det omöjligt att för
hand pryda alla korten. Från hela landet kommo
de dock i massor. Klena, blyga eller till annat
arbete olämpliga personer, både barn, fruntimmer
och män roa sig i hemmen att texta och måla
sådana kort. Deras uppfinningsförmåga och skön-
hetssinne ökades allt jämt och då några kort
snart vunno mera efterfrågan än andra, trycktes
de och så småningom uppstod denna kolossala
förbrukning af kort med alla dess variationer, i
alla länder och alla språk t. o. m. de mest af-
lägsna öar i oceanen.
Försedda med dessa buketter gå nu »blomster-
systrarna* till de mest otillgängliga hem. Di-
striktbesökande få ofta stanna utanför ett uselt
hem och öfverhopas med skymford, men få äro
de. hvilka vägra emottaga en bukett med dess
vidhängande vackra kort. Hvarje vecka återkom-
ma de besökande och småningom vinnes ett in-
flytande och befästes en vänskap, som aldrig på
annat sätt skulle knutits. En gång skall det dock
blifva uppenbart, huru många genom detta svaga
medel blifvit införda på den rätta vägen.
I de låga källarrummen, i den nakna vindskam-
maren, till sjukhus och fängelser, till de förnämas
praktfulla boningar, i arbets- och fattighus, verk-
städer och fabriker, vandra nu hvarje vecka öf-
ver hela Stor-Britannien en väldig skara kvinnor
med sina fyllda blomkorgar. Såsom allt i Eng-
land utföres enkelt och praktiskt, där de ej äro
bundna af gamla, häfdvunna lagar, bud och^sed-
vänjor, har denna mission organiserats på ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
