Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Till grannlåt smed man jern, som bars af tärnors skara,
Med silfwer och med guld man wärjde sig i fara.
Man talade förnuft i åldrens första wår,
Men reste sig ej upp för gubbens silfwerhår.
Allfader detta såg: han tidens tecken kände,
Och upp och ned hans hand den gyllne runan wände.
Han sade allwarsam: ”Nu warde Yr ditt namn!»
Och Yr wardt runans namn, och Yr wardt tidens namn.
Dock än ett återsken af Manna-Runan sträcker
Ut öfwer Skandiens folk sitt Lugn, sin ena arm:
Den andra armen, Kraft, hon utåt Hellas räcker;
Der lifwets Sol går opp så lågande och warm.
Wi höra swärdens klang och stormarna, som ila,
Och åskorna, som gå långt nedom wåra fjell;
På wåra Fäders skörd af lagrar tryggt wi hwila,
Och hoppas att få se de gamla gudars qwäll,
När Balder skall uppstå, de gyllne taflor hitta,
Och på Allfaders knä i gudafägring sitta.
Då skall han störta Yr i nattens kulor ned,
Och rista sjungande sin runa: Ewig Fred.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
