Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Stormaktstiden
- Rikshistoriograferna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rikshistoriografer.
Mera än av antikvitetskollegiet främjades den historiska
vetenskapen av de officiella rikshistoriograferna, och av de nyss nämnda
voro Girs och Videkindi rikshistoriografer.
Den förste vid arkivet fast anställde rikshistoriografen var tysken
Bogislav Philipp von Chemnitz, född 1605 i Stettin. Sedan han
1630 ingått i svensk tjänst, erhöll han 1643 av regeringen uppdraget
att författa en framställning av Sveriges deltagande i det 30-åriga
kriget; året därpå utnämndes han till rikshistoriograf. Såsom sådan
utgav han (1648 och 1653) de två första banden av sin Der
königlich Schwedische in Teutschland geführte Krieg; de båda följande —
så när som på en del av det tredje bandet, vartill manuskriptet
förstördes vid slottsbranden 1697[1] — utkommo först 1855—1859.
Chemnitz stödde sin framställning på de historiska dokument, som
riksarkivet då innehöll, och dessa synes han hava begagnat både med
urskillning och noggrannhet. Hans arbete är därför en bland de
viktigaste källorna till det trettioåriga krigets historia, så mycket mer som
en stor del av de handlingar, som Chemnitz begagnat, 1697 blev
lågornas rov. Året efter hans utnämning utsågs Messenius’ son, den
olycklige Arnold Johannis Messenius, till rikshistoriograf med uppdrag
att skildra striden mellan Sigismund och hertig Karl, och det var detta
arbete, som sedermera med mindre förändringar ingick i Werwings
plagiat. Den lärde filologen Freinsheimius, som 1647 hedrades med
titeln av rikshistoriograf, tyckes hava ansett sig göra nog för sysslan
med att hålla några panegyriska tal. Elokvensen var också onekligen
huvudsaken, och till historiografer valde man nästan uteslutande
sådana män, vilka gjort sig kända såsom vältalare. Gustav Adolf
hade t. o. m. (1625) till rikshistoriograf utsett en skald, Johannes
Narssius, som i latinska dikter skulle besjunga hans bragder. Vältalare
var ock eloquentiæ professorn Joh. Henr. Boeclerus, som 1651 —
samma år som Loccenius — utnämndes till historiographus regni
med uppdrag att skildra det senaste dansk-svenska kriget. Hans
teckning, Historia belli sveco-danici, utgavs först efter författarens död
(1672) av Bergenhielm år 1676. Några mera djupgående historiska
studier kan Boeclerus näppeligen hava drivit, ty redan två år efter
sin utnämning erhöll han rättighet att återvända till Tyskland och
där fullborda sitt arbete, vars förtjänster huvudsakligen väl ock ligga
i den eleganta latinska stilen.
Videkindi.
Svensken Johannes Videkindi, som 1665 blev historiograf, efter
att förut hava varit eloquentiæ lector vid Stockholms gymnasium,
hunde däremot såsom stilist varken tävla med sina föregångare eller
[1] Enligt Schefferus’ väl riktiga uppgift skulle även en femte och en sjätte del hava
funnits. Om så varit, gingo också de förlorade vid samma tillfälle.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:50:49 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/2/0340.html
