Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den religiösa evolutionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så vet jag icke, vilken av de andliga förmögenheterna den skall
tillhöra.»
Detta är ju med andra ord Schleiermachers fundamentalsatser. I
det hela förblev väl Reuterdahl kvar på denna ståndpunkt, som så
väl passade för hans sinnes verkliga fromhet, men i tillämpningen
kom han att allt mera avlägsna sig från mästaren. Det är — säger
Aulén — »en avsevärd skillnad mellan den reformatoriska ivern
under Quartalskriftens första år och den utpräglade vördnaden för det
bestående, sådan denna framträder i skrifter från 1840-talet och
senare». Reuterdahl kom nämligen att fästa en allt större vikt vid
själva bekännelsen. I sina äldre skrifter hade han, i anslutning till
Schleiermacher, en mycket bred uppfattning: »Alla religionsformer
förtjäna vår aktning, emedan de alla innebära något, som för
människan är eller åtminstone varit av helig betydelse.» Då en
författare i Skandia förklarade den protestantiska kyrkan såsom den enda
sanna och katolicismen såsom sanningsskyende, sade Reuterdahl sig
tro, »att katolicismen icke mindre än protestantismen är en sann,
mycket väl förklarbar form av kristendomen», och han tvingades till
denna tro bland annat av katolicismens bestånd, ty en kyrka, som
skytt sanningen, hade näppeligen kunnat leva under femton sekler.
På bekännelseskrifternas vikt för religionen trodde han icke: »Månne
det i vår tid och i vårt land skulle vara av så mycket vådliga
följder att låta Bibeln vara den enda symboliska boken och lämna de
övriga i det värde, som de för den vetenskaplige forskaren äga? I
alla fall bindes numera icke denne av symboliska benämningar...
Månne den väl har vunnit mycket, som blivit kvitt konkordieformeln,
men ännu är bunden vid Symbolum Athanasianum?»
Det var den unge Reuterdahl. Men 1844, samma år han blev professor, blev
han också riksdagsman, och nu kastades han in i politiken. Därmed
förvandlades den frisinnade teologen till luthersk högerman. I prästeståndet uppträdde han
mot avskaffandet av konventikelplakatet, mot utvidgad religionsfrihet, var ganska
omild mot alla sektrörelser, och på tal om representationsförslaget, till vars
ivrigaste motståndare han hörde, fällde han de bevingade orden: kan tiden vara oss
(präster) förutan, nog kunna vi vara tiden förutan. I denna metamorfos ligger
dock knappt något förvånande. Reuterdahl hade politiskt alltid varit strängt
konservativ, och hans politiska konservatism drog den religiösa med sig. Så skrev
han 1841: »På en tid, då på den ena sidan en mycket trivial löslighet vill föra
ordet och inbilla oss, att all slags obundenhet är frihet och att liksom
obundenhet i det borgerliga skall vara borgerlig frihet, så skall obundenhet i meningarna
om Gud och evighet vara teologisk frihet och teologisk självständighet — och då
på andra sidan en filosofisk skola, genom det att den giver sina läror kristliga
uttryck, vill undervisa oss, att den och teologien, ja, att den och kristendomen
äro ett — på en tid, då dessa tvenne riktningar äro de allmänneligen rådande,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
