Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Pressen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Svenska Biet mest genom de tillfälliga medarbetarna, och i tidningen möta vi
partiets bästa pennor, särskilt Beskows och Järtas. Något motgift mot
Aftonbladet kunde Svenska Biet dock ej giva, och 1844 upphörde bladet.
Pressen efter 1844.
Tronskiftet detta år medförde ju en stor förändring inom det politiska livet,
Man hoppades på en ny, liberal kurs, och Aftonbladet samt ännu mera Dagligt
Allehanda ställde sig nu välvilliga mot
regeringen. Av de konservativa
organen upphörde Statstidningen och
Svenska Biet. Minerva, som efter
tronskiftet snarare blev en konservativ
oppositionstidning, höll väl i till 1848, då
Askelöf avled, men redan förut hade
han tröttnat, och redaktionen hade
faktiskt övergått till Argus-Johansson, som
varken hade Askelöfs stil eller hans
inflytande. Situationen hade således mot
slutet av 1840-talet blivit icke så litet
förändrad. Tonen hade blivit
värdigare och mera moderat — nämligen
hos de bättre tidningarna. Ty just
omkring 1850 växte en verklig smutspress
upp. Den mest långlivade inom denna
var Fäderneslandet, som 1853 flyttade
till Stockholm från Lund, där den först
(1852) utgivits. Dess redaktör var Nils
Rudolf Munck af Rosenschöld, men då
tidningen upprepade gånger åtalades
och dömdes, växlade den flitigt
»ansvaringar» samt utkom även under olika
titlar. I Stockholm hade den haft flera
föregångare, av vilka den ryktbaraste
var Folkets Röst (1849—1861), utgiven
av Franz Sjöberg. Denne kastade sig särskilt över Hierta, vars förmögenhet stack
pöbelskribenterna i ögonen. Deras oupphörliga smädelser irriterade honom i hög
grad — isynnerhet anfallen på hans förhållande till Almquist — och 1851 sålde
han därför sin tidning till ett konsortium, de s. k. magistrarna. Dagligt
Allehanda hade redan förut (1849) upphört, och försöket att ersätta den 1848 avlidna
Svenska Minerva med Tiden hade misslyckats. Som vi från föregående del
minnas (V, s. 201), utgavs tidningen 1847—1848 i Stockholm, under det att redaktören,
Palmblad, bodde i Uppsala. Det var naturligtvis en orimlighet, och denna blev
knappt mindre, då Tiden flyttades till en småstad som Uppsala. Där blev den
utan betydelse och upphörde 1851.
 |
C. F. Bergstedt.
Daguerrotyp. |
1850-talet fick således en i det hela ny press. Av de gamla ledande organen
på 1830-talet stod endast Aftonbladet kvar, men med en ny redaktion och ett
delvis nytt program. Det konsortium, som inköpt tidningen, bestod av docenten
C. F. Bergstedt, rektor P. E. Svedbom m. fl. Redaktör blev Bergstedt, en högt
bildad, t. o. m. lärd man, redbar och begåvad, men icke lika skicklig
tidningsman som Hierta. Den liberala kursen bibehölls väl, ehuru med en annan nyans.
En uppgift för Bergstedt var att giva pressen en mera värdig ton, och häri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:53:53 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ilsvlihi/6/0116.html
