Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teater och drama
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Atterbom! Därpå blev han hovmarskalk och Svenska akademiens ständige
sekreterare (1834). Därmed hade han kommit på den plats, för vilken han bäst
passade, ty en ledare med större verklig nobless hade den svenska vitterheten
näppeligen kunnat få, knappast heller en mera duglig. Han var icke blott
sällsport älskvärd, utan även god och hjälpsam samt fullkomligt hängiven sin akademi.
Beskow kallades »poeten bland hovmarskalkarna och hovmarskalken
bland poeterna». Kvickheten är träffande. Beskow hade den
djupaste vördnad för allt det lysande, för det lysande på tronen och
vid hovet, det lysande inom historien, det lysande inom litteraturen
och konsten, och han ägnade alla storheter en uppriktig hyllning.
Han var kammarherre icke blott hos kronprinsen, utan ock hos Goethe,
Tegnér, Oehlenschläger, och om han därvid hade någon baktanke att
på deras triumfvagnar få åka med till odödligheten, var detta motiv
ej det ledande, ty för dessa härskare i andens värld, liksom för den
kungliga familjen, hyste han en verklig och uppriktig hängivenhet.
Denna var ej, såsom hos andra vid denna tid, hämmad av några
litterära fördomar. Han uppvaktade nyromantiker som Tieck,
upplysningsfilosofer som Leopold, en fiende till både nyromantik och
upplysningsfilosofi som Tegnér och till sist Runeberg, som brutit
staven över såväl Tegnérs som Beskows egen poesi. Själv hade han
ingen fast litterär ståndpunkt, och detta var både hans styrka och
hans svaghet. Han kunde därför — när politiken ej kom med i
spelet — uppskatta och göra rättvisa åt olika riktningar. Å den
andra sidan — när han själv försökte sig som poet, blev han blott
en eklektiker. I själva verket var han knappt mer än en begåvad
dilettant, som genom sin rikedom, sitt älskvärda, urbana sätt och sina
inflytelserika bekantskaper förvärvade sig en litterär position, som få
före och efter honom innehaft, men som knappast motsvarades av
hans egna arbeten. Såsom Svenska akademiens sekreterare blev han
snart, genom sin arbetsamhet och sitt oegennyttiga intresse,
akademiens nästan enväldige härskare och en härskare, som var långt mera
frisinnad i sin smak, än vad de utomstående trodde. Hans bästa
arbeten äro även de, som han skrev för akademien, biografier,
eleganta i formen och vilande på verkliga studier — således av en helt
annan art än de föregående tomma äreminnena. Bristen hos dem
sammanhänger med hans karaktär och hela hans livssyn. Hans patos
var att beundra. Han vill därför avlägsna alla skuggor, och det är
sannolikt, att han ej ens såg dem själv. Porträtt, sådana som vår
tid vill ha dem, äro hans minnesteckningar således knappast. Samma
syn på livet ligger bakom hans diktning. Såsom svensk hade han
blott en herre: konungen, och han var därför inom politiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
