Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den femtioåriges hemgift.» Men just friarens ålder väger för Hanna
till hans fördel i vågskålen:
Re’n då jag föreställer mig nu den ädle allena,
Ser, hur fattig han är i sin rikedom, utan en vänlig
Hand, som det tunga lättar och ger det lätta sin ljuvhet,
Veknar jag nästan och blir allvarlig och ville för mindre
Håvor än hans gå glad att hugna den åldriges dagar.
Bestämma sig kan hon likväl icke. Hon går till fönstret och kastar
en blick över landskapet: Finns på jorden en nejd att förliknas vid
den, där man föddes? Skulle jag byta bort mitt hem mot guld, akta
någon lycka högre än den »att här få leva med egna beständigt»,
Mera jag älskar min fader ändå och blomstren på hemmets
Ängar och skogarna där och den solbestrålade fjärden.
Därför måste väl nu den ädle begära en annan,
Söka en flicka, som ej kvarlämnar så mycket i hemmet.
Det är denna fina psykologiska analys av en ung flickas själsliv,
som utgör innehållet i den första sången. Den slutar därmed, att
den rike befallningsmannen reser hem, övertygad om, att hans frieri
lyckats, och samtidigt rullar en annan vagn in på prästgårdstomten.
Det är sonen och hans kamrat, som kommit. I den senare igen-
känner pastorn, i den andra sången, sonen till en gammal, kär ung-
domsvän, och på faderns uppmaning får Hanna nu hälsa den främmande
med en systerlig kyss. De talas icke vid, men »känslor ej kända
förut, som vaknade andar, i hjärtat närde hon stilla och log och få-
rades, själv som en gåta». I ord tänkte hon ej mycket, »det mesta,
en blomdoft liknande, flög med suckarna bort och kunde ej fångas».
I den tredje sången ha de tre unga givit sig ut på strövtåg i den
vackra midsommarkvällen.
Solen sänkte sig ned och skymdes av bergen i väster;
Mild som en brud var aftonen dock. Guldskyar i luften
Summo och strålade ljus mot jorden, och ljummade vindar
Kommo från ängarna än och lekte med ångor av blomstren.
Lätta, med svävande steg, som hade av vingar de lyftats,
Styrde de unga sin färd mot den speglande stranden av träsket.
Så börja de tala med varandra, Hanna och den främmande yng-
lingen.
Tyst var vinden, en fläkt ej rörde sig. Hjordarnes klockor,
Kärlekens smältande sång, från ensliga stigar besvarad,
Hördes ur dalarna blott, och ibland till de döende ljuden
Fogade ljuvt vallhjonet en ton, mångdubblad av eko.
405
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
