Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runeberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ofta — säger den unga flickan:
Ofta i lundarna här jag vandrat allena och ofta
Sett detsamma som nu, men hur annorlunda förklarat!
Skön var världen och rik, dock, tyckte jag, låg det en saknad
Över naturen i allt, och den skrämde mig genom sin stumhet.
Nu, då ni talar, är det mig så, som skulle den tala,
Säga mig: flicka, så klar och så härlig var jag ju ständigt.
Så satte de sig ned vid en källa, »ord ej funno de mer och sökte
dem icke». Hon blickade ned i källan, och i dess spegel såg hon
sitt rodnande anlete. Ett purpurfärgat moln seglade över böljan,
ljus försmälte i ljus, rodnad smälte i rodnad, och
Famnad av ynglingens arm stod skön i den bleknade kvällen
Flickan och lutade tyst på hans skuldra sitt lockiga huvud.
Därpå vandra de hem att få den gamles välsignelse. Bävande
trädde hon in i hans kammare. Tung av mödor och år hade den
åldrige herden slumrat in i sin länstol. Skulle hon störa hans sömn,
kanhända förjaga hans levnads frid? Slutligen tryckte hon en kyss
på hans vilande hand.
Förvånad ur slummern
Väcktes den gamle och såg på sin dotter med frågande blickar,
Såg och mulnade snart allvarlig och vände sitt öga
Skarpt, med en ljungelds hot, mot den främmande. Se, vid hans anblick
Veknade blixten och smalt i en tår. Glatt öppnande famnen,
Tog han de unga och slöt dem båda i älskande armar.
Som förut anmärkts, hade Hanna en föregångare inom Runebergs
ungdomsdiktning, den oavslutade och outgivna prästgårdsidyllen Mid-
sommarfesten, som likaledes var på hexameter. Men likheten är i
själva verket endast en yttre; båda äro prästgårdsidyller, och även
Midsommarfesten skulle antagligen hava slutat med en förlovning.
Men det väsentliga, den stora poesien, kärlekens höga visa, är något
nytt — nytt även i förhållande till Voss’ Luise. Själv försäkrade
Runeberg, att han aldrig läst Luise, och skulle han även det hava
gjort — boken (Uppsalaupplagan) fanns verkligen i hans bibliotek —
kan detta hjärtinnerligen prosaiska, evinnerliga kaffekalas ej hava givit
honom det ringaste. Indirekt — genom tidens allmänna smak för präst-
gårdsidyllen — står väl Runeberg i en tacksamhetsskuld till Voss,
kanske ännu mera till Goldsmith, och det är från den senare samt de
tyska nyhumanisterna, som själva genren stammar. Det fanns flera
dylika prästgårdsidyller — t. ex. Kosegartens Jucunde — som Runeberg
406
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
