Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lyrik och versepik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Selldaten Fresk å fyre skott där sköt’en ;
Trômmslager Nybärg slog en vervel lang,
Å pastårn talt’ så vackert, Fredrek sang,
Å hela sockna sörde gamle stöten.
En annan, gripande vacker, folktypsbild är Mor Britta. Gumman
var så fattig, att stugan, där hon bodde, knappt var större än en så,
»men ho va nöjd ändå». Hon plockade bär för två skilling kannan,
noppade granris för »en bröbet’ eller två, å ho va nöjd mä så».
En gang te henn’ ja’ titta:
»Hur lever ni, mor Britta?» —
»Gu sign! mår som en greev’,
Ja’ ä så nöjd te leev’.»
En anngang dit ja’ titta:
»Ä ni så sjuk, mor Britta?» —
»Gu sign! har ingen nö,
Ja’ ä så nöjd te dö.»
Utan att själv veta det var Dahlgren en stor poet, en bland de
största av de rikssvenska under efterromantiken, och det är han, som
kanske mer än någon annan givit uppslaget till den provinsiella dikt-
ning, som sedan blivit så betydande. Hans störste efterföljare, Gustaf
Fröding, yttrar om honom, att han skulle sannolikt ha »betraktats
såsom en mera betydande diktare, om han skrivit på högsvenska och
icke på ett för den större delen av den läsande allmänheten svårbe-
gripligt landsmål. Han har i sin art ingen nämnvärd föregångare,
utan har själv funnit materialet för sin konst och sättet att behandla
det, vilket icke kan sägas om så synnerligen många svenska diktare,
även med rätt stort anseende och värde. Efter Bellman har ingen i
visans form givit en så verklighetsenlig och levande skildring av de
lägre klassernas liv, ej heller låtit den klinga med så frisk och munter
klang.» Mot hans visor ha anmärkts — som jag tror först av Frö-
ding — att mycket av hans dikt har något av »den värmländske
herremannens litet nedlåtande göra-narr av det bondska». Detta må
vara sant. Men kan icke samma anmärkning, mutatis mutandis, riktas
också mot Bellman? Även han ser Mollberg och Mowitz utan tvivel
»von oben». Och det är väl i de flesta fall blott en utomstående,
som fullt kan uppfatta en individ av en annan klass. Fredrek på
Rannsätt kan skämta med sina värmlänningar, men han ser dem
dock med kärlekens ögon, och i denna vackra underströmning, i
denna äkta humor ligger en stor del av dessa visors poesi.
565
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
