Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJUTTONDE KAPITLET.
Ur chané- och chiriguanoindianernas lif (forts ).
Saga och religion.
Det var en gång en gammal indiangubbe, som om
kvällarna brukade sitta vid elden i hyddan och berätta om
gamla dagar, om djur, människor och gudar. Lyssnande
samlade sig ungdomen omkring honom. Gubben berättade
och berättade. Med mun, ögon, händer och fötter
berättade han.
En efter annan af de unga lämnade likväl snart
lyssnarekretsen och gick att sofva, Till slut satt gubben ensam
kvar vid den slocknande elden och berättade för sig själf
om räfgudens och bältagudens äfventyr.
Denne gubbe står för mig som representanten för gamla
traditioner, för en kultur, som försvinner. De unga höra
på en stund. Snart tröttna de. De ha nya intressen. De
ha börjat dansa med i den stora dans, som kallas den kristna
civilisationen, där det mest dansas kring guldkalfven.
Jag har också suttit som lyssnare och låtit tolka för
mig sagorna. Det är inte utan, att gubbarne tyckt om mig,
för att jag har visat så stort intresse för deras gamla minnen.
När jag nu återger dem, hoppas jag, att läsaren har
öfverseende både med mig och mina gamla vänner, med
mig, därför att jag inte kan berätta dem lika bra som
gubbarne och med gubbarne, därför att de tycka om allt, som
är litet frivolt.
Sagorna gifva oss en inblick i indianernas
föreställningar om lifvet efter detta och om gudarne. Dels genom dem,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
