Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Contributor Gun Kessle died in 2007, less than 70 years ago. Contributor Björn Bergström is or might still be alive. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X. Tåg till Patna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fick en extra stjärna och deras månadslön steg från 2 000 till 2 500
rupier. Likadant var det i de andra vapengrenarna. Alltsomallt
befordrades tolvhundra majorer och likställda i ett slag. Ändå klagar de
yngre officerarna. Det går för sakta. Det tar sex år att bli kapten och
kan ta tretton år att bli major. Men då det blivit så många högre
officerare att vi inte vet vad vi skall göra med dem och
överstelöjtnanter placeras att stämpla tågbiljetter ute i bondhålor har de civila
ryckt förbi i rangrullan. Inte ens en brigadier har någon status längre.
En ung district collector ute på sin första post med ett litet distrikt om
inte mer än en lakh invånare eller så går utan vidare före en brigadier
gammal nog att vara hans far och som blivit silverhårig under aktiv
tjänst i fyra krig. Så borde det inte fa vara!
Tåget stannar. Vi är i Aligarh. Det är midnatt och tåget är i tid. Dr
Chowdry drar från reglarna och säkerhetsspärrarna och drar upp
dörren. Han talar med några järnvägstjänstemän. De står mitt emot
varandra på perrongen och dr Chowdry talar högt. Sedan vänder han
och går tillbaka till vagnen. När han kommer in säger han:
— Jag försökte skaffa beddings åt er. Men de ville inte ge några. Det
skulle anmälts i förväg, sade de. Dessutom höll tåget bara fem
minuter. Så är det! Hade det varit någon pli på dem hade de naturligtvis
skaffat fram beddings. Men så är det överallt numera. Ingen vill ta
ansvar och reda upp något.
Tåget rister och runkar och drar sakta ut från Aligarh.
— Det gör inget, säger jag. Vi har kläder nog. Min hustru sover
redan.
— Ja, godnatt då, säger han. Jag släcker om ni tillåter.
Dammet irriterar. Jag har svårt att sova. Det kliar. Det täpper till
alla porer. Jag far svårt att andas. Trots att det är kallt går jag ut till
duschrummet för att tvätta mig. Hela förstaklassvagnen sover. Alla
dörrar omsorgsfullt reglade. Jag duschar. De indiska
bredspårsjärnvä-garna ger möjlighet till bekväma vagnar. Denna förstaklassvagn är
byggd 1977. Men nästan alla fönster har slagits in och reparerats
nödtorftigt. Vagnen ser ut som om den varit i krigstjänst. Dock har
den bara gått på linjen Delhi—Calcutta i tre år.
Jag tar på mig ytterligare en tröja och sveper regnrocken om mig
och har gjort en kudde av ett underklädsbylte. Dr Chowdry sover
tungt. Korta och auktoritativt stötvisa snarkningar. Jag undrar vem
han är och vad han är och varför jag delar kupé med honom. Det kan
vara en tillfällighet. Jag kan ha träffat honom förr. Sådant händer.
Men det verkar säreget.
Jag har svårt att sova. Tänker på mötet häromdagen och på
diskussionen med Kumar och Santosh och Suraj. Visst behövs den stora
94
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
