Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Contributor Gun Kessle died in 2007, less than 70 years ago. Contributor Björn Bergström is or might still be alive. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XX. Röken från brända byar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det som skiljer Patna av i dag från Stockholm för hundra tjugo år
sedan är att Patna trots allt inte har kolera. I varje fall inte mer än att
den kan rymmas inom det allomfattande och dunkla uttrycket
gas-troenteritis. På bakgårdarna håller de finaste familjer sig med
gas-troenteritis i tjänarkvarteren som de fina europeiska familjerna höll
sig med kolera bland folket. Att de indiska städerna på detta sätt är
ålderdomliga beror på att kolonialismen och främlingsväldet avbröt
och snedvred Indiens utveckling. Att europeiska journalister ofta
drabbas av kulturchock i Indien och börjar skriva om indisk avföring
och indisk andlighet visar bara att de är historielösa. De skulle
drabbas av samma kulturchock om de råkade möta sin farfarsfar.
Med detta säger jag inte att Indien är efterblivet. Det är ju så att
den som vill möta en Diderot eller diskutera med en Voltaire har
större möjligheter att i dag göra det i Calcutta eller Bombay än i Paris.
För att inte tala om Stockholm! Till Patna — men knappast till
Stockholm — skulle man kunna resa för att träffa en Berzelius. Även
om Stockholm blivit renligare sedan Egron Lundgren skrev är det
intellektuellt talat fortfarande en bondhåla i jämförelse med Patna.
Det är detta som gör att det är så viktigt att förstå skeendet. Det gör
man genom att lyfta undan hinnan från ögongloberna och börja se;
lämna kolonialismens begrepp! Det är ett rikt land, Indien. Nog
kunde det försörja sin befolkning och mer därtill. Men fattigdomen i
den halva miljon dynghögar som kallas byar — för att tala med
Gandhi — den har bara tilltagit under dessa utvecklingsårtionden.
Mot att de fattiga blir allt fler och fler i Indien hjälper varken
kondomer eller p-piller eller kampanjer från SIDA. U-hjälpen hjälper
blott u-hjälparna och deras compradorvänner och ger dem ett
existensberättigande. U-hjälpen är en födkrok. En sådan som fanns i
bondstugorna förr. Ett krumt horn ur vars spets barnet kunde suga
näring. Men det är u-hjälparen som suger och skaffar pensionspoäng.
Indiska eländet är ett tredjevärldselände. Det är ett elände som det
gamla Frankrikes från före 1789 eller det gamla Rysslands från före
1917. Överklassen är feodal och halvfeodal och har feodala vanor.
Den investerar inte. Den slösar och tär och de fattiga blir allt fattigare
och allt fler. Också härifrån Patna har under senare år exporterats
utbildad arbetskraft till arabländerna, oljeländerna. Det har hjälpt
upp landets valutasituation. Men till vad har pengarna använts? Jag
går mot museet och ser pengarna från Kuwait komma smattrande.
Motorcyklar åt familjen. Lite jordspekulation. Det typiskt asiatiska i
det indiska produktionssättet — det som skiljer från den europeiska
feodalismen — är att en allt övervägande del av jordbruksöverskottet
gick till icke-produktiv konsumtion och att engelsmännen genom att
233
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
