- Project Runeberg -  Chefen fru Ingeborg /
Hattarna

Author: Hjalmar Bergman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

VÅREN

Hur börjar en händelse? Hur förlöper den? Var slutar den? Betyder den lidande eller löje? Och har den någon annan betydelse, en betydelse som faller utanför lidande och löje?

Denna händelses personer äro fyra. Därtill kommer några bipersoner, bland vilka märkas i främsta räckan fru Julia Koerner, en berömd skådespelerska. Hon är icke den viktigaste bipersonen, men hon är den mest talträngda.

Hattarna

Fru Koerner befann sig i huset Balzars spegelrum. Det var icke ett spegelrum, avsett för kunderna, utan ett sådant, där kringresande agenter brukade förevisa sina varor. Chefskontoret låg näst intill. Och bredvid fru Koerner stod mode- och konfektionsfirman Jacques Balzars chef och innehavare fru Ingeborg Balzar. Dessutom kringsvävades skådespelerskan av tvenne unga, vackra flickor, som insvepte henne i allehanda tyger, utsökta och rika. De betjänade henne som änglarna jungfru Maria med mjuka armrörelser, upprepade knäfall, böljande kroppsböjningar. Deras sköna och oskuldsfulla unga anleten strålade av from beundran. Man kunde ha trott, att skådespelerskan just nu gjorde de första inspirerade förberedelserna till någon av sina stora tragiska gestalter. Så allvarligt var det dock ej. Hon provade för sitt nöjes skull. Fru Julia provade rätt ofta för sitt nöjes skull och hennes väninna, fru Ingeborg, hade ingenting emot dessa ofta långvariga seanser. De gåvo henne idéer, användbara i yrket. Fru Balzar hade flera präktiga, nyttiga, beundransvärda egenskaper, men hennes fantasi var icke särdeles rik.

Nu inträdde förste kontorschefen, herr Andersson, och yttrade:

Hattmannen är här. Va ska jag svara honom?

Kära Andersson, suckade fru Balzar. Jag har sannerligen inte kunnat besluta mig. Bed honom komma igen i morgon.

Det gör jag inte, genmälte herr Andersson. Hattmannen har redan behandlats på ett oanständigt sätt. Varför fattar inte chefen ett beslut? Jag är rädd, att chefen börjar bli gammal. Det har jag för resten sagt länge: chefen börjar bli gammal.

Herr Andersson närmade sig sjuttiotalet, hans chef hade icke överskridit de fyrtiofem. Men han ville, att de skulle åldras samman. Varken som man eller yrkesman är det roligt att bli gammal. Likväl lindrar det att ha gott sällskap. Herr Andersson var en egoist och en slug karl. Han sökte inbilla sin beundrade chef att hon - i egenskap av kvinna - åldrades ungefär dubbelt så hastigt som han.

Med blicken fästad vid sin spegelbild utbrast fru Koerner:

Ingeborg är femton år äldre än jag. Och vem är jag? Är jag inte en ros i sin knoppning? Skäms, herr Andersson, och vad är det fråga om?

Fru Balzar öppnade en av de stora spegeldörrarna och tog ur väggskåpet fram en läderask. Den innehöll sju små halmhattar, alla sju olika till färgen men av samma modell och i samma flätning. Modellen påminde mest om en fransk hjälm. Flätningen var tunn och ojämn.

Fru Balzar förklarade:

Det är en massartikel. Tar jag ett stort parti, kan jag sälja hatten mycket billigt och har ändå hopp om rätt god förtjänst. Men då krävs det också, att modellen verkligen slår igenom. Jag kan inte variera monteringen särdeles mycket, det bleve för dyrbart. Alla stadens butikstöser och kontorsflickor måste trippa omhring i samma hatt. Jag tror inte på saken.

Och därmed är den avgjord, bestämde herr Andersson skyndsamt. Men fru Koerner höjde ögonbrynen och yttrade:

Ingenting är avgjort, förrän jag har provat hatten. Flickor är apor. Jag unnar dem att gå i samma hatt.

Hon tog en av modellerna och satte den med omsorg på sitt huvud. Under fem minuter rådde tystnad. Fru Balzar stod i begrundan, de båda flickorna i beundran. Gamle Andersson, vitskäggig och fet, smög omkring på tå med armarna utsträckta, fingrarna utspretade. Han tryckte den kullriga ryggen upp mot spegelväggarna, som fördubblade och mångdubblade bilden av en klumpigt men försiktigt framlinkande gorilla. Än hukade han sig ned, grinade och kisade mot den sköna, än sträckte han sig upp mot henne och vidrörde hastigt och skyggt hennes lockar. Fru Koerner, van att beskådas, beskådade ostörd sig sjalv. Hon mumlade:

Förvånande, förtjusande och förförisk.

Omdömet måste dock endast ha gällt hennes egen person, ty hon tillade:

Hatten är tarvlig och tråkig. Den klär mig inte. Mitt ansikte är för själfullt och har för mycket race. Låt oss nu prova på dig, Ingeborg. Du är vacker men lättfattlig. Du ser ut som en lätt åldrad butiksflicka av ovanlig skönhet.

Låt oss hellre försöka med en icke åldrad butiksflicka, mumlade fru Balzar. Hon valde bland flickorna den sötaste och satte hatten på hennes huvud. Provningen blev livligare. Flickan snurrades runt, drogs hit och dit, hatten trycktes och rycktes än ned på örat, än fram över näsan. Anderssons knotiga gubbhand grep kring flickhakan och vred det lilla huvudet så långt åt sidan att det knakade i knotorna. Åsynen av gubben och flickan väckte plötsligt fru Koerners stundom dystra fantasi. Hon pekade på gubben och yttrade:

Gammal kock vridande huvudet av späd kyckling.

Alltmer försjunkande i stilla undran fortsatte hon:

Hur är det möjligt att en man med herr Anderssons stränga åsikter och rena personliga moral har kunnat ägna ett helt liv åt modebranschen? Varför inte lika gärna bedriva vit slavhandel? Titta på ungen! Hon är läcker och lockande, därför att hatten klär henne. Den kommer att klä femtusen andra sötnosar, och den kommer att inverka ekonomiskt och moraliskt skadligt på cirka tiotusen män, lågt beräknat. Alla era affärer och spekulationer syfta åt samma håll - att med ytliga och ofta förfalskade medel egga lidelserna. Hur kan en rättskaffens man förtjäna sitt bröd i ett sådant yrke utan att känna samvetskval. Trots sina sjuttio eller åttio år åstadkommer herr Andersson flera olyckor än ett helt kavalleriregemente.

Julia, avbröt fru Balzar, det här är en allvarlig sak. Det är en affär. Skulle du vilja vara tyst i fem minuter?

I stället för att efterkomma en rimlig begäran tog den stora skådespelerskan fram sina djupaste brösttoner och gick på:

Jag klandrar herr Andersson, men jag avskyr dig. Själv går du klädd som en nucka. Du är fullständigt fri från alla ömma känslor, och du täckes förakta dem, som icke äro det. Men all din omsorg går ut på att draga männens glödande blickar till dina svagare systrar. Kan man tänka sig någonting mera infamt? Varken moral eller vänskap har någon betydelse för en modehandlerska. Jag har sett Axeline i hennes nya hatt. Den kommer från dig, från min bästa väninna. Den klär henne. Nåväl, om en hatt klär Axeline och gör henne nästan vacker, så innebär det en förfalskning. Ty hon är av naturen ful, förfärligt.

Axeline, en annan stor skådespelerska, hade intrigerat mot fru Koerner och lyckades någon gång beröva henne en roll. Hennes anmärkning var sålunda berättigad men åhördes varken av fru Balzar eller hennes kontorschef. De stredo alltjämt, ehuru tysta, om hatten. Och fru Koerner fortsatte:

Modehandeln bör räknas bland de samhällsskadliga näringarna. Så länge dess kundkrets bestod av en handfull förnäma damer, kokotter, skådespelerskor, hade den ingen betydelse. Men i våra dagar, då alla töser uppifrån kungadottern till torparflickan ägnar fyra femtedelar av sina tankar åt modehandeln, har den betydelse. Den har renodlat och förfalskat den ursprungliga naiva pyntlusten. Den har upplöst och förvanskat kärleken. Förr i tiden var kärleken en känsla mellan tvenne människor. Nu är den en känsla mellan en människa och hennes utseende. Detta har modehandeln åstadkommit. Den och dess utövare bära på en mäktig skuldbörda. Du, Ingeborg Balzar, du nuckigt klädda, kyliga kvinna, just du har gjort kärleken flack och fånig, ljum, lam, lessam, ytlig och ytterst ointressant, kall, konstlad och kuslig.

Fru Ingeborg sa:

Andersson, jag - kan - icke - besluta mig. Det är ändå en stor affär, det gäller mycket pengar.

Herr Andersson tuggade sitt vita skägg, han grinade ett löje av medlidande, förakt och kärlek. Så drog han sig sakta baklänges ut på kontoret, i det han med pekfingret vinkade åt sin chef att följa. Han tog henne med ett löst grepp om båda handlovarna:

Chefen, viskade han, det är en stor affär. Men det är inte penningrisken, som skrämmer oss mest. Det är risken att misslyckas -

Naturligtvis, mumlade fru Ingeborg.

Det är risken, att folk skall finna oss mindre omdömesgilla. Den risken törs vi inte längre löpa, ty - vi börja bli gamla. Och - som Ibsen säger - ungdomen knackar på dörren.

Med ibsensk punktlighet knackade det nu verkligen på dörren. Den öppnades omedelbart av en ung man med klirrande sporrar, kavalleriuniform, ridspö. Hans tämligen låga panna och alltför tjocka svarta ögonbryn rynkades i oro eller vrede. Han gick fram till fru Balzar och kysste henne på kinden. I detsamma upptäckte han skådespelerskan i spegelrummet. Och hon upptäckte honom. Hennes livliga ögon blevo nu livligare. Hon lät de dyrbara tygschoken glida från skuldrorna. Med en utomordentligt behagfull rörelse vred hon kroppen ett halvt varv, sträckte inbjudande fram sina händer. Den unge mannen trädde in i spegelrummet. Han sa:

Varför står du här och skräpar? Du har gott om tid, men det finns folk, som arbetar. Lämna dem i fred.

Den stora skådespelerskan slog snabbt sina armar kring hans hals och utbristande: O, mitt hjärtas egen älskling! - kysste hon honom på mun. Han gjorde sig lös, han tog upp sin näsduk, torkade läpparna och yttrade lugnt men bestämt:

Usch! Det är verkligen obehagligt att bli kysst, när man inte alls är i den sinnesstämningen. Du tror, att du är oemotståndlig. I själva verket är du ett halvgammalt fruntimmer med sminkade läppar. Det är nakna sanningen om dig. Usch!

Du skulle inte ha kommit mig så nära, mumlade fru Julia urskuldande. Jag har ju mitt temperament.

Och hon fortsatte att drapera sig. Löjtnant Kurt Balzar tog sin mor under armen och förde henne ut på kontoret, där herr Andersson satt på lur bakom pulpeten. Löjtnanten reglade dörren till spegelrummet.

Usch! upprepade han. Nu är vi säkra på den kanten. Jag måste tala med mamma. Jag har någonting alldeles ytterligt obehagligt att meddela. Det rör Suzanne.

De tjocka svarta ögonbrynen sköto snett upp över pannan och liknade ett par djävulshorn, de mörkblå ögonen glödde dystert. Men fru Ingeborg blev icke skrämd. Sällan händer någonting så obehagligt att det icke kan uthärdas. Om man tar det med förstånd och tålamod. Hon satte sig i en svällande läderstol. Låt höra -

Då dök herr Andersson upp bakom pulpeten.

Chefen! Hattmannen! Här skall varken talas, tänkas eller handlas, förrän hattmannen fått besked. Monsieur Balzar avhandlade aldrig familjeärenden under kontorstid. Men det är det trevliga med att ha en kvinnlig chef -

Någon knackade på dörren till yttre kontoret. Det var hattmannen, som lät fråga -

Fru Ingeborg sa:

Kära Andersson, gå ut och lugna honom. Han ska få besked.

Herr Andersson gick. Lämnade allena i rummet började mor och son granska varandra med allvarligt forskande blickar. Denna tysta granskning var sedan urminnes tecken att ett avgörande förestod. Slutligen yttrade firmans chef:

Saken är den, att jag har fått offert på ett större parti vårhattar. Det kunde möjligen bli en god affär. Men jag har svårt att bestämma mig. Jag är kanske trött. Jag skulle vilja ha ditt råd.

Nu hände, vad hon med moderlig förslughet visste skulle hända. Först kom rodnaden, plötslig, hastigt övergående och åtföljd av en serie nervösa blinkningar. Så försvann den militäriska stramheten ur kroppen och ersattes av en tämligen slyngelaktig vårdslöshet. Sålunda förvandlad satte sig herr löjtnanten på läderstolens armstöd, tog modern under hakan och betraktade henne med ett löje, som han själv ansåg vara frätande satiriskt. Hon å sin sida fann det lika barnsligt och förtjusande som alla hans andra löjen.

Jaså, sa han med stark satirisk betoning. Chefen vill ha mitt råd? Det är kanske första gången jag blir tillfrågad?

Hon svarade:

Det är inte första gången jag begär ditt råd, men det blir kanske första gången jag följer det.

Han la handen över hennes mun och talade. Hon kysste handen, som låg över hennes mun, tog sedan bort den och talade. Han la åter handen över hennes mun och talade. Så fortgick det en stund. Det var deras sätt att avhandla allvarliga ämnen. Och ämnet var allvarligt. Frågan gällde icke hattaffären allena, den gällde sonens inträde som delägare och medbestämmande i firman.

Saken var på förhand avgjord. Enligt Jacques Balzars yttersta vilja skulle sonen vid fyllda tjugofem år göra sitt inträde i firman. Herr Andersson avvaktade med otålighet den fastställda tidpunkten, Kurt likaså. Fru Ingeborg tänkte icke korsa en yttersta vilja, som i själva verket varit hennes mer än mannens. Herr Balzar hade aldrig haft någon vilja. I firman hade han representerat den fina smaken, fru Ingeborg viljan.

Olyckligtvis hade sonen ärvt mer av viljan än av den goda smaken. Det visste de, det sågo de fullständigt klart. Den goda smaken kunde ersättas utifrån. Men hur skulle det gå med de båda viljorna? Däri låg en risk för firmans trivsel och bestånd, för det dagliga brödet, den dagliga samlevnaden. Kurt målade framtiden kort och klart:

Det kommer att bli ett litet helvete.

För resten gjorde de varandra inga förebråelser. De voro sådana de voro, och saken var sådan den var. Du är ett tjurhuvud, brukade fru Ingeborg säga, och det är din mors fel. Men jag får väl söka jämka mig så gott jag kan.

Vartill sonen genmälte:

Vilket vill säga detsamma som intet. Men hör nu! Aldrig, aldrig kommer jag att inträda i firman. Aldrig så länge du lever.

Vartill modern suckade:

Nå, jag får väl raska på med att dö.

Då blev han ond, ruskade henne och kysste henne.

Så hade saken stått i långliga tider, så stod den ännu i februari ungefär ett år före den ödesdigra födelsedagen. Då inträdde så småningom en förändring.

Den markerades redan vid herr Anderssons återkomst från yttre kontoret. Löjtnanten stod mitt på golvet nedhukad över läderasken med de sju hattarna. Fru Ingeborg letade bland pulpetens papper. Hon sa:

Andersson, tag fram offerten och våra kalkyler. Eftersom jag av någon obegriplig anledning inte kan bestämma mig, överlämnar jag saken helt och hållet åt Kurt. Han får avgöra. Om ett år ska han i alla fall inträda i firman. Det skadar inte, att han så småningom får vänja sig vid ansvaret.

Vändande sig till sonen tillade hon:

Ajjö, min herre. Jag lämnar dig ensam med dina plikter. Andersson står till tjänst med alla upplysningar. Jag tänker inte besvära.

Andersson utstötte en viskning:

Chefen abdikerar! Äntligen -

Hon svarade:

Chefen abdikerar icke.

Hon gick in i spegelrummet, låtsades stänga dörren men öppnade den åter på glänt, så pass att hon i spegeln kunde iakttaga sonen. Hon ville inte lyssna, hon ville bara titta på. Hon tyckte det var roligt att se, hur pojken såg ut, då han gjorde sin första affär. För resten skulle hennes samvete inte ha förbjudit henne att lyssna. Men det var en fysisk omöjlighet. De båda herrarna, som tagit plats vid chefens skrivbord, talade lågmält, under det att fru Julia Koerner i spegelrummet talade högljutt.

Fru Koerner talade gärna. Elakt folk kallade henne skata. Andra menade, att den samvetsgranna konstnärinnan tränade sin starka och vackra stämrna. Ej sant. Fru Koerner var en sokratisk ande, hon tänkte ständigt och hade ständigt behov av att meddela sina tankar. Åt vem hon meddelade dem kunde vara likgiltigt, men han föredrog dock unga flickor. Ty hon var viss om att hennes tankar skulle gagna dem vid ett eller annat kritiskt tillfälle.

Ja, mina ungar, sa hon till de tjänande änglarna, utan arbete vore en människa med mitt temperament såld. Jag är vacker och tilldragande och har dessutom den egenskapen att framkalla hjärtklappning. Men hjärtklappning är en smittsam sjukdom. Mitt stackars hjärta skulle snart ha klappat slut, om jag inte i tid funnit botemedlet. Jag rabblar min läxa, den roll jag för tillfället instuderar. Man säger mig de mest bedårande saker, men jag rabblar och rabblar. Slutligen blir jag ursinnig, därför att jag inte får vara i fred med min läxa. Då är det färdigt, då upphör den ljuva hjärtklappningen. Naturligtvis rabblar jag invärtes, men ibland glömmer jag mig och rabblar utvärtes. Då upphör även den älskande mannens hjärta att slå. Vanligen helt och hållet och för alltid. Ni, stackars barn, ha inga läxor, men ni ha era hattar och tyger och bandstumpar. Tänk på dem, sakligt och intensivt, ifall någonting skulle hända er. I arbetet finns räddningen. Hinc robur et securitas.

De tjänande änglarna knähöjde inför henne och beundrade henne och hon fortsatte att prova och prata. Fru Ingeborg åter var helt upptagen av spegelbilden. Kurt satt vid skrivbordet, bakom och lutad över honom stod herr Andersson. Det strida, vita gubbskägget bröts mot den unges mörka, välkammade hjässa. Det skrynkliga, rödhrusiga gubbansiktet grinade över den unges, brunhyllt och allvarligt. Tavlan kunde ha anstått en familjejournals nyårsnummer. Två generationer! tänkte fru Ingeborg och glömde den mellanliggande, hennes egen. För ögonblicket glömde hon också, att det var någonting viktigt, som avhandlades därinne, en affär, en penningsak. Pojkens allvar kom henne att småle. Hon kände igen den spända, ivriga, viktiga minen. Hon hade iakttagit den så ofta och just som nu i smyg smålett. Det var lekens vikt och allvar. Pojken lekte, modern log.

De tjänande änglarna fortsatte att knäböja och fru Koerner fortsatte att prova och prata. Hon sa:

En sak vill jag säga er, mina småttingar: man måste alltid vara beredd på överraskningar. Därför att en händelse aldrig hänt, ska man inte tro, att den aldrig kan hända. Vilken människa som helst kan begå vilken handling som helst i vilket ögonblick som helst. I dagliga livet ser man det ofta och även någon gång på scenen. En väninna till mig, en mycket stor skådespelerska, som vi kunna kalla Amalia, hade premiär på en fransk komedi. Emot henne spelade hennes frånskilde man, som vi kunna kalla Gustaf. De hade varit skilda länge och voro de bästa kamrater. Han skulle spela hennes man och hon skulle bedra honom och han skulle överraska henne i älskarens famn. Eftersom pjäsen var fransk skulle han stanna i dörren och med korslagda armar yttra: Min vän, vill ni bevilja mig ett enskilt samtal med min hustru? - eller något liknande som antyder en vulkan under snötäcket. Nå, mina ungar, vet ni vad han gjorde? Han gick rakt på mig, grep mig i skuldrorna och slungade mig tvärsöver hela scengolvet så att jag hamnade under en soffa. Publiken tyckte att det var stor konst, men den får sannerligen förlåta mig att jag inte kunde fortsätta att spela där jag låg ledbruten under soffan. Sådant hade aldrig förr hänt på scenen, ty där har man nog av författarens känslor och tackar Gud att man slipper sina egna. Men ett gammalt källsprång måtte plötsligt ha vällt upp i Adolfs själ och ersatt läxan. Hinc illæ lacrimæ. Vilken människa som helst kan bli hur vansinnig som helst i vilket ögonblick som helst. Därför måste man vara beredd på överraskningar.

Spegebilden hade ändrats. Herr Andersson stod nu på andra sidan skrivbordet och dolde med sin breda rygg Kurt. Av sonen såg fru Ingeborg blott ena armbågen, vars rörelser antydde att han skrev. Alltså hade han gått igenom hennes kalkyler och gjorde nu sina egna beräkningar. För forsta gången på ett kvartssekel skulle firman Jacques Balzar göra eller icke göra en affär fullständigt oberoende av fru Ingeborgs vilja. Det kändes vemodigt. Stor affär eller liten, god eller dålig - det var i alla fall början till slutet. Hon tog i låsvredet, stängde dörren, öppnade den åter på glänt. Hon visste inte, varför hon gjorde så. I själva verket gjorde hon det för att påkalla sonens uppmärksamhet. Här har du mig! Det är kanske i alla fall bäst att jag -

Han skänkte henne ingen uppmärksamhet. Det stack henne. Men hon sa till sig själv: Jag är dum och oresonlig. Kan någon människa ha det bättre ställt än jag? Jag börjar bli gammal och jag har en son, som är den duktigaste, allvarligaste, ordentligaste pojke jag känner. Han är tjugofyra år och han har aldrig berett mig en sorg. Han är så öm och hänsynsfull och omtänksam emot mig som ingen annan son i världen. Men här står jag bakom en dörr och lurar på honom och är avundsjuk. Eller va jag ska kalla det för. Jag borde skämmas. Om han blir en god affärsman, det kan jag inte veta. Men att han är en god son, det vet jag. Och det borde räcka. Men jag är ett nöt.

Den sig förnedrar skall varda upphöjd, citerade fru Julia Koerner. Och vad nu den här stackars människan beträffar så fick hon en i mitt tycke lika upphöjd som tragisk död. Hon blev förälskad i en ung man och han i henne. Det kunde hon icke hjälpa, det var oemotståndligt. En dag, när mannen farit till staden, smög den andre sig fram till gården och sökte förmå henne att rymma. Han kom så plötsligt över henne, att hon gav vika. Hon följde honom alltså till stationen, som låg rätt långt borta och på andra sidan en skog. Men under det att de väntade på tåget, fick hon samvetskval och ångrade sig. Hon återvände hem, sprang som en toka för att komma före mannen. Det lyckades inte. Fönsterna lyste, mannen var hemma. Nu hade hon att välja. Hon kunde gå in till mannen och säga: Jag tog mig en promenad och gick vilse i skogen, det är därför jag kommer så sent. Han skulle ha trott henne. Men ser ni, mina ungar, det finns verkligen människor, som aldrig ljuga. Jag högaktar dem och avundas dem, ty själv skarvar jag gärna en smula. Det hör samman med mitt dramatiska och katastrofala temperament. Den här lilla varelsen hade aldrig sagt sin man ett osant ord och det var hennes stolthet i livet. Skulle hon avstå ifrån den? Börja ljuga och fortsätta att ljuga. Ty den som börjar, fortsätter. Eller skulle hon gå in och säga: så och så förhåller det sig - jag älskar en annan, men min plikt likmätigt stannar jag hos dig? Det hade varit att göra mannen djupt olycklig och hon ville inte göra honom olycklig. De båda vägarna hade hon emellertid att välja emellan - någon tredje fanns icke. Hon gick tillbaka in i skogen och grubblade och grubblade timme efter timme. Därinne gick mannen och väntade, för varje minut allt oroligare. Därute gick hon och vankade, för varje minut allt hopplösare. Slutligen satte hon sig på en stubbe. Jag tänker, att hon sa till sig själv: Jag stiger inte upp, förrän jag har bestämt mig. Så säger hopplösa människor. Då förbarmar sig den gode Guden över henne och löste med säker hand alla knutar på den livstråden. Det var en vinternatt. Han lät henne dö av köld.

O! utbrusto på en gång de båda änglarna och böjde knä.

Fru Ingeborg spratt till.

Kurt hade rest sig, hastigt som ungdomen reser sig. Han gick med raska steg mot yttre kontoret, Andersson lunkade efter. Fru Ingeborg tvekade ett ögonblick, så ryckte hon upp dörren. Samtidigt stängdes dörren till yttre kontoret. Hon sprang in i rummet, tvärstannade mitt på golvet, stod där och vred sina fingrar.

Nu. Just nu. Plötsligt, tydligt och klart. Såg hon. Att. Affären var dålig. Den var inte bara dålig, den var omöjlig. Den betydde bortkastade pengar. Och den betydde inte bara bortkastade pengar. Den kunde betyda minskat anseende. Den var smaklös. Den kunde skada firman.

Hon kunde hindra den. Hon kunde springa efter Kurt och hålla honom tillbaka. Även om han redan sagt hattmannen sitt ja, kunde hon ingripa och säga sitt nej. Hon var firmans chef. Men.

Om nu Kurt hade sett saken med samma ögon som hon? Om han förstått, att affären var dålig, om han gått ut för att ge hattmannen avslag? Då skulle han säga: Mamma lilla, den saken begriper jag lika bra som du. Och jag behövde bara en kvart för att besluta mig. Men du! Kan du hålla ord och avtal? Hade du inte heligt lovat att låta mig sköta den här saken själv? Där ser du!

Hon beslöt att icke ingripa, hon rörde sig ej ur fläcken. Därute avgjordes saken, hon rörde sig ej ur fläcken.

Och Kurt steg in. Han gick fram mot henne leende och vacker som en salig ängel. I hennes tycke. Han sa:

Mamma lilla, jag har bjudit hattmannen på middag i kväll. Du har väl ingenting däremot?

Hon skakade långsamt på huvudet. Hon vågade inte fråga med munnen, men hon frågade med ögonen. Han svarade triumferande:

Affären är uppgjord. Jag har köpt hattarna.

Hon stönade. Men han lyfte med ungdomlig värdighet sin hand, avvärjde varje utbrott av misströstan. Och han tillfogade:

Du kan vara lugn. Jag tänker också sälja dem.


Project Runeberg, Thu Dec 20 04:26:25 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ingeborg/1_1.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free