- Project Runeberg -  Chefen fru Ingeborg /
Tiggaren

Author: Hjalmar Bergman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Tiggaren

En herre från modeavdelningen anmälde, att en mycket hög dam anlänt för att göra några inköp. Herr Balzar i tiden hade haft för vana att i egen person betjäna den höga damen, och fru Ingeborg följde sin mans exempel. Hon lämnade alltså kontoret, sägande: Vänta här, barn, men gräla inte.

Hon gick genom yttre kontoret och log för sig själv, då det starka suset av viskningar plötsligt tystnade. Förlovningen diskuteras, tänkte hon, jag skulle antagligen få veta åtskilligt, om jag hade en osynlighetshätta. Hon gick ned i hissen och kom in i herravdelningen. Det led mot stängningstid, kunderna voro få, expediterna började redan ordna hyllor och fack. Vid disken med halsdukar stod en kund i valet och kvalet. Tydligen tog han saken grundligt. Han la hatten på disken, knäppte upp ytterrocken och gick med ett knippe halsdukar i handen fram till en pelare, i vars spegelyta han prövade de olika kulörerna mot västen. Ingenting dög. Han räckte halsdukarna åt expediten och vände tillbaka för att söka andra. Samtidigt passerade fru Balzar disken. Hon tvärstannade. Hennes hjärta började våldsamt dunka. Varför?

Det var han! Fästmannen.

Mycket riktigt, det var han. Fru Ingeborg glömde den höga kunden, hon började plocka ihop kragar som lågo kringströdda. På andra sidan disken stod färtmannen. Han hade åter vänt sig mot spegeln, provade. Fru Ingeborg såg honom i profil. Han var lång och blond, civilklädd visserligen men i snitt och hållning oförtydbart officer. Han hade en kraftig haka, en rak näsa, ett ärr på kinden strax nedanför ögat. Fru Ingeborg kände igen honom. Naturligtvis hade han förändrats och utvecklats. De sju åren mellan 17 - 18 och 24 - 25 äro mäktiga år. Men hon kände igen honom. För resten var förändringen uteslutande av godo. Hennes hjärta dunkade alltjämt hårt och oregerligt. Hon visste inte varför. Antagligen hade Suzannes överraskning tagit djupare, än hon själv velat kännas vid. Och plötsligt blev hon alldeles våldsamt glad. Ögonen tårades, hon knäppte sina händer, hon tänkte:

Herregud, vad jag är glad! Han ser ju hygglig ut. Han ser ut som en karl, en riktig karl! Herregud, vad jag är glad! Det kan inte vara något fel med den där. Han ser ut som en fin, hygglig duktig pojke. Ärret klär honom. För resten är han på något sätt lik min egen pojke. De är lika som två parhästar, den ena mörk och den andra ljus. Herregud, vad jag är glad!

Och hon tänkte:

Om jag skulle ge mig tillkänna? Varför inte?

Då upptäckte hon, att den unge mannen smålog. Eller snarare småskrattade. Det förbryllade henne. Varför skrattade han? Hon vände på huvudet och såg i samma riktning som han. Deras blickar möttes i spegeln! Det var åt henne han skrattade! Blodet sköt upp i hennes huvud. Han kunde ha skäl att skratta. Där stod hon med knäppta händer, mumlande läppar och stirrade oavvänt på en främmande ung man. Främmande - ty han kände antagligen inte igen henne. Tog henne kanske för en åldrande butiksflicka, som i hemlighet tillber manlig skönhet. Hon blev ännu mera förvirrad, hjärtat dunkade ännu värre, kinderna brände. Hon visste inte, om hon skulle ta till flykten eller stanna och förklara. Men någon vidrörde hennes arm och viskade i hennes öra: Chefen, hennes kunglig höghet väntar -

Hon skyndade mot damavdelningen. Den ovanliga sinnesrörelsen stillnade för varje steg, men glädjen stannade kvar. I morgon skulle hon förklara saken för sin käre svärson in spe. Det var ett lustigt qui-pre-quo. Han såg trevlig ut, när han skrattade. Spjuvern!

Hon hälsade sin höga kund och betjänade henne. Det blev inte mycket krus, ty ingendera av damerna var kruserlig. Men mitt under det att varor förevisades, granskades, avhandlades, sammansattes, förändrades, förkastades, avbröt plötsligt den höga damen förhandlingarna sägande: Fru Balzar, ni är trött.

Trött, upprepade hon förvånad. Nej, inte särdeles. Man har ju rätt mycket att stå i. Men jag är inte särdeles trött.

Den höga kunden betraktade henne än uppmärksammare, hon lyfte pekfingret och hötte åt henne.

Jo, ni är trött. Om ni inte tar ledigt snart, blir ni överansträngd. Ni skulle fara upp till Dalarna på några veckor och sporta. Lyd mitt råd, fru Balzar.

Fru Balzar tackade med ett tyst leende för det vänliga rådet och fortsatte att expediera. Efter några minuter blev hon störd. Från herravdelningen trängde ljudet av häftiga röster. Det liknade ett gräl. Det stegrades, det stegrades, det stegrades. Hon hörde en drucken, lallande stämma. Hon tänkte: Det är omöjligt, det kan inte vara han, jag såg honom nyss, han var inte drucken. Hon råkade i skälva, hon hade aldrig i sitt liv känt en sådan skräck, hon visste inte vad hon sa, hon urskuldade sig, hon skyndade tillbaka in i herravdelningen.

Hon stannade vid första pelaren, pustade ut, var nära att sjunka samman. Hur kunde hon vara så dum! Sommarrominnet hade spökat, det var förklaringen. Den unge herrn, fästmannen, stod vid kassapulpeten med sin plånbok och sitt kvitto i hand. Hans trygga och korrekta lugn tog inte ens något intryck av det växande grälet. Fru Ingeborg skämdes.

Det var vid utgången uppträdet ägde rum. En skara biträden omringade en slusk. Avdelningschefen hade lagt sin hand på hans skuldra för att köra ut honom. Men slusken klamrade sig fast vid en hög, fristående glasmonter med herrhattar. Den vacklade betänkligt. Fru Ingeborg banade sig skyndsamt in i gruppen. Avdelningschefen sa:

Det är en tiggare.

Lögn! skrek slusken. Lögn! Jag är en kund, jag som andra. Jag är en kund.

Avdelningschefen sa:

Jag såg själv, att han tiggde av herrn där.

Han pekade på den unge mannen, som besvärad ryckte på axlarna. Slusken började åter skrika.

Tyst! Befallde fru Ingeborg. Släpp montern.

Han lydde ögonblickligen. Hon sa:

Har ni kommit för att köpa något? Vad är det ni önskar?

Hon granskade honom och fann en ohyggligt förfallen stackare, skälvande, söndersupen, varig i ögonen, skäggig över hela ansiktet, stinkande av sprit och smuts. Hon tyckte sig känna igen honom men hade ingen aning om var hon sett honom. Antagligen på gatan.

Han sluddrade - sannolikt på måfå -

Ja - jag - skulle ha - ett par kängsnören -

Några bland biträdena fnissade till. Fru Ingeborg sa:

Behagade herrarna återvända till sina sysslor?

Och till tiggaren:

Var god och följ mig. Den här vägen.

Hon gick före och hörde honom följa på ostadiga ben. Hon var dödligt rädd att han skulle ramla okull och kanske krossa en glasmonter. Den materiella risken bekymrade henne inte, men hon var rädd att göra sig löjlig. Inför sin käre herr svärson. Hon hade en känsla av, att hennes ära stod på spel.

Det gick lyckligt, de kommo oskadda in i skoavdelningen. Fru Balzar sköt undan det tjänstvilliga biträdet och drog själv ut lådorna med skohand. Svarta eller bruna? Tiggaren sänkte sin tunga, ostadiga blick ned mot vraken av ett par skor.

Bru-bru-bruna - låg - lågskor - om jag får be.

Hon tog fram en handfull buntar. Plötsligt lutade han sig över disken, hans huvud kom tätt intill hennes. Dunsten av denaturerad sprit var så stark att hon hickade till. Tiggaren viskade i upphetsad ton: Frun! Ja-jag har inte ett öre att betala med.

Hon svarade lågmält:

Det ordnar sig nog. Var god och välj: breda eller smala?

Hans skälvande hand fladdrade över buntarna, dök ned och högg en i högen. De anträdde återtåget till kassan. Även det gick lyckligt. När tiggaren fått sina skoband, väl inslagna, i handom, bugade han sig för fru Balzar och gick mot utgången. Men han ångrade sig. Han lufsade tillbaka mitt in i salen, han tog av sig hattskrället och gjorde en åtbörd, som påkallade uppmärksamhet. Och han yttrade:

Mina damer och herrar. Så. Ja, just så. Så ska en affär skötas. Jag är en gammal man i branschen, jag vet vad jag talar om. Därinne står en prinsessa. Jag ser henne mycket väl. Där står hon. Och husets chef expedierar henne. Som sig bör. Då inträder en tiggare. Ty jag är numera en tiggare, mina herrar, jag är en tiggare. Och jag blir illa behandlad. Av en lymmel. Då lämnar husets chef prinsessan och skyndar till tiggaren. Så, mina herrar, skall en affär skötas. Kund som kund. Alla lika, alla lika, alla lika. Jag rekommenderar mig.

Och han lufsade ut. Biträdena skrattade. Fästmannen skrattade. Fru Balzar själv drog på munnen. Men hon sa:

Nåja, mina herrar, ni kan ju gärna skratta. Om ni bara lägger läxan på minnet.

Hon återvände till den höga kunden och urskuldade sig.

Det var en stackars tiggare, sa hon. Man måste ju köra ut dem, men det bör ske på rätta sättet.

Hon följde den höga damen till dörren. Så vände hon långsamt tillbaka till herravdelningen. Man hade redan börjat stänga, alla kunder hade gått, även fästmannen. Hon kom att tänka på en sak. Varför hade han inte gett sig tillkänna? Låt vara att han i förstone inte kände igen henne - ehuru redan det var märkvärdigt eftersom hon känt igen honom - men sedan? Uppträdet med tiggaren måste ju ha låtit honom förstå, att hon var chefen, fru Balzar. Likafullt hade han helt enkelt gått sin väg!

Hon rynkade pannan och mumlade:

Jag är rädd att unga herrn saknar vanligt folkvett.

Hon stannade framför spegeln, i vilken hon och han en sekund bytt blickar. Plötsligt återfick hon den underbart behagliga känslan av en mycket djup tillfredsställelse. En tillfredsställelse som fyller hela kroppen med välbehag, spänstighet, kraft.

Hon sa till sig själv:

Jag är i alla fall mycket glad. Han har ett ovanligt sympatiskt utseende. Det kan inte vara något fel med den pojken. Jag är helt enkelt förtjust i honom.


Project Runeberg, Thu Dec 20 04:26:25 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ingeborg/1_3.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free