- Project Runeberg -  Chefen fru Ingeborg /
Jorden. Lazarus kommer till den rika kvinnan

Author: Hjalmar Bergman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

SOMMAREN

Jorden.
Lazarus kommer till den rika kvinnan

Man ska vara bra rik för att nödgas välja ett slott till sommarställe. Stugan är bättre, man bor närmre jorden. Sommaren är en tid då folk ogärna sitter på stolar; man föredrar förstutrappan eller bara backen. Det gäller att vara enkel. Urgamla kläder tagas fram och rustas upp nödtorftligen. Hur väl trivs man inte i dem! Byxan får en kådfläck, rockärmen en rispa och man trivs ännu bättre. Det är hederliga gamla kläder, säger man, jag bryr mig inte om att de är lite sjaskiga. Man tycker om att bli sedd i dem. Det kommer främmande! Vad bryr jag mig om det? Jag tänker inte byta. Tål de inte se en enkel bonne (eller fiskare) så får de vända om. Man går emot dem med händerna nedstuckna i rockfickorna så att plagget förlorar det lilla av fason, det ännu äger. Man är enkel och rättfram. Ibland gör man kanske som kontorschefen herr Andersson: lagar egenhändigt ett par kasserade smokingpantalonger med det klargröna bakstycket på en likaledes kasserad soffkudde. Varför skulle det präktiga tygstycket inte komma till användning? Fyllde det inte sin uppgift? Var står det skrivet att man inte kan bära en klargrön lapp i stussen? Så resonerar den sunde, sparsamme, över flärd och fåfänglighet upphöjde bonde, som vi alla äga inom oss. Innerst inne. Äga eller önska äga.

Man smakar på fiskarns kokta strömming och säger: Det är just sån mat, som jag tycker om. Tysta Marie får befallning att koka strömmingen i stället för att steka den. En gång, två gånger - sen upptäcker man att det finns annan mat, som är absolut lika enkel men som smakar bättre. Då upphör man att äta kokt strömming, ty att fortsätta skulle vara rena vidskepelsen, ett överskattande av strömmingen tarvlighet. Och man är inte någon fantast. Bor inte i lövhydda, livnär sig inte uteslutande av markens örter, spankulerar inte omkring naken. Men man frukosterar i kamkofta (inte morgonrock!) utan att säga: herrarna får ursäkta. Intet fnosk, intet pjosk. Själva den heliga renligheten får maka på sig. Man säger: Nu behålla vi knivar och gafflar så blir disken mindre. Eller: Det där glaset är inte oklanderligt, men så här på bondvischan - ! Ordet bondvischan fyller sinnet med stilla fröjd. Man uttalar ordet så grovt som möjligt, med grötig, tarvlig röst.

Och man umgås helst med enkelt, okonstlat folk. Man säger inte längre: Prinsessan var så vänlig och frågade, hur jag mådde - Utan: Vännen Öhman och jag ha resonerat politik. Jordbruk, fiske och politik äro de stående samtalsämnena då man samspråkar förtroligt med sin granne fiskaren och sin granne bonden. Därvid använder man enkla, ibland grova ord och vändningar, som förefalla riktiga. Tyvärr grinar bonden öppet åt dessa ord, som han visserligen finner riktiga, men uttalade av oriktig person. Han erkänner icke någon jämställdhet med stadsbon. Han kan hysa vänskap för honom, men han erkänner honom icke som sin nästa. Står man lutad mot hans ko utan att fästa det ringaste avseende vid att hon är fruktansvärt smutsig, avbryter han snart samtalet och säger: Frun ska väl akta sig så att den fina klänningen inte blir lortig. Man inbillar sig att man går klädd ungefär som hans egen gumma - vilken han sannerligen inte skulle varna! Men bonden inbillar sig ingenting i den vägen. Han vet, att stadsbor och bönder inte gå likadant klädda. När han är i stan, skäms han en liten smula för sina kläder, på landet förargar honom stadsbornas. De passa inte, de är dumma. Det är därför han vid alla möjliga tillfällen säger: Akta den fina klänningen! Det är hans sätt att skilja getterna från fåren. Fast man bor ett stenkast från hans gård, fast man så gott som dagligen besöker honom och troget delar alla hans åsikter rörande politik, jordbruk och fiske, blir man aldrig hans granne. När man talar om sin "gamle vän Öhman" innebär det ungefär samma tomma skryt som när en titulär kammarherre talar om "sin gamle vän Oscar".

Lättare är det att bli förtrolig med kringvandrande försäljare av bär, svamp, vispar, träskedar. Man köper, bjuder på kaffe och samtalar länge och med verkligt nöje. Ty man har plötsligt funnit den rätta tonen. Tror man. I själva verket är det den kringvandrande, som funnit rätta tonen. Yrket har lärt honom att tala till herrskapsfolk, lantligt, okonstlat och likväl avpassat efter deras fattningsförmåga. Kommer en sådan gubbe eller gumma igen år efter år, vilket ofta är fallet, betraktar man henne som en vän och nästan som en tillhörighet. Man säger: vår Lotta. Hör man sen ett dussin andra familjer säga "vår Lotta" blir man en smula överraskad och stött. Emellertid uppfattas hon som ett värdefullt samband med de människor som leva ett okonstlat liv i naturen.

En annan väg att komma det okonstlade jordelivet nära är förtrolighet med djuren. När man stryker kossan över mulen och gnuggar henne mellan hornen, har man en behaglig känsla av att förstå sig på djur. Man är inte främmande för detta stora rike. Grannhundens smekningar smickra. När katten stryker sig emot en, känner man sig älskad. Man säger: Jag vet inte hur det kommer sig, men alla djur tycka om mig. Det låter inte särdeles egenkärt, men det skulle i själva verket vara mindre egenkärt att säga: alla människor tycka om mig. Ty man litar mer på djurets instinkt än på människans. Man resonerar så här: om dessa oskyldiga, ursprungliga, ofördärvade varelser tya sig till mig, så betyder det, att det finns något gott hos mig. En förfallen människa skaffar sig gärna en hund och misshandlar honom för att visa att det ännu finns något gott hos husbonden. Ty varför skulle hunden eljest stanna, slicka hans hand? Hunden, som slickar uslingens hand, påminner om prinsessan, som kysser paddan. Du är ryslig, men jag anar att du är en förtrollad prins! Man sätter stort värde på djurens omdöme. Om en kejsare stiger ur sin vagn för att trycka din hand, så känner du dig oändligen smickrad, men om en tiger bryter sig ur sin bur för att slicka din fot blir du högfärdsgalen. Ty kejsaren ser vad som för ögonen är och begår många misstag, under det att djurens instinkt är ofelbar. Ingen ler mer självbelåtet än mannen, ur vars hand sparvarna äta. Djuren betyda mycket för vår fantasi och våra känslor. Att på sin morgonpromenad möta en räv är mer minnesvärt, mer uppiggande är att möta en berömd statsman. Hela ens dåsiga lekamen blir plötsligt spänstig, man stannar som en katt mitt i steget, hjärtat blir livligt och man behärskar fullständigt sina muskler, en mustig lust att handla snabbt, träffsäkert, rovgirigt sjuder i bröstet. För några ögonblick är man naturbarn, vilde. Eller tror sig vara. En liten räv gör starkare intryck än en stor statsman.

Luffaren gör också ett starkt intryck. Han är hälften människa, hälften djur, ett naturväsende, en nordisk faun. Hans tillvaro är hemlighetsfull, hans själ ogripbar. Det är lättare att studera en ekorres själsliv än en luffares. Man vet blott att han ständigt vandrar. Han äger en människas förstånd, men saknar eljest ett flertal av hennes högre egenskaper: arbetslust, smak för ordnat liv, kärlek till hem och familj, förmågan att samarbeta med andra, lusten att lyda, begäret efter likars aktning. Hans drifter äro otyglade, han inger fruktan. Frun, det är en luffare i köket! Var är herrarna? Man tillkallar dem icke, men man vill veta, var de finnas. Luffaren får mat och ett par gamla stövlar. Utan att tacka avlägsnar han sig. Man följer honom med blicken. Se efter så att han inte går upp på höskullen! Timmar efteråt beger man sig plötsligt till vagnslidret eller hönshuset för att se om han gömt sig där. Han har de vilda djurens förmåga att sticka sig undan. Han är otyglad och väcker en stark känsla av otrygghet. Man tyr sig till de sina, räknar över dem, stänger i smyg dörrarna. Ett åskväder har samma verkan.

Ljuvt jordisk känner man sig, då man ligger på magen i skogsmossan och betraktar ett kryp, vars svenska namn är lika okänt som dess latinska. Trots fyrtio somrar på landet har man aldrig sett det förr. Kanske är det en tillfällig komposition, en creation för säsongen. Det har stora horn, sex par ben, två par vingar, onyxögon - en ovanligt ful herre, men sympatisk på grund av sin arbetsiver. Han gräver i den hårda gråmossan för att få fram en stor, död fluga, som han antagligen vill äta upp. Det är ett sånt tillfälle, då man känner sig skyldig att hjälpa. Man tar en pinne och börjar försiktigt lossa det matnyttiga bytet ur mossan. Strax reser sig den fule heern på två ben och fäktar protesterande med återstående fyra. Han har missförstått, han är upprörd, han faller på rygg. Dumma kräk, säger man, förstår du inte att jag vill hjälpa - Med pinnen reser man honom, men som en trilsk barnunge kastar han sig ånyo på rygg. Det upprepas gång på gång. Man blir ivrig, man känner förtrytelse och tillgivenhet, ty det är en ohjälplig dumbom man vill hjälpa. Äntligen får man honom på benen. Han står sten stilla, hans energi tyckes krossad. Man ger honom en liten knuff därbak. Friskt mod! Nya tag! Maten väntar! Då spänner han plötsligt ut vingarna, flyger. Man följer honom med blicken, fastnar i molnen. Ett helt litet rosafärgat moln har glidit loss från allting annat, glider allena, lätt och sorglöst.

Gruvligt och ljuvligt jordisk känner man sig, då man lägger dynga på sin ägandes jord, själv jordig högt upp över knäna, ja, ända upp i pannan. I stället för ordet dynga kan man använda ordet gödsel eller gödning. Men Öhman säger dynga. För väluppfostrade barn ha fula ord en stor betydelse. De avsky dem och längta efter dem, och de avsky och längta efter tingen bakom orden. De veta, att allt det där är de elaka barnens egendom. Och de undra om det kanske kan vara lika bra att vara ett elakt barn som ett snällt. De äro långtifrån att tro så, men de misstänka. De misstänka att det kan finnas en viss sorts styrka och glädje i fula ord och fula handlingar. En liten flicka som strängeligen tillhålles att aldrig yttra ordet sk-t, går hela dagen omkring och mumlar: jag ska aldrig säga sk-t, det är fult att säga sk-t. Genom att samtidigt förbjuda synden och begå den söker hon i dubbel måtto stärka sin lilla själ. Hon vill vara på den säkra sidan, ifall det skulle visa sig att allting är lika bra.

Ur jorden, som man själv arbetat, gödslat, besått, kommer i sinom tid det, som fullbordar återföreningen med jorden: blommorna, grönsakerna, rötterna, potatisen. Blommorna äro till för att barn ska få känna sig som vuxna och de vuxna som barn. Skyddslösa ställa de sig under barnens beskydd och väcka hos dessa själviska och grymma små vilddjur den första ömheten, den första osjälviska varsamheten, den första lusten att vårda och skydda. De glada färgerna, den söta doften spela samma roll för barnen som för bi och humla: de locka dem till blommorna, som i sin maktlöshet ha makt att skänka åt bi och humla honung, åt barnen glädje och godhet. Och om barnet förstör blomman är hon ädelmodig och ödmjuk nog att icke förstöra sitt glädjevärv. Den förfärliga dockan med avslagen näsa hämnas genom grymma samvetskval. Blomman hämnas icke. Det här lilla missödet får vi väl glömma, säger hon, vissnar hastigt och ger rum för sina vackra systrar. Så förhåller det sig med barnen. Men för den vuxna människan äro blommorna de enda leksaker som hon ej blott kan leka med utan även älska. De äro hennes glada, ljusa, lätta, sorglösa tankars barn. En kvinna framför sitt blomsterfönster är nästan lika lycklig som en liten flicka framför sitt dockskåp. Så förhåller det sig med de blommor, vi själva så, vattna och vårda. Vad den självsatta potatisen beträffar, rötterna, grönsakerna, så föra de oss rakt ned i jorden. De förmäla vår kropp och vår själ med myllan - vår själ genom arbetet, vår kropp genom arbetets frukter. Vi äta vårt arbete. Vi leva av oss själva genom jorden.

Man är inte en konstprodukt av okänd och kanske oduglig sammansättning; man är virke med rot i jorden. Någon gång om året bör man känna efter att så verkligen är förhållandet. Övertyga sig om att man i själva verket icke är något annat än en människa på en jordlapp.

Sittande på Sommarros förstutrappa hade fru Ingeborg till höger om sig på några hundra meters avstånd tennisbanan, nästan dold bakom träd och buskar. Vita byxor och vita ben under en vit kjortel blixtrade då och då fram ur den mörka grönskan, och hon förnam än Kurts, än Suzannes, än fästmannens röst ropande en spelterm. Dämpande det intryck av mondänitet, som vitklädd ungdom på en tennisbana möjligen kan giva, larvade Tysta Marie fram och tillbaka mellan träden, hängde upp tvätt.

Till vänster lågo uthusen och bakom dem granskogen, starkt kåddoftande efter några heta, regnlösa veckor. Ur skogsdunklet framskymtade en klargrön fläck, det omtalade bakstycket på en soffkudde, numera bakstycket på herr Andersson. Att det syntes så tydligt berodde därpå att han stod framåtböjd över en myrstack. Redan som skolpojke hade herr Andersson börjat studera myrornas liv och troget fortsatt under sextio år, fyllande anteckningsbok efter anteckningsbok med iakttagelser. Ungdomar utan marskalksstav i ränseln skaffar sig ofta en onyttig sysselsättning, i vilken de lägga sina bästa krafter: samla frimärken, spela schack, studera myrornas liv - Man har jämfört dessa sysselsättningar med hemliga laster och funnit dem lika kraftödande. Det är svårt att klart och tillfredsställande avgränsa begreppet last. Herr Anderssons last tog sig oskyldiga uttryck. Varje sommarlördagskväll kom han till Sommarro rustad med en färglåda, fångade några individer ur olika stackar, färgade dem, släppte dem långt bort från stackarna och återvände följande lördag, ivrig att se om de hittat hem. Ingenting kunde vara oskyldigare, ingenting mindre skadligt för herr Andersson. Men för fru Ingeborg, som varken hade mod eller hjärta att hindra en så vetenskaplig sysselsätming, betydde det fördärvad helg.

Mitt framför henne låg, rak och kantad av björkar, vägen till viken. Hon kunde se bryggan, inbäddad i vassen, och nu på bryggan en gestalt kravlande upp som det tycktes ur vattnet, men antagligen ur en ökstock. Gestalten reste sig synbarligen med möda och började vandra fram mot huset. Fru Ingeborg antog att det var en luffare. Dräkten och sättet att lafsa framåt, brådskande med kraftiga steg och likväl hållningslöst, gav henne rätt. Men vid ett visst ögonblick blev henne synen av luffaren drömligt overklig - när han kommit så nära att hon tydligt urskilde ansiktet. Luffaren var samma tiggare, som två gånger oroat henne på kontoret. Hur hade han hittat hit och varför förföljde han henne? Hon blev inte orolig, hon hade ju folk runtomkring sig, men det beredde henne ett verkligt obehag att plötsligt varsna den där figuren mitt i den fridsamma, kära Sommarrotavlan. Emellertid blev hon en smula orolig - troende honom drucken eller tokig - då han tätt framför henne svängde sin hatt och hälsade henne med de något besynnerliga orden:

Fru Balzar, jag ber att få presentera herr Lazar.

Han skrattade med vidöppen, nästan tandlös mun, men drog därvid in luften i stället för att framstöta den. Skrattet ljöd därför som ett kippande Ah! Ah! Ah! Det lät kusligt dårhusaktigt, fast det blott berodde därpå att han led av astma. Med händerna tryckta mot bröstet sjönk han ned på trappan, i halvliggande ställning. Fru Balzar, som inte rätt visste, vad hon borde göra, förblev sittande. Anfallet gick över, tiggaren satte sig upp. Han bad om ursäkt. Och han sa:

Jag hoppas fru Balzar uppskattade min lilla calembourg? Det var en sammanslagning av mitt namn, Larzon, och min fattigdom. Frun begriper? Lazarus! För resten har jag gjort bättre ordlekar i min dar. Jag har haft den äran att gå i monsieur Jacques Balzars skola.

Där har vi det! tänkte fru Ingeborg. Det är någon gammal bekant. Jag visste, att jag sett honom förr.

Upptäckten lugnade henne fullständigt. Det fanns inte längre någonting egendomligt vare sig i hans efterhängsenhet eller i det särskilt beklämmande intryck han gjorde på henne. Båda delarna hade sin naturliga förklaring i en gammal bekantskap, som hos henne väckte orediga hågkomster och hos honom hopp om riklig allmosa. När en händelse, som verkat besynnerlig och oförklarlig, plötsligt får sin allt annat än övernaturliga förklaring, drar man en lättnadens suck och slår sig till ro i det vardagliga. Händelsen placeras bland de likgiltiga. Den anses betydelselös. Kanske tar man därutinnan miste.


Project Runeberg, Thu Dec 20 04:26:26 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ingeborg/2_1.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free