- Project Runeberg -  Chefen fru Ingeborg /
Den nakna fötterna

Author: Hjalmar Bergman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Den nakna fötterna

Brandplatsen fyllde luften med en stickande frän stank som skämde sommaren. Den var svår solheta dagar, värre i regn, värst då dimman sög den i sig och mättad därav gled ned mot Sommarro. Fru Balzar tillbragte större delen av sensommaren i staden och uppgav som skäl härför, att brandlukten pinade henne. I själva verket var det en annan plåga, som höll henne borta från Sommarro: hon fick inte sova.

Några år tidigare hade Kurt bott i vindskammaren ovanför moderns sovrum. Fru Ingeborg, som vinter och sommar gick till sängs klockan halv tio, väcktes klockan elva eller tolv av ett taktfast klampande över sitt sömndruckna huvud. Därefter en minuts tystnad. Därefter taktfast klampande i två minuter åtföljt av ett starkt vattenplask. Därefter en minuts tystnad. Därefter under två minuter det dova ljudet av oskodda fötters vandring. Därefter ett fruktansvärt brak mitt över hennes huvud, då Kurt, trogen en pojkvana, hoppade jämfota upp i bädden, varvid resårerna skriade av smärta och hela huset skalv. Efter denna dagens sista kroppsövning inträdde omedelbart sömn och åtta timmars obruten pålitlig tystnad. Då fru Ingeborg påpekat att en öm son ej bör väcka sin nyss inslumrade mor, hade Kurt lovat bättring men klampat på lika oförskräckt, helt enkelt därför att han inte begrep, vad det var frågan om. En neurasteniker, som tvingas att vara i rum med den för honom infernaliska sammansättningen: ett barn och en leksakstrumpet, utbrister: Kan du inte höra upp med detta rysliga oljud! Jo då, svarar barnet och fortsätter med ökad frimodighet i tro att det fått höra en komplimang. Ty orden "rysliga oljud" ha förlorat sin ursprungliga betydelse i och med det att de tillämpas på någonting så piggt, stiligt och trevligt som tonerna från en leksakstrumpet. Den stackars neurastenikern kan lika gärna uttrycka sin bisarra åsikt och besynnerliga uppmaning på latin.

När fru Ingeborg nödgades upplåta vindskammaren åt fästmannen, befarade hon att han skulle vålla henne samma obehag som förut Kurt. Nu blir det att vakna klockan tolv igen! Om hon betänkt skillnaden mellan de båda herrarnas karaktärer, skulle hon ha sovit ostört. Nu väckte henne vid tolvtiden inte klampande fotsteg utan frånvaron av klampande fotsteg. Hon hade i sömnen väntat det väckande bullret, längtat efter det för att äntligen bli det kvitt. Hon satte sig upp, lyssnade och förnam slutligen att svagt tassande ljud, som inte ens skulle ha väckt en vaksam hund. Kurts klampande hade varat nio minuter, uppdelats i bestämda, aldrig varierande tempo och avslutats med det resoluta jämfotahoppet, som betydde: punkt, godnatt, nu rör jag inte en fena de närmaste åtta tinmmarna. I fästmannens tassande kvällsvandringar fanns ingenting regelbundet. Fem minuters tassande, en kvarts tystnad (varunder hon spände hörseln till yttersta), åter några minuters tassande, en halvtimmes tystad. Har han äntligen lagt sig? Sover han? Nej! Nu börjar han igen -

Ljudet plågade henne dels därför att det var så sagt att hon måste anstränga hörseln, dels därför att det var smeksamt. Fästmannen, som antagligen varnats av Sussi, utförde sina sena vandringar på smygande och nakna fötter. Beröringen med en naken människokropp - vare sig den förmedlas genom känseln, synen eller hörseln - verkar som en smekning eller som ett slag. Den är aldrig helt fri från en viss sensuell verkan. Den stundom helvakna, stundom halvsovande fru Ingeborg hade fästmannen kroppsligen närvarande i sitt rum. Hans nakna fötter smekte henne på ett mycket oangenämt sätt. Ibland blev hon ond, mumlade: Förbaskade karl, varför kan du inte hålla dig stilla! Ibland erfor hon en viss oro och suckade: Vad jag måtte vara nervös, som inte kan sova! Han går ju så tyst! Naturligtvis kunde hon ha bett honom att upphöra med sitt nattliga tassande. Men då en människa tydligen gör sitt bästa för att inte störa, är det obehagligt att säga honom att han gör sitt värsta. Det blir ingen annan råd, sa hon till sig själv, än att jag för hålla mig i stan de dagar och nätter han är här. Vi få turas om att bo på Sommarro. Jag hoppas att han inte märker något och tar det som en ovänlighet. Det vore tråkigt. Han är snäll. Jag tycker om honom. I detta lugna: "Jag tycker om honom" - brukade hon äntligen somna.

Ett annat mera löjligt obehag beredde henne den besynnerliga omständigheten, att hon inte fick vara i fred för fästmannens tillhörigheter. Under sommarens lopp satte han ej en enda gång sin fot i hennes sovrum, men i hennes sovrum återfanns regelbundet den kniv, den pipa, den mössa, den bok, som han förlorat och letade efter. Antagligen bar Sussi skulden, ty driven av ett omedvetet begär att ständigt vara i kroppslig kontakt med fästmannen, brukade hon under hans frånvaro gå omkring och fingra på en eller annan av hans tillhörigheter. Emellertid förargade det fru Ingeborg att gång på gång behöva säga: Var såg jag den sist? I mitt rum! Så snart hon såg fästmannen leta efter något, gick hon därför in i sitt rum, sökte, fann som oftast det sökta och placerade det i smyg på annat ställe. Men fästmannen hade och lagt märke till den besynnerliga omständigheten. En dag sa han: Hur förklara detta: själv är jag aldrig i mammas rum, men mina tillhörigheter är alltid där? Skulle mamma lida av kleptomani eller är min efterhängsna kärlek så stark att den smittat mina ägodelar? Fru Ingeborg rodnade och svarade snäsigt: Man hittar dem överallt: du är odräglig med ditt slarv! En annan gång, då Kurt kom från tennisbanan drypande av svett, tog hon en ren näsduk ur sin förklädesficka och räckte honom. Nu var Kurt en man som, om man velat begrava hans döda kropp i en annan mans kista, skulle ha rest sig ur svepningen för att i ordningens intresse konstatera detta faktum. Följaktligen granskade han näsdukens monogram och yttrade triumferande: Denna näsduk tillhör inte dig utan Louis! - Än sen? utbrast fru Ingeborg. Vad skulle det göra? - Häpen och förlägen över hennes häftighet torkade Kurt svetten, mumlande: Vem har sagt, att det skulle göra något?

Det plågade henne, att fästmannen så småningom lyckades förvandla hennes och barnens hem till sitt eget. Han blev familjens huvud. Tjänarna begärde order av honom. Öhman underhandlade med honom och de avgjorde på tu man hand vissa tvistiga frågor, som kunna uppstå grannar emellan. Till och med Tysta Marie, som alltjämt avskydde honom, försummade inte att inhämta hans åsikt rörande viktigare ting. Louis styrde och ställde i den lyckliga tron att han gjorde fru Ingeborg en tjänst. I stället retade det henne att se honom "göra sig viktig". Orsaken var i själva verket en rädsla att barnen och framför allt Kurt skulle tro henne villig att ge främlingen ett husbondevälde, som hon tidigare krävt för egen räkning. För att övertyga dem om motsatsen tog hon sig för med att motsäga alla fästmannens order, ändra hans anordningar, vare sig de voro goda eller dåliga, avbeställa hans beställningar. Fiskar Öhman hade en pojke, som nyligen kommit hem från Amerika och gick och slog dank. På gubbens förbön gjorde de Lorche honom till bas för ett litet arbetarlag, som skulle röja upp efter branden. Fru Ingeborg avskedade honom och anförtrodde åt Kurt att skaffa en annan bas. All världen - dvs. de sju, åtta liven på Sommarro - skulle se att fästmannen inte hade någon bestämmanderätt! När husan bjöd mat, skulle Kurt bjudas före fästmanren. Kurt skulle ha största kräftan på fatet. När ölskjutsen uteblivit, skulle de sista flaskorna pilsner ställas undan för Kurts räkning. När fästmannen och Sussi kysstes, utbrast hon: Men kära, ni vet ju att ni plågar Kurt! Genom alla dessa småaktigheter sökte hon framhäva, att Kurt betydde oändligt mycket mer än fästmannen. Vad hon lyckades åstadkomma var att göra fästmannen en smula snopen, Kurt djupt generad och sig själv skamsen. Hon vantrivdes och gav fästmannen skulden för vantrevnaden. Det var de nakna fötternas tassande som plågade henne. Man kan under åratal leva i dagligt samarbete med en människa utan att få något som helst intryck av hennes kropp, tills plötsligt någon liten omständighet kommer denna "astrala" varelse att "materialiseras". Svettdropparna, som under det stora utbrottet sipprat fram på Louis' panna, hade materialiserat det vaga begreppet "min dotters fästman". När han vid skogsbranden smög armen kring hennes liv fullföljdes samma process. Och då hon de sömnlösa nätterna förnam ljudet av hans nakna fötters vandring, sa hon till sig själv: Det är besynnerligt - jag kan inte hjälpa det - men jag hyser en rent fysisk motvilja mot honom.


Project Runeberg, Thu Dec 20 04:26:26 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ingeborg/2_7.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free