Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I - Nionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106’ ERNST LUNDQUIST
yviga vita pälsmattan, som bretts ut på golvet framför
den falnande brasan, och sprattlade outtröttligt med
sina små nakna, knubbiga lemmar. Det var ett
ovanligt livligt barn, ständigt i rörelse, och hans ögon
spelade omkring åt alla håll. Tor satt med armen om
Yvonnes rygg och njöt av att se sonens sprittande
livsglädje. Slutligen sade han:
— Vad han ser stark ut, tycker du inte det, Yvonne?
Vet du, han har riktiga armmuskler som en liten
karl... jo, jag kände dem härom dagen. I viss
belysning kan man nästan se hans biceps. Nåja, det vore
då inte underligt, om han skulle bli en atlet med tiden,
han som har så friska och duktiga föräldrar, en far som
kan böja ihop en hästsko, och en mor, som aldrig har
varit sjuk.
— Hur vet du, att jag aldrig varit sjuk?
—■ Det sade du mig i Nyrupsläge, andra gången vi
råkades.
— Så dumt av mig. Du kunde ju ha trott, att jag
sade det för att kokettera för dig.
— Det trodde jag också.
Men hon såg icke hans skälmaktiga min; hon hade
hastigt blivit tankfull.
— Säg mig en sak, sade hon slutligen. Jag har ofta
undrat: varför kom du egentligen till Nyrupsläge? Du
var ju inte sjuk oc,h behövde inte gå igenom någon
badkur.
— Nej, men jag hade ju rest dit för att skaffa mig
en fru, har jag inte sagt dig det? Jo visst. Liksom
du hade föresatt dig att komma oförlovad från
Nyrupsläge, så hade jag svurit att komma förlovad därifrån.
Som du vet, voro Österhan^nsflickorna ingenting för
mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
