Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I - Tionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116’ ERNST LUNDQUIST
TIONDE KAPITLET.
Ända till begravningsdagen hade konsuln levat
inspärrad i sin sängkammare med den lille döde gossen.
Där hörde man honom gå av och an, där sov och åt
han, om han verkligen sov och åt. Arbetet i residenset
fortgick som förr, men liksom på filtskor; både på
kontoret och i köksavdelningen dämpade man liksom
på tyst överenskommelse alla ljud till det yttersta, man
hörde till och med ej sköterskan Anna gråta och orera
längre, ty hon hade blivit bortkörd hals över huvud.
Konsuln kunde ej så henne mera för sina ögon. Han
hade kallat in henne på sitt privatkontor, pryglat upp
henne med sin käpp, därför att hon skyllt ifrån sig på
Yvonne, och sedan kastat ut henne handlöst efter att
först ha slängt till henne ett par hundralappar. Man
var van vid, att konsul Herbert alltid blev brutal, då
han var upprörd.
Som sagt, huset var som utdött, det var som om
lille Gunnar, då han bars bort, tagit med sig dess själ.
Men då och då under den tryckande tystnaden hörde
man en svag, ihärdig knackning uppe i våningen. Det
var Yvonne, som stod utanför sin mans dörr utan att
bli insläppt. Han hade sänt henne ett brev med
betjänten och förklarat, att han helst ej önskade se henne
på begravningen. Hon rättade sig efter hans önskan,
så mycket mera som hon under dessa förfärliga dagar
ej haft en tanke på att skaffa sig några sorgkläder.
Men efter begravningsdagen, som tycktes ha samlat
stadens hela befolkning på kyrkogården nere vid strån-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
