Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första årgången - 4 Söndagen efter Trettondedagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44
1 Söndagen efter Trettondedagen.
Matt. 21: 18—22.
Den händelse, vår text skildrar, tilldrog sig vid slutet av Jesu
synliga, vandring på jorden eller några dagar före hans död.
Förmodligen var det söndagen före hans död, han red in i Jerusalem
på åsninnans fåle, och på kvällen gick han ut till det kära Betania.
där han tog natthärbärge. "Och när han på morgonen återvände
till staden, blev han hungrig". Han var en sann människa och hade
mänskliga behov av mat och vila. Det är ett svårt lidande att icke
kunna tillfredsställa sin hunger. Många hava dött av hunger. Det
gjorde icke Jesus, men hungersnödens kval kände han djupare än
någon annan, då lian fastade fyrtio dagar i öknen. Luk. 4: 2. Han
har varit frestad i allting likasom vi, därför känner han med oss
och har medlidande med oss. Dock förgick han sig aldrig i
frestelsen såsom vi; han var utan synd. Ebr. 4: 15.
"Och han fick se ett fikonträd vid vägen och gick till det och
fann intet annat än löv därpå och sade till det: Aldrig mer varder
frukt av dig. Och strax förtorkades det." Det var visserligen icke
fikonens tid (Mark. 11: 13) så tidigt på våren, men då fikonen i
regeln kommo lika tidigt som löven, så borde det lövrika trädet även
hava havt någon frukt. Då Jesus betraktar trädet, som med sitt
rika lövverk lyste lång väg (Mark. 11: 13), gia.v det ju hopp att
vara till gagn. Men när han kom fram och granskade det, fanns
icke en enda frukt. Då stod det som en sorglig bild av det judiska
folket, som nu gick sin undergång till mötes. Jesus hade dagen
förut gråtande uttalat domen över det judiska, folket. Luk. 19:
41—44. Och nu stod det lövrika, ofruktbara Israel åter så
levande för hans blick, att han såsom en symbolisk handling
förbannade trädet, vilket därigenom genast förlorade de gagnlösa, prålande
löven. "Och strax förtorkades fikonträdet."
Framför alla andra folk hade Gud givit Israel sina
uppenbarelser, sina utsagor, lagen och profeterna; samt den betydelsefulla
gudstjänsten. Gud avsåg med detta att verka syndakännedom
(Rom. 3: 20; 5: 20; Ebr. 10: 3) och Kristi kännedom och ett
gudaktigt leverne. Men fariséerna umgingos på ett så ytligt sätt med
lagen, att de blevo självbelåtna. När de offrade, tänkte de icke på
offrens betydelse till uppväckande av skuldkänsla och behov a,v
syndaförlåtelse utan de menade att de gjorde Gud en tjänst med
att skänka .honom offer. Så blev all Guds uppenbarelse och alla de
nådesförmåner, de hade, alldeles fruktlösa. De prålade och
högmodades över sin gudstjänst och syntes härliga, på långt håll. Men
den, som såg till deras inre, såg idel andlig död och förruttnelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
