Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första årgången - 16 Söndagen efter Trefaldighetssöndag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
160
fördömelse. Jesu lärjungars nöd, såväl lekamlig som andlig, brukar
leda till självrannsakan och självdom, och det avser ock Herren
med nöden. Systrarna tänkte väl: Vad sårade jag Jesus med, då
han var här? Något måtte det vara, eftersom han har övergivit
oss. Och på sådana frågor bruka i nöden, mörkret och förvirringen
följa många förkrossande svar.
Jesus vet dock själv, då rätta tiden är inne att komma med
hjälpen. Han kommer aldrig för sent, fastän vi ofta tycka så. Det
tyckte systrarna till Lasarus. Marta fick först höra, att Jesus kom,
och hade icke rum för någon annan tanke än komma till honom,
därför ilade hon till Jesus, utan att delgiva det för Maria, vilken
därför kom senare. Men båda sade samma ord till Jesus: "Herre,
hade du varit här, vore min broder icke död".
Sorgen och förtroendet för Jesus i förening drevo dock Marta
att indirekt bedja Jesus att uppväcka honom, ehuru hon blev
förskräckt för sin begäran, då Jesus visade, att han ville höra hennes
bön. Jesus kände dock sin makt och visste, vad han ville göra. Han
sade därför: "Din broder skall uppstå". Och då Marta med sitt
uppståndelsehopp såg bort till yttersta dagen, sade Jesus: "Jag är
uppståndelsen och livet" etc. Jesus är den, som uppväcker, men
han är ock själva uppståndelsen. Han är den, som ger liv, men
han är ock själva livet. Därför kan en syndare, som har honom till
sitt liv, icke dö utan måste leva, även under det att döden utför sitt
nedbrytningsarbete över kroppen, ja, eviimerligen.
"Då Jesus såg Maria och de många andra gråta, vart han
förbittrad i sin ande" — icke förargad; men han kände mänsklighetens
bittra nöd så djupt och bittert, att han upprördes, uppskakades.
"Och Jesus grät". Tänk, vilken lisa för oss, att han deltog — och
han är densamme ännu ■— så djupt, att han grät.
"Tagen bort stenen!" Det är kärlekens och maktens majestät,
som talar. Marta blir förskräckt och erinrar, att det är omöjligt att
blotta och ännu mer att uppväcka den döde, ty han luktar redan,
emedan han varit död i fyra dygn. — Ja, sannerligen, kan Jesus
återställa Lasarus till liv och hälsa, vad göres oss då mera vittne
behov? Då må vi tillbedjande nedfalla inför honom och bekänna:
"Min Herre och min Gud."
Lugn framträder Jesus och tackar sin Fader, som alltid hört
honom, och sedan ropar han: "Lasarus kom ut! Och den döde
kom ut, lidandad om händer och fötter."
Aldrig hade Marta och Maria varit så vissa som nu, att deras
vän Jesus, var Messias, allsmäktig Gud; och aldrig hade de varit så
vissa på sin frälsning som nu, och de ville icke för något pris hava
havt bedrövelsen ogjord. Es. 38: 15.
"Då trodde på honom många av judarna, de, som hade kommit
till Maria och Marta och sett, vad Jesus hade gjort." Måtte det
hava samma inverkan även på oss. Får Jesu härlighet belysa oss,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
