Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra årgången - Midfastosöndagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
272
Dagen före innan Jesus höll denna kraftiga frälsningspredikan
i Kapernaum, hade Jesus mättat en stor människoskara med
lekamlig mat. Det höllo de tillgodo med och ville smörja honom till en
brödkonung, som kunde tillförse dem deras kroppsliga behov. Men när
han talade om det, som hade ännu mycket större värde, då ville de
icke vara med.
"Då tvistade judarna sinsemellan, sägande: Huru kan denne
giva oss sitt kött till att äta?" De sågo Jesus endast med köttsliga
ögon, hörde med köttsliga öron och uppfattade hans ord med ett
köttsligt sinne. Även många av hans lärjungar saknade andlig blick
och sade: "Detta är ett hårt tal vem kan höra det?" Om detta
säger Jesus: ; ’Anden är den, som gör levande, köttet är till intet
nyttigt, de ord, jag säger eder, äro anda och äro liv.’’
För den köttsligt sinnade människan är detta hårda ord. Hon
menar, att hon skall med sitt naturliga förstånd förstå bibeln lika,
lätt, som hon fattar en lärobok i naturvetenskap. ’ ’Men en
naturlig människa fattar icke det som tillhör Guds Ande, ty det är
henne en dårskap, och hon kan icke begripa det, emedan det måste
andligen bedömas.’’ 1 Kor. 2: 14.
Var det obegripligt för dem, hur de skulle kunna äta Jesu kött
nu, så skulle det bliva ännu obegripligare för dem att kunna äta
hans kött, sedan han farit till himmelen. De hade dock bort
misstänka sin köttsliga vishet och böjts för Jesu ord, hur obegripliga de
än voro, så hade det blivit dem "givet" att komma till Jesus och till
andligt ljus. Nu togo de anstöt av Jesu ord, oeh till sin olycka
drogo de sig tillbaka och gingo icke längre med honom"; v. 66.
Jesus ändrade dock icke sin "dåraktiga predikan" (1 Kor.
1: 21) för att få en stor hop köttsligt sinnade att giva honom en
yttre gagnlös hyllning, utan han ställde en prövande fråga till de
tolv: "Icke viljen väl även I gå bort?" Petrus svarade då, att de
icke hade någon eller något att vända sig till utom Jesus. Han
sade : ’ ’Herre, till vem skola vi gå ?" — Lyckliga förhållande! När en
människa får en sådan syn på sig själv och på allt annat, att hon
icke har någon eller något att sluta sig till utan måste vara hos
Jesus, även då han synes hård, då är hon lycklig och i gott förvar
för både tid och evighet. Därtill giver Herren den människan ett
sådant ljus i sanningen, att vad för de självfromma och visa äro
hårda stenar, är ett ljuvligt närande bröd för henne. Samma ord,
som voro så hårda för dessa, som övergåvo Jesus, voro eviga livets
ord för Petrus oeh hans själsfränder. Han sade: ’ ’Du har eviga
livets ord. Och vi tro och förstå, att du är Kristus, den levande
Gudens Son". Det var ett ljus och en kunskap, som icke kan tagas
eller förvärvas ens av den skarpaste tänkare i någon världslig skola,
men som dock är värd mera än hela världen.
Petrus var en av de tolv förtrogna. Men sorgligt nog voro icke
alla tolv ärliga i sitt sinne inför Herren och sanningen. Judas var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
