Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra årgången - Kristi himmelsfärdsdag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
308
säger han. Och han tillade det på oss hänsyftade löftet: "Intill
värdens ände. Dessa skulle icke vandra på jorden intill världens
ände, utan han tänkte på oss, som leva i dessa yttersta tider.
"Och det begav sig, att i det han välsignade dem, skilldes han
från dem och upptogs till himmelen". Som han upplyftade sina
händer ocli välsignade dem och gav dem det löftet att alltid vara
dem nära, så märka de, att han icke längre rörde vid jorden utan
höjde sig uppåt. — Vad skulle de församlade nu tänka? När han
bedyrar att aldrig övergiva utan alltid vara dem nära, då lämnar
han dem synbarligen, då låter lian dem stanna på jorden och far
uppenbarligen inför deras ögon till himmelen, så att de icke längre
kunde vänta att få se honom mera här på jorden.
Men håller då icke Frälsaren sina givna löften? Lovar han en
sak, och sedan handlar alldeles i strid däremot ? Nej; vad han
lovat, håller han visserligen och nådeligen. Men sedan han fått
någon att tro sitt ord, så vill han befästa den i tron, därför handlar
han så underligt, att vi ofta tycka, att han gör tvärt emot sina löften,
när han uppfyller dem. Skenbart handlar han mot sina
försäkringar till oss för att vänja oss vid att tro utan att se. Han övergav
icke de sina, när han for till himmelen. Och fastän han skenbart
och synbart lämnade dem, for han hem för att aldrig ett ögonblick
vika ifrån dem. ’ Han uppfor över alla himlar, på det att han skulle
uppfylla allt" och således vara allestädes närvarande. Ef. 4: 10.
Och han sviker icke sina givna löften, fastän han handlar så
underligt, att vi finna och förnimma, att lian har vikit ifrån oss och
för alltid lämnat oss, varför vi sucka och kvida och frukta, att det
skall sluta^ på ett olyckligt sätt för oss. Men under dessa
erfarenheter är han oss nog som allra närmast. Det är så, som han sagt, och
icke så, som vi tycka och tänka. Han är med oss alla dagar även de
mörkaste, bittraste och kvalfullaste dagar, lovat vare hans namn!
När de församlade sågo honom fara upp till himmelen
hoppades de förmodligen att åtminstone den glädjen skulle vederfaras
dem, att de skulle få någon inblick i härligheten, när han for dit in.
Men nej; icke ens det fingo de. En sky kom emellan Jesus och
dem. Oeh hur de spejade och önskade att skyn skulle vika eller
dela på sig, så att de hade kunnat se Jesus, när han trädde ,in i
härligheten, så vek icke skyn undan — och den har icke vikit ännu. Den
hänger ofta mellan trons blick och trons föremål.
"Långt från min Faders hus jag går,
ack Herre, huru länge?
Men dit mitt öga icke når,
min ömma bön sig tränge!
Min suck, osäglig, innerlig
skall dela skyn och hinna dig".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
